Muntert

Jag hade planerat att skriva något glatt och upplyftande. Lite käckt kanske.  Men det går inte. Det är inte så muntert här. Efter att både Mollsan och Christopher har varit sjuka hela helgen så kändes det skönt att de skulle bli måndag. Jag skulle till jobbet och skvallra och få några roliga skratt och ta tag i det där pyntandet hemma på kvällen. Istället fick jag lämna jobbet efter lunch eftersom det gjorde för ont att sitta. Inget att göra åt. Plockade ihop mitt bälte, min Posture och stängde ner datorn och sa:

- jeg går hjem nu, jeg har ont i røven.

Det låter värre på danska. Men rumpa heter røv, så inget konstigt.

När jag kom hem kunde jag varken stå, sitta eller ligga. Christopher låg i sängen utslagen och hostade. Inte sådär högt utan sådan där hes gubbhosta. Torr. Som aldrig tar slut. Jag hade köpt några lussekatter till honom på Pressbyrån och värmde i micron. Sen gick en propp. I vår fuskbyggelägenhet kan nämligen inte vissa köksapparater vara på samtidigt. Jag suckade bara, sparkade inte i väggen eller så, och serverade honom bullarna med ett glas mjölk. Han rörde dem inte. Inte ens lite. Rosslade något till svar. Jag la mig bredvid och vi låg och sjukstönade i kapp. Fast jag är inte sjuk. Bara gravid. Graviditet är ju ingen sjukdom. Bara ett tillstånd med eventuella besvär.

Fuck tillstånd.

Därför mina vänner, har jag inget upplyftande att berätta om. Men svik mig inte. Jag är tillbaka imorgon. Glad som fan. Sprudlande!

Och tills dess blir det film. Och te, med en bit choklad. Känns genast bättre.

Perfekt för en deppig måndag. Nu hoppas jag bara att jag inte har sett den. För ni vet hur det är nowadays. En filmtrailer berättar typ allt, så när man står där i videobutiken blir man osäker på om man har sett filmen eller bara trailern.

// Ami