Frivillig förnedring

Min mamma erbjuder sin hjälp i tid och otid. Med det mesta, fast oftast gäller det städning. Hon tycker inte att jag inte kan hålla det snyggt hemma enligt hennes man- måste- kunna-äta-från- golvet-normer. Jag fejkstädar mest, men det betyder inte att jag inte gillar att ha det rent, tvärtom, jag älskar att ha det rent! Jag är bara lite lat. Men jag skulle inte be om hjälp. Det handlar om stolthet. Hon vinner om jag ger efter. Idag vann hon.

Big time.

Jag kröp nämligen till korset och ringde häromdagen. Jag börjar få panik med att få ordning på torpet innan nedkomst. Helt normalt för gravida. Jag frågade henne med en väldigt låg stämma om hon kunde tänka sig att komma på sin lediga dag och hjälpa mig att omorganisera i köket och dammtorka dit jag inte kan/vågar klättra.

Idag kom hon med ett stort leende. Med diverse "supertrasor", förbjudna rengöringsmedel och en massa choklad (min bebis får inte svälta). Jag hade sovit oroligt hela natten för jag förväntade mig förnedring och gliringar.

Jepp.

Vad sägs om:

Ann-Marie! om hälsovårdsmyndigheten hade kommit hade de tagit Molly direkt!

Varför finns det köttrester överallt?

Disgusting! Disgusting! Disgusting!

Varför finns här inga råttor? Det borde finnas massa råttor här!

Har du någonsin rengjort filtret på fläkten? Din pappa och jag diskar det i maskinen varje månad.

Jooooj!

Jaja.

Jag lät henne få utlopp för sina känslor och bestörtning. Hon hade ju rätt. Själv stängde jag öronen och satt tyst vid köksbordet och torkade av flottiga kryddburkar medan hon slet och skrubbade. Jag räknade burkarna. Det fanns 56 stycken minsann. Varför hade vi 56 burkar kryddor? Varav fem burkar salvia? Eller fyra kladdiga flaskor alkaciahonung? fyra påsar muskotnöt? Jag började kolla datummärkning. 2006, 2008, 2011. Sen slängde jag. För glatta livet. Vilken tillfredställelse. Nu äger jag 17 burkar med kryddor.

Spartanskt. Men fett.

Och jag kan se köksön igen. Jag har världens bästa mamma.

// Ami