Balkongen som dog

När man bor mitt i stan är det viktigt att ha en balkong. En oas, en tillflykt, ett ställe att vädra kläder och slänga ut ett bränt micropoppaket på. När jag och min man Christopher skulle bli tre och flytta från min minimala 2:a stod balkong högst på listan. Vi letade lägenhet ett antal månader och det första jag gjorde var att springa ut på balkongen och insupa luften (avgaserna), slå ut armarna och brista ut i sång. Ok, inte riktigt. Men jag och Christopher mös vid tanken av sena kvällar på balkongen med vinglas i händerna och långa, härliga samtal i solnedgången. Att jag inte kan lyssna på någon annan i mer 30 sekunder utan att tappa koncentrationen och att Christopher inte kan berätta en historia utan att, komma in på 18 sidospår och göra irriterande konstpauser som gör mig galen, är absolut inget vi tänkte på då. Det var han och jag mot världen, på vår balkong!

En dag dök drömlägenheten upp. Med sovrum med dubbeldörrar ut mot en stor balkong som vätte ut mot Karlskronaplan i Malmö. Stora, urgamla pilträd med härliga lövkronor som nästan växte in på balkongen. Vi inledde en intensiv budgivning. Jag ringde till banken och grät för att få mer lån när vi nått vårt budtak. Lovade att vara en snäll kund. Pensionsspara och sånt. Det gick vägen och vi stod snart som ägare till en alltför dyr lägenhet med alltför hög månadsavgift. Men det var inget vi tänkte på då. Räntan var ju låg, herregud.

Eftersom vi flyttat in på vintern användes balkongen som frys de första månaderna. Vi har en sån där halvfrys så man får bara plats med lite brysselkål (äts aldrig), frusna hallon, ett halvt isigt glasspaket och kött från mamma. Min mamma gillar att komma med kött. Gärna fläskfilé. Hon är lite kvar där fläskfilé är tjusigt, torsk är fulfisk och lax är finfisk.

Våren kom och jag började inreda. Vi köpte trätrall och pappa körde hit sina egenhändigt svetsade blomsterlådor i gjutjärn. Skitfula, men jag ville inte såra honom. Jag la en förmögenhet på ett lagerbladsträd, olivträd, doftande lavendel och tjuisga krukor och fina kuddar från Indiska. Letade efter färgglada lyktor man har i inredningsprogram (ni vet i slutet när man ser hur händer kommer in i bild och tänder ljusen och de fladdrar och händerna därefter lägger kuddarna snyggt). The final touch. Det enda man orkar se. Man vill se före och man vill se efter. Inte det käbblandet mellan snickaren och inredaren.

Vi invigde vår balkong på våren. Med vin och elgrill. Mysigt var det, trots att det smakade stekt och inte det minsta grillat. Men efter en stund gjorde den tunga trafiken från Nobelvägen sig påmind. Ett jävla susande, tutande och hur många tjutande ambulanser, brandbilar och polisbilar kan passera under en kväll? Jag tror att det var just då jag kände, djupt inne i mitt hjärta, att detta inte var mitt livs balkong.

Sen gick det snabbt utför och vägen mot balkongdöden kan sammanfattas:

1. Bebis sov då i vårt sovrum och omöjligt att passera vagga utan att väcka henne. Vi kunde ju knappast ha vinkvällar kl 16.00.

2. Elgrillen glömdes ute en kväll och kortslöts i den fuktiga luften.

3. Plötsligt en dag, kom det folk från kommunen och klippte ner de magnifika pilträden till små knotiga stubbar ( a lá HC Andersens "Elddonet"), vilket gjorde att det kändes som om man satt mitt på en dammig grusplan eftersom Karlskronaplan till mestadels består av en hundrastplats.

4. Den romantiska idén med att sova med öppna dörrar med fladdrande gardiner under den tropiska sommarhettan funkade inte riktigt när folk rastade sina kamphundar under natten och de skällde så de överröstade trafikbruset.

Någonstans här stängde vi dubbeldörrarna för att aldrig återvända. Hösten kom och trämöblerna borde kanske täckas över? Oljats in? De dyra träden tas in? Jag visslade och låtsades som inget. Christopher spelade Risk på sin Iphone eller låtsades skriva en symfoni. Balkongen var ju inte hans "projekt". Våren kom och Facebook började fyllas med trädgårdsgalningar och husägare som planterade fixade, donade och hade sig och gärna la upp bilder på detta. Stressen blev påtaglig. Balkongen skulle vårfixas. Jag borde. Nästa vecka, nästa helg, nästa liv.

April passerade. I maj var det lite soligt och jag öppnade dörrarna en dag. Molly, min dotter, smet ut och klättrade snabbt upp på det torra och skitiga trädbordet och lutade sig mot balkongkanten. Jag drog snabbt ner henne och hon började hälla i sig gammal öl från några tomburkar som låg utslängda. Shit hon skulle ju dö här ute! Jag drog snabbt in henne i tryggheten och stängde igen dörrarna. Det var en farlig plats där ute.

Juni passerade. Jag blev gravid och psykopat. Juli passerade. Kanske en grillkväll? Nä, det skulle ta två arbetsdagar att röja därute. Augusti passerade. Hade inte en tanke på balkongen. Förträngde den. Jag var trots allt fortfarande en illamående psykopat och grälade med de andra två mest hela tiden så någon romantisk vinkväll ville jag inte ha. Då jag dessutom skulle ha fått dricka Cola Zero.

Igår gick jag ut på balkongen och dokumenterade döden.

Tänk på att allt kan självdö.

Så vårda din relation, vårda dina höstskor men framför allt, vårda din balkong.

// Ami