No värdighet

Sen några veckor har jag haft foglossning. För er som inte vet var det är kommer en snabbförklaring här:

Att foglossning uppstår är att hormonet relaxin redan under första trimestern påverkar fogarna mellan benplattorna i bäckenet så att de mjukas upp. Fördelen med detta är att bäckenet kan vidgas så att barnet kan passera ut vid födelsen, nackdelen är att en del kvinnor får svåra smärtor.

För att få bort den värsta smärtan så kan man gunga när man går. Som en anka liksom. Och gå med små, korta steg. Det lindrar lite, men man ser inte klok ut. Dagligen får jag frågan om det inte är dags för barnet att komma snart. Öh, jo om tre månader. Om man tycker att det är snart. Men att ha foglossning känns som om man inbillar sig. Kanske för att ena dagen är det ganska ok och nästa dag har man så ont att det känns som om någon sitter inne i kroppen och täljer trägubbar av ens ben. Det är väl det enda sättet jag kan förklara smärtan på.

Häromkvällen när min kompis Fredrik ringde och jag låg där som en utslagen säl i soffan (jag är inte inne på valstadiet än, men det kommer) så kunde jag riktigt höra hur mitt gnäll lät i huvudet, men det kom ändå ut:

-o jao de ej så jobbet o jao går från soffan till sängen o det enda jao görr e att sitta med dautan.

Han började garva. Jag insåg att jag lät som en oförstådd långtidssjukskriven inbildningssjuk, som hasar runt i nattlinne i sin lägenhet i Svalöv och röker gul Blend under fläkten.

Men. Förutom att gå som en anka kan man göra mer. Det finns ett bälte man kan ha på sig när man går som sitter hårt och håller ihop hela bäckenet. Det är skönt att ha det på sig men man går inte längre som en anka, istället går man som om man har skitit ner sig. Man får inte ligga direkt. Inte för man hade kunnat.

Jag har gjort en fotosession och lagt upp några foton. Så ni förstår mig. Hur det där tyngdlyftarbältet dödar all romantik. Jag valde att posera med en orkidé. Jag vet inte riktigt varför. Grabbade bara tag i krukväxten. Som en supermodel. Men den matchar tröjan mycket fint. Och jag har ändå tappat all min värdighet för länge sen.

// Ami