Jag inredde ett museum

Vi hade lite besök i helgen eftersom min man fyllde år, och några gäster hade aldrig har varit hemma hos oss förr. Jag stod med två nya, väldigt trevliga bekantskaper i Mollys rum och ursäktade som vanligt den kaosartade röran, med dissekerade teletubbies, utspridda legobitar, stora fula plastleksaker samt allt hennes stöldgods. De skrattade och sa att detta var ju inget jämfört med deras barns rum och att jag inte skulle oroa mig.

Jag vet ju egentligen detta.

Men man måste ändå på något sätt ursäkta sig. Helst vill man att leksakerna ska ligga fint, sorterade i backar och att man ska kunna se golvet. Vårt samtal fick mig genast att tänka på vilken fullkomlig idiot jag var när jag inredde Mollys rum när hon var nyfödd. Jag var inte bara nybliven morsa utan trodde även att moderskapet gjort mig till en inredare. Något som kom på köpet. Jag hade en vision, en känsla av gammelrosa och blekgrönt och fina, skira babyklänningar som hängde på display längs väggen. Jag letade efter de rätta möblerna länge (ok, gick till IKEA, men letade länge där) Jag åkte till ILVA och köpte fina kuddar och överkast, tillverkade egna tavelramar med små rosenknoppar som jag lackade. Jag köpte en otvättbar matta (nope inte ens kemtvätt). På blocket hittade jag en perfekt gul, liten soffa hos en dam i Falsterbo. Jag döpte den till Sagosoffan (herregud). Jag monterade en liten tavellist nära där jag ställde en prettosagobok. Tanken var att att Molly själv i framtiden skulle ställa kvällens bok där (herregud igen). Åh så mysiga våra stunder skulle bli!

Rummet blev väldigt fint. I ena hörnet hade jag ställt en ljusgrön gammal fåtölj där jag skulle sitta på nätterna och amma och sjunga för mitt nyfödda barn i total harmoni. Jag var mycket nöjd med rummet och visade stolt upp det för väninnor på besök. Jag visade nog upp rummet före jag visade upp Molly.

Men jag fick erkänna för mig själv att något var fel, när hjärtat började slå för fort så fort någon satte sig i Sagosoffan. Hade de rena jeans? Såna som färgade av sig? Jag kunde förbjuda riktigt nära vänner att ens att luta sig mot de fina kuddarna.

Jag hade alltså inte inrett ett barnrum, jag hade inrett ett museum. Helt obrukbart. Visst, de första 7-8 månaderna lekte hon inte i rummet, då fungerade det fint med att ha ett museum, men sen när hon blev mer och mer mobil märkte jag hur dumt rummet var. Fel höjd på grejer och dekorativa hängande saker hon kunde strypa sig med. Jag fick tänka om helt och hållet och plockade bort finsakerna och allt fint i trä som jag inte ville att hon skulle förstöra. Istället gick jag och köpte en massa plastgrejer och Fisher Price-skit på barnloppis. Och vips så hade det där rogivande gammelrosa rummet förvandlats till vilket epilepsiframkallande rum som helst. Inget matchade längre. Men hon kunde i alla fall leka därinne.

Jag kan skratta åt det här i efterhand. Men hey. Man blir klokare. Ja och numera får mina vänner sitta i sagosoffan. Men de måste vara försiktiga med kuddarna, inte kräkas på dem och sånt. Babysteps.

En haklappshängare av en stege kändes smart tills Molly började resa sig och drog ner den över sig 30 gånger per dag.

Amningsfåtöljen som aldrig kom att användas eftersom den låg på andra sidan lägenheten och det fanns ingen TV framför.

Och ungefär såhär ser rummet ut idag, när jag gett upp och plasten tagit över. Man kan säga att tiden som museum är över.

//Ami