Backseat Parent

Att vara en Backseat Parent betyder att man är en jobbig jävel som jämt och ständigt säger till partnern om hur den ska mata, uppfostra, byta blöja etc på det gemensamma barnet. Det kan även vara någon utanför familjen (som oftast inte har egna barn) som har synpunkter på andras barnuppfostran och gärna påpekar både det ena och det andra på ett ganska plumpt sätt. Det ska jag skriva om en annan gång. Nu ska jag tala om hur det är inom familjen. Alltså inom vår familj.

Jag är en Backseat Parent Light.

Dessvärre.

Det är lätt att hamna där efter att varit föräldraledig under barnets första år. Men har det överhängande ansvaret och tillbringar mest tid med barnet och har då råkoll på vilken salva som är bäst, exakt hur varm vällingen ska vara osv. Många mammor släpper detta kontrollbehov när väl pappan kör sin pappaledighet. Men inte alla. Jag släppte det en del eftersom jag i jobbet ibland var tvungen att vara borta 4-5 dagar i sträck. Att bli en Backseat Parent tror jag är lättare för de med starkt kontrollbehov (check!)

Min man är ett stort kaos. Håret på vift, noterna flyger och det är alltid något bildäck som fått punktering. Jag är också ett kaos. Fast ett organiserat kaos. Han lyckas dock få det mesta gjort på något magisk sätt. Men oftast inte exakt som jag vill ha det. Att båda paren gummistövlar blev kvar på dagis över helgen, trots hårt regnväder, eller att glömma lämna in lappar etc tillhör vår vardag. Jag tar alltså mig friheten att på grund av hans personlighet bli nån sorts extra röst i hans huvud som ständigt påminner, ger direktiv och förmanar. Jag funderar mycket på det här. Gör mitt beteende att han slutar tänka själv då? Kanske. Eller så slutar han lyssna bara och gör på sitt eget sätt ändå? Det senaste året har jag dock taggat ner rejält och tänker till en extra gång innan jag öppnar munnen. Det är skitsvårt. Det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster.

Igår fick jag smaka på min egen medicin.

Vi stannade till på McDonalds på vägen till från ett glöggmys till ett annat under en ganska stressig dag. Molly fick sitt happy meal och efteråt bad jag Christopher att byta hennes blöja. Han undrade varför han skulle byta vid denna tidspunkt (18.00) det gjorde vi aldrig. Jag svarade att hon haft samma blöja sen 11.00 så det var nog på tiden. Christopher spärrade upp ögonen och med en anklagande ton sa han:

-så hon har haft SAMMA blöja hela dagen? Menar du det? Varför bytte du inte efter hennes sovstund?

Jag skämdes som en hund. Jag hade ju varit ensam med henne större delen av dagen. Det var som att få smäll på fingrarna. Med linjal. Jag öppnade munnen och satte i gång med någon fånig förklaring som jag lika gärna kunde struntat i. Vi gick till bilen och jag var tyst. Jag gillar verkligen inte att bli tillsagd.

Jag satt där i baksätet och lovade mig själv att i framtiden att inte vara en Backseat Parent. Det är förnedrande att bli utsatt. Jag tänkte att det räcker nog för mig att bara vara en Backseat Driver utan körkort.

Man är ju inte perfekt mohahaha!

Ni då? Är ni också jobbiga? Kan ni erkänna det?

//Ami