Oförstående

Ju äldre jag, ju mindre förstår jag. Är det åldern? Börjar jag bli gaggig?

Jag har passerat Stora F. Har passerat hälften av livet. Har sannolikt den roligaste halvan bakom mig. Hur fan förhåller man sig till det? Det där med att "vara ung i sinnet" är ju problematiskt. Lika problematiskt som "humor" och "ödmjukhet". Man tycker själv man har/är det, men det är ju obönhörligen omgivningen som är bäst skickad att bedöma om så är fallet. Den enda som riktigt har kunnat beskriva fenomenet adekvat är Dunderklumpen. Han säger att "han är alla de människor han har varit förr". Man är alla åldrar man har varit. Man tycker att man har kontakt med sin inre 25-åring. Man tycker att man funkar i de flesta sammanhang. Tycker man. Vad man tycker är inte alltid med sanningen överensstämmande. Det brukar ens barn göra klart för en med brutal uppriktighet.

Det är mycket jag inte längre förstår, och annat jag helt enkelt tackar nej till. Vi börjar med vad jag inte förstår.

Vart tog näsborrarna vägen? Om man kollar på Facebook t.ex. och speciellt på de kvinnliga medlemmarnas bilder, så ser påfallande många likadana ut. Ett öga närmre kameran, skälmskt tittandes uppåt. Gärna med plutande läppar. Alla tittar upp i kameran. Som vore man rädd att visa sina näsborrar. Människan har genom historien skylt sig av olika religiösa skäl, men mig veterligen har näsborren aldrig varit en del av Det Onämnbara. Idag finns dessutom en uppsjö av verktyg och hjälpmedel för att hålla såväl kråkor som oönskad behåring stången.

Något annat jag inte förstår är kärleken till Det Dåliga. Man ska ha dålig, skramlig och gammal cykel, gärna begagnade (vintage, du vet, typ) möbler och kläder, och musiken ska låta lite dåligt. Digitalt, i efterhand pålagt brus.

Det är för mig obegripligt att en 30-årig man helt frivilligt klär sig som min högstadierektor gjorde anno 1976. Lodenrock, yllekeps och bakelitbrillor. Samt skepparkrans. Men grejer kommer tillbaka, och jag är inte purung.

Jag förstår inte vad det är för fel på det lilla ordet "ja". Varför det envist ska ersättas med ord som "precis", "absolut" eller "exakt". Testa själv nästa gång du är på, låt oss säga, en kaffebar. Fråga: "Har ni bryggkaffe?", och jag vågar slå vad en hacka om att du får svaret "absolut", eller något av de andra ovanstående. Ett slags språkinflation. Som om det gamla hederliga "ja" inte räckte till.

Jag förstår inte varför två tredjedelar av dagens barn döps till namn som börjar på V. Jag förstår inte varför halsen tycks vara den ömtåligaste kroppsdelen. Åtminstone om man ser till hur unga klär sig. Det är inte ovanligt med tunna sneakers, smalasmala jeans, liten tajt jacka och sen tre meter raggsocka virad runt halsen. För övrigt förstår jag inte heller hur stickad toppluva kan vara en modeaccessoar. Och vem bestämde att den ska sitta över ena örat, men inte det andra? Finns det en kod? Ungefär som ringen i örat och den mytomspunna homosignalen på 70-talet. Mössan över vänstra örat - ironiskt, över högra örat - på fullt allvar. Eller tvärtom. Eller inte. Döda hipstern, när vi ändå är igång.

Hipstern, ja. Här måste jag göra ett utvik. En polare som bor i Hufvudstaden sa till mig; "Ställ dig i Götgatsbacken vid halvnio på morgonen. Det är komik av olympiska dimensioner. De små toppluveförsedda hipstrarna kommer då kanande på sina fixies. Som de inte kan hantera. Mycket underhållande". Vem fan kom på DEN idén? Att ta bort frihjulet på cyklar, så man inte kan bromsa. Så de blir fullkomligt livsfarliga.

Nåväl.

Det jag allra minst förstår är varför så många kvinnor mellan sisådär 25 och 55, inte ser mig i ögonen när jag rör mig på gator och torg. Så motbjudande är jag inte. Jag fattar inte. Är det rädsla? Förakt? Blygsel? Det är i varje fall inte min inbillning. Jag har studerat fenomenet ett tag nu. En tydlig majoritet - ingen ögonkontakt. Kanske är det mångtusenåriga nedärvda instinkter, kanske är det bara brist på hyfs. Oavsett vad, så gör det mig ganska ledsen.

Då jag är född på 60-talet, fick jag min första kyss på 70-talet, började tjäna bra på 80-talet och blev svenne på 90-talet. Alltså har jag varit några varv runt kvarteret och några liter under bron, och följaktligen finns det en uppsjö grejer som liksom automatiskt går bort. Det spelar ingen som helst roll hur inne eller hippt det är idag. Jag tackar alltså vänligt men bestämt nej till följande:

Kläder gjorda av syntetmaterial.

Orange. Eller brandgult som det hette förr.

Folk som "sportar" eller "kör" grejer.

Toppluvor.

Folk som skakar hand onödigt hårt och säger "Absolut!" istället för "ja".

Rosa tröjor eller skjortor.

Vida byxor.

Långa spetsiga skor.

Hipsters.

Samt i princip allt som bara på minsta lilla vis kan, om så bara löst, förknippas med 80-talet.

Bland annat.

Det var inte bättre förr, men det är fan sämre nu.

P.S.

Skulle du undra vad jag menar med "vardags-tourettes", så kan jag exemplifiera med följande anekdot. När jag senast var inne i en av stadens dyrare herrmodebutiker, utbrister jag högt och tydligt, efter att ha gått ett varv i butiken; "Jaha, i år ska man tydligen se ut som en jävla cirkusdirektör". Sen njuter jag skamlöst av skälvningen jag orsakat bland personal och övriga kunder.