Att strosa på stan, fönstershoppa en lördag förmiddag är en skön och trevlig upplevelse. Tills jag möter någon. Det kan vara en familjemedlem, en bekant, ett gammalt ligg. Det spelar ingen roll. Jag blossar upp direkt. Känner hur kinderna bränner. Jag rodnar alltså vid människomöten utan att vara det minsta generad. Ibland får jag frågan: varför är du röd i huvudet?
JAG VET INTE.
Det finns många teorier om detta. Ytliga blodkärl, låg självkänsla, psykiska problem osv. Någon har tipsat om KBT, svindyr kräm från Bioline eller att bara titta ner i marken. Kul.
När jag jobbar brukar jag dock inte bli röd, fastän flera hundra par ögon stirrar på mig varje dag. Kan ju vara för jag på något sätt spelar en roll. Ett undantag finns dock. När jag jobbade för flygbolaget Malmö Aviation för några år sen så delade man ut en liten varm handduk till alla passagerare i slutet av flygningen. Men av någon anledning blossade alltid mina kinder upp om någon person tackade nej till handduken. Sen delade jag ut några till och blossandet gick ner, tills näste man tackade nej. But why?
En annan jobbig händelse var för några år sen när jag sprang på killen jag var kär i på högstadiet. Ni vet sådär kär man är när man är 14. Han var typ två meter lång, hade håret i mittbena och page (ja, detta var nittotal), lyssnade på Metallica och var urcool. Det var inte jag. Vi var från två olika planeter. Jag vågade inte ens gå ut i rökrutan. Vad skulle jag göra där? Äta ett surt S-märke? I alla fall så kom jag ju över honom, som man gör med sina olyckliga tonårsförälskelser. Men då när jag träffade honom en sisådär 10 år senare så blev hela ansiktet naturligtvis rödare än rödast. Som om jag fortfarande var 14 och besatt av honom. Mycket stressande. Tänk om jag stöter på honom när jag är 55 och samma sak händer?
Eller när jag drar ett skämt och precis när jag ska leverera poängen så kommer färgen. Det förstör. Tar bort fokus från min punchline. Inte ok.
Har någon något bättre tips än att stirra ner i marken? Hur kommer jag över detta tillstånd? Jag är för övrigt inte blyg alls. Men detta är ett stort handikapp för mig och jag skulle inte kunna ha vilket yrke som helst, t ex .....president.
//Blushing Ami
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Sandra Beletic » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Fina kusin! :) Det kände som om jag läste om mitt eget liv.. och jag har bara et..”
-
Lovisa » Backseat Parent: ”Jag är en sån dar dryg jävel - som flåsar mannen över axeln när han tex bytar bl..”
-
Sara » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Och förresten det där med de sepiafärgade idylliska bilderna är ju ren överlevna..”
-
Sara » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Åh så härligt uppfriskande ärligt skrivet! Visst älskar man de små liven men fy ..”
-
Therese » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Känns som att det räcker med ett barn!!!!”