Smartphone overkill

För några veckor sen fick jag lite ont i hjärtat. Det var helg och min snart tvååriga Molly stod och väntade snällt vid köksön medan jag gjorde morgonvälling. Jag blev färdig och tillsammans gick vi mot TV-rummet för att se Bolibompa. Helt plötsligt stannade hon upp och tittade på mig med en förvånad blick, som om någonting var fel. Hon lösgjorde sig ur min hand och sprang till sovrummet och öppnade dörren. Tio sekunder senare var hon tillbaka och i händerna hade hon mina glasögon och Iphone som hon glatt sträckte fram till mig.

Åhhhhh! Skämdes ögonen ur mig. Så liten och hon vet redan att jag är halv utan min Iphone! Att jag lever med min Iphone uppstoppad i röven. Att jag sover med den, vaknar med den och har den med in på toa. Jag pillar konstant, och då spelar jag inte ens Wordfeud. Men jag är inte ensam. Ibland när jag träffar mina vänner så sitter vi i grupp med vår smartphones och tipsar om appar, kollar Facebook eller undersöker vädret i Kirgizistan. Som om vi vore tonåringar.

Men jag kan inte sluta. Jag försöker lägga den ifrån mig. Men den söker mig. Skriker efter mig. T om när jag vaknar på natten och snabbt ska upp och kissa, kollar jag snabbt mail och FB. Vem ska skicka ett viktigt mail kl 03.25? Som om jag vore stadsminister. Eller spion. Jag skäms över detta beroende. Jag vill sluta vara så uppkopplad. Jag vill stå på lekplatsen en krispig höstdag och se Molly, leka med henne utan att rota efter telefonen var 3e minut. Vara där på riktigt. Ok jag överdriver, jag kommer aldrig att njuta av en lekplats. Men jag vill åtminstone kunna hänga med min dotter utan att likea bilder på andras ungar samtidigt. Eller sitta på en middag utan att hälften av gästerna redan efter förrätten tar fram sin telefoner och uppdaterar sin status på Facebook eller checkar in hela sällskapet. Helt ogenerat. För det är där vi är nu. Man har t om slutat skämmas. Fast jag skäms, mer än någonsin. Jag skäms över bekräftelsebehovet, över behovet av att vara med på varenda hörn, över att när saker händer i livet, direkt börja fundera över hur jag bäst beskriver det i min statusuppdatering. Tur för mig att jag är för trög för att förstå Twitter.

// Ami