På väg hem från jobbet passerar jag 7eleven på Kastrup flygplasts. Där finns det chokladcroissanter. Butiksbakade. För 10 dkk får man två stycken. Jag vill bara ha en. Jag hinner äta upp den under den tiden det tar att gå från 7eleven, igenom terminal 2 och ner till tåget som går hem till Malmö. Jag hinner även torka mitt flottiga nylle och få undan alla chokladrester runt munnen uti fall jag möter någon smal flygvärdinna jag känner. Men så kommer alltid frågan om jag inte vill ha två? Det är samma pris. Piss. Oftast svarar jag "nej tack" Men ångrar mig alltid efteråt. Jag kan ju ge den ena till en uteliggare! Eller bara smaka på de krispiga ändarna? Sen slänga resten. Slänga mat? Får man ju inte....
Äter dubbelt så snabbt för att hinna med bägge två innan jag kommer ner till tågperrongen. Fullständigt trycker i mig dem. Springer ombord tåget och slänger mig ner i ett säte. Yeah. Säte i tågets färdriktning. Ler mot passageraren mittemot mig. Men utan att öppna munnen. Vill inte riskera chokladleende. Känns fint. Han misstänker inte mitt frosseri. Sen tittar jag ner på bröstet. Hela jackan är full av flottiga smulor. Jag rodnar. Jag vet. Han vet. Vi vet. Att jag är en croissantgris.
// Ami
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Sandra Beletic » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Fina kusin! :) Det kände som om jag läste om mitt eget liv.. och jag har bara et..”
-
Lovisa » Backseat Parent: ”Jag är en sån dar dryg jävel - som flåsar mannen över axeln när han tex bytar bl..”
-
Sara » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Och förresten det där med de sepiafärgade idylliska bilderna är ju ren överlevna..”
-
Sara » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Åh så härligt uppfriskande ärligt skrivet! Visst älskar man de små liven men fy ..”
-
Therese » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Känns som att det räcker med ett barn!!!!”