Pepparkaksgubbe superstar

I morse var det minst sagt nervöst. Vi skulle vara på dagis redan 06.45 för att se på vår dotters första Luciatåg. Christopher hade fått extra instruktion av personalen om att vara i tid. Vi tog detta på blodigt allvar och hade en deadline att lägga oss senast 22.00 kvällen innan. Nu blev det inte så eftersom jag skulle bara förbereda blogginlägg och han skulle bara läsa några kapitel ur "Jag är Zlatan". Men klockorna var ställda, kläderna framlagda och vi kom i tid. Nästan helt utan tjafs. Det enda molnet på himmeln var att Molly vägrade ha mössan på sig som tillhörde hennes outfit. Men på något sätt lyckades hennes Fröken övertala henne att ha den på sig (ibland undrar jag hur förskolepedagogerna gör, magi?)

Vi satt där vid dukat bord och drack kaffe och åt lussekatter i gryningen med andra föräldrar och var lite nervösa. Trodde aldrig att ett Luciatåg skulle kunna kännas så stort, så viktigt.

Och in kom det lilla tåget och blixtarna yrde, kamerorna började rulla. Som om vi plötsligt förflyttats till Hollywood, premiär och röda mattan. Det var något av det sötaste jag sett. Lucior, tomtar och pepperkaksgubbar i varierande storlek tultade fram. Molly tittade på publiken med stora ögon. Under hela framträdandet. Hon var lika förtrollad av publiken som vi var av barnen. Inte en ton sjöng hon. Satt tryggt i frökens knä. Men de stora barnen lyckades hålla ihop showen och en tomtenisse sjöng för glatta livet. Men jag undrar vad Molly egentligen tänkte?

Här står jag i bruna plyschkläder med konstig mössa och alla fotograferar och ler fånigt. Am I some kind of superstar?

Sen tågade de stillsamt ut och jag och Christopher tittade på varandra och höll på att spricka av stolthet.

//Ami