Fulgråta

För några timmar sen satt jag och svarade på klagomål i vanlig ordning. Jag var t om lite glad efter att ha fått ros från en kund. Det händer inte särskilt ofta. Nä, det händer faktiskt aldrig mig. Jag kände mig upprymd och det kändes som om jag var världens bästa handläggare.

Men jag hade otroligt ont. Foglossningen gjorde sig påmind. Bara att gå till skrivaren kändes som tortyr och att sitta ner kändes som att sitta direkt på rumpbenen, utan rumpkött mellan som lindrar. Så här måste ju skinny people ha det. Alltid. Stackare.

Jag satt och bet ihop. Jag hann inte tycka så mycket synd om mig själv som jag brukar utan fokuserade på att inte fokusera på smärtan. Helt plötsligt gick min chef förbi och böjde sig fram och såg rätt in i ögonen och frågade mig hur jag mådde. Egentligen. Fast på danska. Jag började stamma och underläppen darrade.

- ikke godt svarade jag

Sen började jag gråta. Inte fingråta med en tår som rullar långsamt ner längs kinden, utan jag började snörvla, frusta, snora och fulgråta. Jättehögt. Och försökte prata samtidigt som jag fulgrät, och flämtade efter luft, ni vet som barn gör. Tror knappt hon förstod vad jag sa. Men jag fick en varm kram och trots att hon bara är några år äldre än jag är, kramade jag tillbaka henne lika hårt och som om jag kramade min mamma. Det var så skönt och befriande fastän att jag med all säkerhet hade snorat ner hennes kläder. Jag fann mig själv efter en stund och insåg att alla andra i kontorslandskapet hade sett mitt psykbryt. Men det kändes ok. De hade åtminstone inte fått mitt snor på deras kläder.

Intressant det där att man bryter ihop när någon är snäll mot en istället för när någon är elak. Jag fick i alla fall åka hem för att vila och min syster ska hämta på dagis åt mig. Men här ska jag sejfa. Jag ska skicka ett SMS till henne och skriva att hon inte för vara för snäll, att hon måste vara lite hård. För jag vill inte bryta ihop igen.

Det räcker att fulgråta och hulka framför folk en gång om dagen, även för mig.

// Ami