Bröd & Betraktelser

Jag är inte bara gymnasielärare, jag är livsnjutare också. Och kvinna. Och världsmedborgare. Och förälskad. I livet. Och så tycker jag om bröd.

På italienska säger man att man gör ett yrke när man berättar vad man jobbar med. På svenska är man yrket. Precis som man är man eller kvinna eller glad eller tysk.

Jag var gymnasielärare fram tills i somras. Då kom jag underfund med att gymnasieläraryrket inte är en identitet; det är en sysselsättning. Ett jobb, något som du har studerat för att bli (i de flesta fallen) och något som du får en bra lön för (men inte kan göra karriär inom). Och helt plötsligt, med denna insikt, blev tillvaron så mycket enklare. OCH jag blev dessutom en bättre lärare!

Kan det ha att göra med att jag genom denna insikt släppte lite på kraven jag tidigare hade på mig själv? Att min profession inte nödvändigtvis behöver vara kopplad till privata jag. Till Karin. Karin är lärare. Men hon är också Karin. Samma Karin. Men ändå en annan. När hon kommer hem. Och klär av sig lärarrollen.

Förra veckan när jag lunchade med nära vänner frågade en av dem vad som varit störst och mest minnesvärt för oss under 2011. Jag gjorde en snabb flashback i mitt huvud: nytt jobb? Nej. Flyttat? Nej. Kärleksrelation? Nej.

Men så kom jag till insikten att det förvisso inte hänt något omvälvande i mitt liv som man kan knyta till en händelse men däremot har året varit fullt av just... insikter och det kan ju vara stort nog!

Jag har en tendens att bli stressad över saker och ting: över att det blåser väldigt mycket ute just nu och att det kanske är ett resultat av den globala uppvärmningen, över att dagens ungdom är egocentrisk och inte det minsta ödmjuk, över att det var bättre förr. Vid närmare betraktelse förstår jag nu att jag har hamnat där jag trodde att jag aldrig skulle hamna. Jag har hunnit bli 32 ½ och kommit in i "det var bättre förr"-mantrat. Och jag vet inte om jag ska bli glad eller bekymrad över denna insikt. Men jag blir nog mest glad. Det är nice att bli äldre. Helt enkelt.

Och väderproblematiken tänker jag inte ta på mina axlar och inte heller dagens ungdom. Utan jag kommer ägna mig åt att njuta av livet och av allt som hör därtill: mina underbara vänner, brödbak, resor, färskmalet kaffe, flygplatser, Lambrusco, människomöten, aperitif i skuggan med saltstänk i håret, dekorera om hemma, 36-månaderslagrad parmesan, simma i havet, promenera utmed Tibern, laga mat, stå på min balkong och dra in kvällsdoften i juli, få människor att må bra. Och bara vara. Mer komplicerat än så behöver det ju inte vara.

Ta hand om er därute.

Kärlek!

Karin