Pizzabotten

Igår när vi körde in i Växjö så var blodsockernivån låg och vi skulle snabbt ha något att äta innan Christopher skulle på soundcheck (jepp, han råkade boka in ett gig mitt i ledigheten, men så funkar det).

Stället Christopher ville gå på hade bommat igen (en helt vanlig företeelse för oss utflyttare). Därför tog vi första bästa pub/barställe med mycket svängrum. Menyn utanför såg lovande ut och passade oss alla. Vi gick in och fixade barnstol och fick snabbt beställa. De två ljusa körde säkra kort och jag kunde inte låta bli att beställa en panpizza. Med bea och oxfilé. Cause I´m the svennigast jugge i stan. Vi satt förväntansfulla och inväntade maten. Då råkade jag se in i köket. Kocken öppnade en kyllåda och drog fram en fryst pizzabotten. Jag snackar en Billy pan pizzabotten fast rund och utan fyllning. Jag blev bestört! Det kunde inte vara till mig? Jag satt och retade upp mig. Mer och mer. Till sist kom min "panpizza" ut. Ja, det var den botten kocken hade dragit fram. Jag log falskt och åt motvilligt. Bean var pulver. Men jag åt. Ni vet, bukfylla. Men jag var mycket missnöjd. Molly såg dock nöjd ut och dippade sina pommes omsorgsfullt. En ritual hon blir glad av. Christopher sprang iväg för att inte bli senare än han redan var. Jag åt färdigt min pizza och gjorde tecken att jag ville betala. Jag hade ca fem olika meningar klara i mitt huvud om hur jag skulle lägga fram mitt missnöje över att få betala 110 kr för halvfabrikat. Jag kände mig som Den arga kocken. Jag skulle avslöja deras bluff. Visa var skåpet skulle stå. När servitrisen kom med notan sa hon:

- Smakade det bra?

- Ja! jättegott svarade jag högt och tydligt.

Sen ville jag skjuta mig själv. För jag är en mes mes mes mes.

Men jag lämnade ingen dricks i alla fall och jag är en tvångsmässig dricksare.

Så där fick de! Ha!

//Ami