Bullen söker mig

Ibland ser man saker eller bilder som förföljer en. Oftast är det bilder på hungrande barn eller från krigszoner eller annat upprörande som inte går att sudda ut ur minnet hur mycket man än försöker. Men min senaste hangup är något så trivialt som en lussebulle.

Igår bakade jag. Med mammas gamla Assistent. Givetvis vill jag hellre baka med en pastellig Kitchen Aid, men man kan inte få allt man vill ha och Assistenten var grym. Jag var lite nervös eftersom det var första gången jag bakade lussebullar. Annars bakar jag bara bakverk med bakpulver. Blir bäst så. Men att det ska vara roligt att baka? Nä, inte direkt. Man kan liksom inte höfta, känna efter, bakning är ju kemi. Eller kanske. Något tillfredsställande  är det med att se hur degen jäst upp.

Men vad vad det som hände? Jo. När jag penslade bullarna så spillde jag ut halva skålen med uppvispat ägg över en av dem. Sen orkade jag inte torka upp spillet. Det avdunstar i ugnen tänkte jag. Sen satt jag ju ner vid köksbordet och bakade och de där två meterna till papper, kändes som två mil.

Det doftade ljuvligt när jag tog ut första formen med perfekta bullar. Utom en då. Något som fick mig att må lite lätt illa. Det hade liksom formats en liten omelett under bullen med äggspillet. Jag ville spy. Där och då. Och snart ett dygn senare kan jag inte släppa denna syn ("lusselett" som min vän Jack skrev) Säg att ni förstår mitt äckel.

// Ami