Kul i Sverige

När jag växte upp bestod humorn i min närmiljö (dvs. de andra dagisbarnen) av tre sorters skämt.

1. Gåtor om judar. Svaret innefattade alltid en askkopp

2. Skämt om biafrabarn. Det roliga var att de dog av svält

3. Tomaterna som skulle över vägen. Jag tror ingen tyckte att det var roligt, men skrattade i alla fall. Åt tomatskämtet alltså. De som på allvar tyckte att det var roligt gick i särklass.

Skämten kom sedan att utvecklas och inbegripa barn i närmiljön. Då blev det plötsligt fel, och kallades mobbing. Aja baja, så får man inte göra.

Ju mer åren gick, desto fler kom att omfattas av denna rätt att inte bli skämtad om

-Sånt där kan man faktiskt inte skämta om, min grannes farmor satt i drag och fick nackspärr. Det var väldigt jobbigt för oss.

-Där hör du Martin, knyt nu halsduken ordentligt, folk blir ju ledsna.

Skämtar man om ett nålsöga är det alltid nån enögd jäkel som tar åt sig, som någon ju sade för typ hundra år sedan. Så skämten fick helt enkelt fortsätta att utgöras av grova kränkningar av de som vi egentligen inte visste om de alls existerade.

Men trots detta så har jag av någon anledning tagits för en underhållande person under dessa åren (jag är lika rådvill som du, kära läsare), trots min oförmåga att memorera några av de lustiga svältbarnsvitsarna. Och om man då säger något som omgivningen uppfattar som tillräckligt roligt, men inte så pass roligt att någon kan riskera att bli kränkt, då kommer den som ett brev på posten. Kommentaren.

"Du borde bli ståuppare".

Det är så urbota jävla dumt att jag inte vet var jag ska börja. Men jag försöker:

1. Sett till vad ståuppare tjänar på att ståuppa är det ett "dumt" karriärval.

2. Ståuppare är otroligt tråkiga. Det beror till stor del på det ovanstående, kanske för att de tjänar så dåligt att de är hungriga och håller på att svälta ihjäl och dagdrömmer om fläsknoisette istället för att slipa på vassa gags, men även på grund av att de helt enkelt är tråkiga och inte har något att tillföra. En som jag, till exempel, vit man 30-ish (det kanske mest hatade djuret i Sverige, tillika 50% av utbudet i ståupparfaunan), får i princip bara skämta nedlåtande om mig själv, att jag har tvångstankar, väldigt liten penis och helst av allt är oskuld. Det finns inget som är roligare än en vit man som inför publik berättar att han är oskuld. Åh, så kul det är.

Invandrare å andra sidan, de får skämta om invandrare på ett sätt som de tror att vita män skämtar om invandrare när ingen hör. Är de dessutom svarta så skämtar de om sina väl tilltagna könsorgan, pubertet i femårsåldern och vita mäns väldigt små könsorgan (Ja, Kodjo. Det var faktiskt roligt en gång. I Raw).

För att inte tala om kvinnliga ståuppare. Kvinnlig humor verkar till stor del handla om att mörda män. Nu är det ju tur att jag inte känner mig särskilt kränkt av det där, eftersom en vit man faktiskt inte får bli kränkt. Det står i lagen.

Men det finns såklart avarter. Magnus Betnér hyllas ju som en fantastiskt frispråkig ståuppare, vilket beror på en formel som bygger på att se ut som en nazist och låta som en svärande Wanja Lundby-Wedin. Ta-daa. Jete-kul.

Eller kanske det bästa av allt, svensk humors räddning: Björn Gustavsson, som byggde världens kortaste karriär på att dansa bögigt till Haddaway. Och vi älskade det. Att ingen tänkt på det förut? Att dansa dåligt i pilotbrillor till musik som vi skäms för att vi fortfarande innerst inne tycker är bra? Pure comedy gold.

Hur kunde det bli såhär jävla illa? Hur kommer det sig att de som arbetar med humor alltid är de tråkigaste exemplaren vi har, från clowner till ståuppare till komiker? Jag såg grotesco för något år sedan som ju ska vara det roligaste som finns, och på pappret var det helt perfekt. Ett helt avsnitt åt sosse-bashing. Men det var ju så ohyggligt tråkigt att jag började gråta av tristess.

Kan det ha varit så fruktansvärt olyckligt att de faktiskt lyssnat på folk som säger åt dem att de borde bli ståuppare?

Högst troligt, eftersom vi har en ganska omfattande apparat i samhället helt ägnad åt att säga åt folk vad de ska göra med sina liv. Varje skola har en. Syokonsultenten. Dess uppgift är att försöka övertyga varje elev att ge sig på en karriär inom det mest obskyra intresset (det behöver inte ens vara ett intresse, vilket ledde till att min kusin ekonomen rekommenderades att bli akvarellmålare) med den absolut minsta möjligheten att förtjäna ett uppehälle. Det ligger liksom inprogrammerat i oss att vi tilldelas en roll av en förbarmande myndighet, för vilken vi skall vara evigt tacksamma. Och då blir det plötsligt så, att vi får människor som viger sina liv åt sådant som de är dåliga på och som det saknas efterfrågan på. Det gäller ju inte bara ironiker, utan även politiker och en förkrossande majoritet av servicesektorn.

Men humor är ju skitviktigt. Om vi inte skrattar försvinner ju en ganska viktig poäng med den transportsträcka vi kallar livet.

Och de som ska få oss att skratta utgörs av ett gäng inkompetenta dårar. En gång var jag på en restaurang som bjöd på underhållning i form av någon ståupparförening som skulle testa lite nya sköna grejor. Det var så illa. Så fruktansvärt illa. Dessvärre tillåter ju de sociala reglerna inte oss att bara jaga ut fanskapen på gatan med en skumsläckare.

Men tänk om det helt plötsligt dök upp ett gäng lirare vid en akutmottagning och menar att de ska köra lite sköna grejor, eftersom de har tittat på Greys Anatomy och har ganska bra koll på det här med operationer.

Jättedum idé. Men med ståuppare går det bra, tydligen, för det är inte alls viktigt.

Det finns väl egentligen bara ett annat yrke i Sverige som behandlas lika illa som humorhantverkarens. Lärarens.

Så tänk på det. Ju sämre lärare, desto dummare människor, desto tråkigare skämt, desto större makt till syokonsulenten. Och det leder ju i förlängningen till att fler ägnar sig åt sådant som de inte alls ville från första början, och är bittra och därmed otroligt lättkränkta. Vilket ju öppnar upp för det största skämtet av alla, SD, som plötsligt skämtar grovt om folk långt bortifrån som inte är så långt borta längre. Och folk lyssnar, för det är inte presenterat som en rolig historia utan som politik och då är det inte mobbing.

Så nästa gång någon säger åt dig vad du borde göra, be dem fara åt helvete.

/BIng