Den enes död, den andres bröd

Nyss hände något helt fantastiskt.

Jag fick ett telefonsamtal och plötsligt var vår långe vän här och hämtade vår tjockTV. Detta var en underbar händelse. Så fort dörren stängts började Christopher dansa segerdans, vi highfivade och betedde oss som hormonstinna tonårskillar. För det kändes som en stor börda hade lyfts från våra axlar.

Jag tar det från början.
I december förra året bestämde vi oss för att inte köpa fjantiga julklappar till varandra. Vi skulle köpa något ordentligt. Något redigt. En investering liksom.

Vi hann knappt enas om detta förrän Christopher fullkomligt skrek ut att vi ska ha plattTV. Och det skulle vara en LED! Sen pratade han om LED, LED, LED LED varje dag fram till jul. Vi skulle vara extrasuperdupersmarta och köpa en på rean.

Han googlade

Han testade

Han pratade hål i huvudet på mig.

Vi hade nämligen en tjockTV. Typ sist av alla. Hela TV-affären var lite kittlande för ingen av oss hade någonsin varit förstahandsägare på en TV förr. Jag ärver alltid mina föräldrars gamla och Christopher brukar hitta sina. Eller något.

Det var nästan religiöst när den kom. Vi kopplade in den och sen dess har vi levt lyckliga i alla våra dagar. Nästan.

Dessvärre vägde den gamla Tvn hur mycket som helst. Flera ton. Vi ställde den bredvid soffan.

Så länge.

Sen stod den där. De första månaderna pratade vi en del om den. Hur vi skulle lägga ut annons på Blocket att den bortskänktes om man hämtade den. Tiden gick. Molly började gå/hoppa och använde den som trampolin för att kunna hoppa ner i soffan. Hon använde den som bilbana och avställningsyta. Elva månader senare hade vi slutat tala om den. Den var en möbel som alla andra. Inget konstigt alls att ha en gigantisk tjockTV på golvet. Helt naturligt. Som att ha en skänk.

Så för två dagar sen så ser jag en statusuppdatering på Facebook. Min väninna har fått cykeln stulen samt Tvn hade slutat fungera. Skittrist. I december dessutom. Men  jag började tänka. Ingen köper väl en ny TV i december? Och vad ska man titta på tills rean börjar? Jag skrev till henne att de gärna kunde få vår TV. Vågade inte ens hoppas.

Så ringde telefonen för några timar sen och hennes man dök upp. Likt Messias tornade han upp i dörröppningen.  Han hade bara t-shirt på sig, trots kylan. Detta förstärkte den övermänskliga känslan. Vår Frälsare. Vår Räddare.

De löste sitt problem kortsiktigt.

Vi fick sinnesfrid.

Win-win.

Trevlig helg, mina vänner.

// Ami