För jämlikhet måste vi uppmärksamma vår olikhet

För nästan precis ett år sedan, på jobbet i London, såg jag ett missat

samtal från ett svenskt nummer som jag inte kände igen. Med min något

nervösa personlighet så hann jag som vanligt tänka mig igenom diverse

katastrofscenarion med någon av mina kära familjemedlemmar involverade.

Jag öppnade min personliga epost brevlåda och hittade där ett meddelande

från Sida. Det handlade om en position som junior expert i någon av EUs

Ambassader runt om i världen.

Jag gick ut. Det regnade såklart, sådär duggigt mesigt. Köpte mig en soya

latte, tände en cigg, och satte mig ner på en pubbänk under tak. Sen ringde

jag. Jag blev erbjuden en tjänst som politisk rådgivare i fältet men jag var

tvungen att ge svar inom 24 timmar utan att veta till vilket land jag skulle

skickas. Det skulle jag få reda på först i januari, och i februari skulle jag

infinna mig i Bryssel på pre-posting training, och i mars på en EU Ambassad

i ett så kallat third country. Det var fredag så jag fick några bonusdagar

att tänka över det hela. Jag la på, tände en cigg till, ringde mamma, sedan

pappa, förmodligen även mina systrar. Och sedan, min man.

Det var en lång helg. Vi pratade ihjäl oss. Det var så många val som helt

plötsligt öppnade sig. Val som vi inte hade haft en tanke på tidigare. Då min

man, James, var tvungen att stanna i sitt dåvarande jobb fram till februari

2012 för att få sin juristkvalifikation, så skulle jag få åka själv. Skulle

jag tacka nej till ett så intressant och lovande jobb och stanna i det rätt så

ointressanta och dåligt betalda jobb som jag hade i en stad och i ett land där

det verkade omöjligt att få ett lika intressant och välbetalt jobb; eller skulle

jag och James gå igenom långdistansgrejen igen när vi vet hur dåligt det

gick senast? Vilket var värst, att bli stimulerad på jobbet, få bra lön och vara

ensam, eller att vantrivas på ett jobb som tvingade mig att vända på varenda

krona men tillsammans med mannen jag älskar? James var dessutom mycket

rädd för att jag skulle skickas till ett mycket oroligt land. Den chansen

var trots allt rätt så stor med tanke på att min så kallade expertis är just

demokratisering i och av post-konflikt stater. Sedan var det ju det där med

familj... och James som länge har velat har barn...

På lördagen gick vi på fest hos min bästis. Vi blev fulla. Större delen av

mina kvinnliga vänner gratulerade mig till den enorma chansen. Kramade

om mig och tittade på mig med stolta ögon. Jag skulle ju bli diplomat! Men

majoriteten av mina manliga vänner visade mer reservation. Sneglandes på

James undrade de hur jag skulle kunna kombinera jobbet med det familjeliv

som jag tydligen också måste vara igång och planera nu. Vissa påminde

mig till och med om ansvaret som hustru i min ålder. När James fick sitt

drömjobb några månader tidigare var det såklart ingen som frågade hur

det skulle bli med oss, eller om jag ville bo i London två år till och om jag

kunde få jobb där, men nu var det allt diskussionen handlade om och det var

absolut inga glädjetårar som fälldes för mig såsom det hade gjorts för James.

Aldrig hade jag kunnat ana att jag, född på 70-talet, med en stark feminist

till mor, en rätt så övertygad feminist till pappa, två otroligt hängivna och

väl argumenterade feminister till systrar, och en stolt feminist till man,

skulle behöva möta detta val i början på 2000-talet, nämligen valet mellan

karriär och familj. Tre veckor senare, i mellandagarna hemma hos mamma i

snövita Skåne, skrek jag: var är kirgisi-fucking-stan?

Såhär tio månader senare, så har det blivit väldigt tydligt för mig och James

att hur mycket vi än försöker, så var och är vi inte jämlika i det här valet.

Jag är kvinna och jag är 30 plus. Det betyder tydligen att både kända och

okända får fråga mig om jag inte vill ha barn, och varna mig för risken att

ångra mitt val senare i livet. De frågar inte om jag vill ha barn, men de frågar

om jag inte vill ha barn. Det är stor skillnad. Jag får ris i tid och otid för vårt

beslut att bo isär i ett år, medan James får ros för precis samma beslut. Jag

är självisk och han är osjälvisk. Jag är en dålig maka och han är den perfekta

maken.

Såklart är det inte omöjligt att ha både familj och ett jobb som man tycker

om och därför investerar mycket i. Men priset som jag och James betalar

är inte lika högt. Våra olika biologiska förutsättningar ger oss olika

utgångspunkter. Kvinnan måste ge upp inte bara sin kropp, men också sin

hjärna, till ett annat liv under minst ett års tid. I mitt fall betyder det till en

början inte bara att jag måste kissa på en bit papper för att veta om jag har

några ägg som trillar, men jag måste även ta hormoner och lägga om flera

av mina vanor. Dessutom blir plötsligt mina mest intima kroppsdelar och

kroppsfunktioner ett ämne för öppen diskussion. "Har du fått din mens

tillbaka än" är kanske en av de vanligaste frågorna jag har fått de senaste

åren, för att inte tala om de frågor gravida eller nyblivna mammor runt

omkring mig får. I ett samhälle där man annars inte ens får säga hej till

medresenärer på bussen, får man tydligen ta ohämmat på gravida kvinnors

mage, oavsett om man känner kvinnan bakom magen eller inte. Med andra

ord, kvinnans kropp är någon sorts allmänt gods bara för att vi kanske kan

föda barn.

Vad många inte vet är att i jämförelse med USA så har Sverige avsevärt

färre kvinnor i höga positioner. Vi har många fler kvinnor som jobbar, men

de är mycket tydligare koncentrerade i vissa yrken. Jag är inte säker på

vilket som är värst, eller bäst för den delen, men det är värt att tänka på när

vi prisar Sveriges jämställdhet. Jag har länge ställt frågan till mina svenska

vänner vem den så långa mammaledigheten i Sverige egentligen gynnar?

Det provocerar många att ens fundera över det här. Det är utan tvekan en

tabubelagd fråga. Men tänk på det, om man får två barn så är man som kvinna

i Sverige förmodligen hemma i nästan två år per barn, hur tar man sig då

till toppen? Eller tänk på en nygift 30-årig kvinna utan barn, vågar man

investera i henne, framförallt som småföretagare?

Såklart förstår både jag och James att om vi får barn, så är sannolikheten att

våra jobb inte kommer vara så viktiga för oss längre, om än alls. Vänliga

föräldrar behöver inte förklara för oss hur prioriteringarna och inte minst

livet verkligen förändras när man får barn. Vi vet det. Men vi känner inte

det. För just det, vi har inga barn och vi har inte velat ha dem nog än för att

planera våra liv därefter. Våra prioriteringar har inte ändrats än. Och kanske

lika rädda som vi är för att våra prioriteringar aldrig kommer att ändras, så

är vi rädda för att våra prioriteringar kommer att ändras. För vi tror på vad vi

gör och det ger våra liv en mening.

Alla har sina egna val att göra, det svåra är att göra dem utifrån sina

egna förutsättningar och situationer, och att acceptera deras pris.

Välfärdssamhällets uppgift är att se till att detta är så möjligt som möjligt.

En av de viktigaste förutsättningarna är att mamma och pappa ledighet

ersätts med föräldraledighet, och att lika jobb omedelbart ger lika lön; men

också att vi aktivt jobbar för en fundamental omvärdering av våra könsroller.

Först av allt kan vi väl bränna alla t-tröjor som det står 'jag är pappledig

på' och sedan kan vi väl prata öppet om hur en kvinnas privata och

professionella liv påverkas av att få barn, och vad det kan komma att betyda

för barnet. Om jag ger upp allt för att bli mor, vilken press sätter det på mitt

barn? Men kanske mest av allt, så kan vi väl hjälpa alla individer, kvinnor

som män, att göra sina egna val i livet, efter deras helt egna förutsättningar.

Nu är det helg i Bishkek. Jag saknar James, min familj och mina vänner.

Jag på massage, sedan ska jag se på film och äta det jag hittar på marknaden

idag, ensam. Imorgon ska jag skriva en föreläsning om 'the European

External Action Service' och politiska dialoger mellan EU och Kirgisistan

som jag ska ge på måndag morgon, och ha möte med en polsk diplomat på

besök. Det har jag valt. Vad har du valt?

PS. Min chef, EU Ambassadören i Bishkek, är den bästa chefen jag någonsin

jobbat för och hon har fem barn. Hon har betalat ett högt pris. Men hon är

nöjd, och hennes familj är lycklig. Hon är min idol.