Att bli omplacerad

Jag blev omplacerad på mitt jobb i juni. Jag vet, det låter som om jag har haft en beef med någon, misskött mig och varit en nagel i ögat på en kollega, att min chef har haft en massa hemliga möten om hur företaget kan bli av med mig på enklast tänkbara sätt. Men ack nej, så spännande är inte mitt liv. Jag har bara blivit preggers igen och kan därför inte utföra min vanliga arbetsuppgifter. Det jag gör i normala fall är att jobba som flygvärdinna på Kastrup i Köpenhamn. Jag går med snabba steg i mittgången, ser viktig ut, vickar kanke lite mer på höften än vad som är nödvändigt, plockar lite skräp och gör en kanna kaffe till.

Men som sagt nu jobbar jag på en annan avdelning, nämligen på avdelningen som tar emot klagomål. Att placera en gravid, hormonell, psykotisk kvinna på en avdelning, där förståelse, lugn och professionalitet är ledorden, är inte helt genomtänkt. Ibland sitter jag framför datorn och bankar mitt huvud i skrivbordet. Försöker kontrollera mina känslor. Går in i det gemensamma köket och panikbrer mig en nutellamacka. Överlag är nutella stort i Danmark. Fast ännu mer poppis är ett slags chokladpålägg. En tunn chokladplatta men lägger på brödet. Detta är alltså inget barnpålägg, vuxna äter det också.

Att arbeta på kontor blev en ganska stor kulturkrock för mig, efter att ha flugit i tio år. Första dagen var jobbig, när min handledare bad mig logga in på datorn och jag började nästan gråta för jag inte visste hur jag skulle slå på datorn. För att visa att jag inte var helt värdelös, ville jag bara springa ut i köket och hämta kaffe och servera samtliga med ett blixtrande leende istället. Men det blev mycket bättre och det finns många fördelar. Man kan t ex gå på toaletten när man vill, utan en jättelång kö utanför som stressar upp en så att man inte kan prestera. Har man påbörjat en kopp kaffe kan man dricka upp den utan att störas av ett cabincall (när passagerare plingar efter flygvärdinnan). Det är härligt. Jag dricker en massa kaffe och te mest hela tiden. Because I can. Och har platta Eccoskor. Mycket skönt. Det finns något som heter flextid! Fast jag nyttjar inte det. Frihet Under Ansvar är inte till för sådana som jag. Kan inte hantera det. Jag kommer och går samma tid varje dag. Det blir bäst så.

Det mest intressanta är alla titlar kontorsfolk har. Executive, head of, responsible osv. Jag kände mig lite utanför. Helt titellös. Så jag gav mig själv en egen titel. Jag körde dock på den ödmjuka linjen.