Att prioritera

Tre minuter från min lägenhet ligger en liten mininärbutik på hörnan av Malmös mest trafikerade korsning. Det är öppet i princip alltid. Bakom disken jobbar oftast en man i trettioårsåldern. Han är en effektiv man. Han vet att kunderna har bråttom och betar av kön systematiskt, i ett högt tempo, men utan att vara otrevlig. Alla artighetsfraserna finns där och man har växeln i sin hand innan man hunnit blinka och kan springa ut och hinna med sin buss.

Jag uppskattar att han småpratar, men att han håller det kort. Jag vet att han har utländsk bakgrund, har två små barn och han vet att jag har ett och att jag alltid är försenad. Detta räcker för oss.Men mest uppskattar jag att han varje morgon, när han ser mig springa in lagom dramatiskt, lunkar fram till kylen och tar fram mjölkpaketet och inte går iväg och plockar varor utan står där bakom disken och väntar tålmodigt på att jag ska ha tryckt ut en kopp kaffe ur kaffemaskinen. Så utan att säga något ger jag honom min kopp med rykande hett, ganska äckligt automatkaffe. Han tar koppen och går fram till vasken och häller av exakt en tredjedel. Precis som jag vill ha det. Sen ger han mig mjölkpaketet och jag fyller på med iskall god standardmjölk. Detta är vår outtalade deal. Varje morgon.

Att vara tjenis med sin närbutikhandlare är mysigt och känns kontinentalt. Som att man bor i Florens. Fast i gråa Malmö. Det enda som känns trist är jag numera inte kan köpa toalettpapper där. Det känns alltför intimt att han skulle veta att vår familj går på toaletten. Så om tar pappret slut, blir det lila finservetter tills Christopher har gått ner och handlat. Eller att jag har haft möjlighet till att handla en bal, iklädd solglasögon och slokhatt, helt anonym på en stormarknad.

Fjanteri och trams, jag vet.

Men jag föredrar att få mitt kaffe drickbart än att ha toalettpapper.

Prioritering, mina vänner.

//Ami