Guilty pleasure

I vår familj har vi en form av På-måndag-ska-jag-börja-banta. Men istället är det en På-måndag-börjar-vi-äta-middag-vid-köksbordet. Vi äter nämligen framför vår TV. Så tacky, så white trash.Molly som snart är två, äter sin middag kl 17.00. När man kommer hem från dagis 16.30 och har en halvtimme på sig att undvika att hon dyker ner från pianot med huvudet före och samtidigt få till en perfekt näringsriktig och välbalanserad måltid med så lite halvfabrikat (hrm) som möjligt, så har man i detta läge inte riktigt tid att exprimentera med kryddor, smaker eller konsistenser. Detta är ett kritiskt läge. Blodsockernivån är låg. Molly behöver mat. Snabbt. Men jag och Christopher äter inte då. Vi är inte hungriga 17.00 och oftast är en av oss inte hemma än. Dessutom är vi inte så sugna på prinskorv, makaroner med ketchup.
Jo jag vet. "Man kan laga bra mat som passar hela familjen". Ja, om du är perfekt. I´m not. Jag har sovit käss i två år. Jag orkar helt enkelt inte. Vår lösning blir således att Molly äter kl 17.00 och vi äter 19.30 när hon lagt sig.
Kl 19.30 har vi dock redan betat av de flesta av de ämnen vi brukar diskutera under kvällens gång:

1. Hur mitt gravidallmäntillstånd är
2. Om Christopher har skrivit en hit
3. Vet du vad Molly gjorde/sa?
4. Hur kunde vi få en så söt charmig/unge?
5. Vet du vad Molly gjorde/sa? (tillägg efter första gången om man missade något)
6. Vilken skostorlek har Molly egentligen? 22 eller 23? (stort samtalsämne med många vinklar)

Så att tända ljus, duka och sitta vid köksbordet känns en aningen överdrivet. Dessutom börjar kvällens TV-program vid denna tid.
Vi är mycket effektiva när det gäller att duka fram framför TVn. Det är samarbete på hög nivå. Snabbt går det. Christopher får ett stort glas, jag får litet. Christopher får vanliga bestick, jag får grillbestick. Jag äter bara med grillbestick. Det ligger i mitt DNA. Sen sitter vi där, tysta och lassar i oss maten. Fort. Ibland utbyter vi en blick. Då vet jag att jag smaskat för högt eller Christopher vet att han har smygrapat (inte ok). Då skärper man sig. Vi är trots allt inte djur. Bara trötta småbarnsföräldrar (ett barn bara men vi behöver inte vara petiga)

Efteråt sitter vi där och skäms. Över vår trashighet.
Men det glöms bort efter en stunds jäsande för snart är det ju CSI!
Och på måndag SKA vi ju faktiskt börja äta vid köksbordet.

//Ami