Under de senaste dagarna har jag varit lite ur fas. Ni vet när man inte njuter av kaffet och att minsta lilla motgång blir så stor att man måste in på toa och gråta en skvätt. Jag har inte ens haft lust att skriva någonting här, som annars är mitt stora nöje just nu. Jag vet ju innerst inne att jag inte håller på att förlora mitt förstånd. Jag vet att det här beror på sömnbrist, trotsig dotter, gravidhormoner och för små strumpbyxor.
Att ha för små strumpbyxor kan faktiskt knäcka vem som helst. Men jag gillar att ha strumpbyxor i fina, klara färger. Eftersom jag för tillfället har skitfula illasittande kläder så räddar strumpbyxorna mig och jag kommer undan i min stora, svarta trista jacka med ett par röda ben som sticker fram. Lite lagom piffig & poppig. Problemet är att strumpbyxor för gravida (dvs de går upp över magen) bara finns i svart eller beige. Så jag har löst det hela med att köpa vanliga strumpbyxor i storlek 48. De är enorma. Men inte bara över magen utan överallt så efter att ha gått 20 meter, glider de ner en bit mellan benen. Alltså de blir för små även om de är för stora. Ja, kvinnor, ni vet hur obekvämt detta är. Och att dessutom har strumpbyxresåren flyttat sig till från över magen till under magen och det känns ungefär som att gå utan trosor.
För tidig tvåårstrots behöver ingen närmare förklaring än ordet "Nej!" Och jag tänker inte ens gå in på sömnbristen förutom att det har att göra med att jag måste upp och kissa varannan timme under natten, och inte kan somna om. Och vi alla vet att sömnbrist leder till lipande.
Saker jag lipat över de två senaste dagarna:
1. En bestämd kvinna puttade fysiskt undan mig när hon skulle på bussen. Kände mig kränkt och blinkade bort några tårar.
2. Blev sen till dagislämning och blev rädd att Molly inte skulle få frukost då och dö av svält så jag sprang med vagnen för att hinna i tid och fick kraftiga sammandragningar och fick sätta mig på trottoaren och ja.... gråta lite.
3. Tappade nyköpt tågkort (1900 kr kostar ett månadskort som tar mig över Öresundsbron) Dock hittade en mamma på lekplatsen det innan jag hann upptäcka att det trillat ur min ficka så jag grät tyst av tacksamhet för hon var så snäll!
4. Jag skulle träna mitt favoritspinningpass men kom 4 minuter för sent så min plats hade gått till en reserv. Grät ganska länge på gymmets toa innan jag jag tog mig samman och gick ut och satte mig på en av cyklarna i gymmet istället. Det var det tråkigaste jag gjort i år.
Hur mycket kan en människa gråta? Över skit? Tänk om jag hade haft en man som misshandlade mig, inte kunde ge mitt barn mat eller bott i ett krigshärjat land? Hur mycket hade jag gråtit då? Eller är det brist på problem som gör att jag kan lipa över illasittande strumpbyxor?
Bör jag skärpa mig genast?
// Ami