Drygheten och Moder Jord

Vilken ära att vara försten ut som gästbloggaren på Amileaks! Men minsann inte helt enkelt.

För det första vill man ju liksom vara lika rolig som Ami för att passa in. Omöjligt.
För det andra vill man läcka något. Möjligt.
För det tredje ska man komma på något lagom vettigt att skriva om...

Kanske ska man inleda med en presentation. Jag är Viola. Och har jag samma namn som din farmor/mormor är det bara en tillfällighet. Jag föddes nämligen med ett dubbelnamn precis som min hyresvärd Ami och bytte sedermera till mitt andranamn – det viss säga tantnamnet. Just namnsituationen är en fin gemensam nämnare mellan mig och Ami. Vi förstår varandra. En annan gemensam och välkänd nämnare är att vi båda är gamla avdankade journalister. Ami gjorde scoop på skoltidningen och jag på kvällshittepåtidningen. Same same. När jag tänker på det har vi faktiskt en gemensam nämnare till, nämligen Amis man Christopher som även är anledningen till att vi känner varandra. Vi träffades på den tiden då jag hade cerist hår och var dryg, något som tydligen imponerade på Dompan. Idag är jag avdankad även på denna front, förutom ibland när jag blir full och når dryghetens ljuva status. Fast när jag sist träffade Christopher och försökte göra mig till fick jag istället höra att jag var pretentiös. Så jag antar att jag numera kan stryka den charmerande drygheten från mitt CV.

En egenskap som jag och Ami däremot inte alltid delar, men som vi ofta påtalar finns kvar på min meritlista, är att jag är hopplöst politiskt korrekt.
Politiskt korrekt {ngt nedsättande} överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar (SAOL).
Sexigt? Kanske inte. Men ja. Jag är den där genusmedvetna mamman som låter sin son, om han vill, ha långt hår (gärna i pippitofsar eller fläta), klänning och strumpbyxor på förskolan (inte helt PK att kalla det dagis), som tantdiskar ur kartonger och plast innan återvinning, som tjatade sig till matavfallssortering i bostadsföreningen, som handlar veggomat på Astrid & aporna, köper produkter som heter saker som Weleda och helst använder deo utan aluminium. Min kompis Jenny kallar mig för Moder Jord. Jag tycker det låter aningens mossigt.

Jag har inte gjort någon djupare analys av varför jag är PK. Kanske har det med någon kvinnlig duktighet att göra, kanske handlar det bara om ett sätt att stå ut med sig själv eller att få provocera på rekovis. Något jag dock ofta konstaterat är att det är ganska kostsamt. Ekologiskt och fairtrade är dyrare än Lidl och det finns många organisationer med hål i. Och helst ska man ju inte handla på H&M. Som bärare av hela världens orättvisor hamnar man även lätt i trångmål. För det kan ju till exempel uppdagas att de där Conversedojorna man gillar (fast de egentligen är dåliga för fötterna och går sönder alltför snabbt) produceras under vidriga omständigheter (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13319040.ab = läcka). Det är då man tackar sin lyckliga stjärna Nina för att hon säljer politiskt korrekta och dessutom snygga skor (www.greenlaces.se = dagens PK-tips).

Men det händer också att det lönar sig, förutom i karmabanken. Som när man vinner en ekologisk matkasse på Konsum för att man kunde svara på alla PK-frågor. Eller när Ami besvarar ett mail (där präktighet ursäktas) och skriver att man är en bra förebild. Då är det liksom värt att man ibland kan känna sig som en politiskt korrekt nidbild av sig själv. Hur ser din nidbild av dig själv ut?

Tack för ordet (och glöm inte att kolla länken och sluta för böveln att köpa Converse)!

/Moder Jord