Living the dream

Stormen ylar utanför, Malmö är kallt, vår dotter Molly sover lunch och jag har precis blivit beordrad att "skriva nåt roligt" på min frus blogg.
Jag är alltså gift med grundaren till Amileaks och heter Christopher.
Redan när vi träffades så kom vi överens om att Ami skulle vara den sprudlande, glada och roliga och det föll då på min lott att vara den mystiska, kulturella, blygsamma och smått introverta konstnären som kunde vara den perfekta kontrasten till Ami.

Jag tänkte istället för att vara rolig, ta tillfället i akt och vara allvarsam och berätta lite hur det är att arbeta som musiker i dagens samhälle.

När jag träffar nya personer så brukar jag dra mig för att berätta att jag är musiker.
Detta har jag lärt mig den hårda vägen eftersom den allmänna uppfattningen är att det inte är ett "riktigt" jobb. Man får ofta följdfrågor.

- Kan man leva på det?

eller

-Det måste vara underbart att få jobba med sin hobby?

Den senare frågan gör mig alltid lika irriterad. För att illustrera hur verkligheten ser ut så har jag gjort följande diagram:

Här ser ni tydligt hur min arbetstid fördelas i procent.
Dvs. för att kunna "jobba med min hobby" så går 98% av min arbetstid åt till annat än musik.

För att slippa bli irriterad så brukar jag hitta på andra intressanta jobb när jag presenterar mig eller bara kort och gott säga att jag är egenföretagare. Då slipper man följdfrågor helt.

När jag var ung så tänkte mig att livet som musiker skulle se helt annorlunda ut.
Jag tänkte att jag skulle sitta vid en lägereld och spela ballader för vackra damer som visade sin uppskattning genom att kasta pengar och klädesplagg på mig.
Som tur är så har jag ju ett passionerat intresse av att förklara för fulla människor att "vi stänger kl 01 " eller att "jag inte tänker spela just den där låten som du kom på att du gillade just nu"  eller "du kanske skulle vänta tills jag sjungit klart låten innan du skrek önskemål i mitt öra".

Men jag klagar inte.

I´m living the dream

/ Christopher Dominique