Minimera skadan

Under min förra graviditet gick jag upp 37 kg.

T R E T T I O S J U.

Åh vad jag led. Vad jag gnällde och tjatade om min fetma. Tyckte synd om mig själv även om jag var fullt medveten om att det var mitt eget fel. Jag hade ju knappast någon hormonrubbning eller annat giltigt skäl. Herregud jag hade ju ätit skräpmat dygnet runt och frös mitt gymkort i samma stund som jag kissade på stickan. Nu skulle jag slippa banta och träna för första gången i mitt liv! Halleluja! Det blev en kolhydrat- och-fett-fest i nio månader. Jag satte mig bekvämt i soffan och började äta praliner. Jag körde inte på: man ska ju äta för två. Jag åt för sju istället. Till sist var jag så tjock att jag knappt klarade att gå upp för de två trapporna till vår lägenhet. Min man fick stå bakom mig med händerna på mina höfter och med all sin kraft putta upp mig för trappan. Kändes ju värdigt. Man blir inte så charmig heller när man väger 107 kg.

Att gå ner igen var helvetet på jorden. Det var inte alls som alla sa: man går ner allt när man ammar. Bullshit. Jag blev bara ännu hungrigare av det. Jag fortsatte alltså att gå upp efter förlossningen. Det var bara att bita i det sura äpplet. Jag la in fem träningspass i veckan och lade om kosten så gott det gick. Blev ganska knäpp av att dra ner på kolhydraterna, men det fungerade. Mycket långsamt. Efter att ha tappat ca 20 kg började jag med löpning. Vilket lidande. Men vilken kick! Endorfinerna hoppade twist på min axlar. Jag var en löpare! Jag var Gud. Jag var sååå 2011.

Till sist hade jag blivit av med 35 kg, nästan allt. Och precis när jag började känna mig normal igen och t om lite het, blev jag gravid igen. Men jag har lärt mig en läxa. Aldrig igen. Jag orkar inte med mig själv i elephantsize (och ingen annan heller). Så för att undvika samma fälla försöker jag träna i alla fall två gånger per vecka. Men det är en stor skillnad på att ha ett specifikt mål att träna till ( te x att klara att springa på en viss tid eller ta en viss vikt i benböj) än att ha träning som "skademinimering" Man är inte jättepeppad när man står där med sin skivstång med mantrat:

bli så lite fet som möjligt bli så lite fet som möjligt bli så lite fet som möjligt

Det är inte riktigt samma sak att träna och inte kunna ge allt. Att känna efter så förbaskat mycket. Att inte kunna lida. Att veta att man inte får göra vissa övningar utan att få sammandragningar. Det blir lamt. Men hellre lamträning än att bli puttad uppför en trappa igen.

//Ami