Min syn på LCHF

Jag är alltid uppdaterad av dieter. För det mesta har jag en klänning att få plats i eller 25 kg att gå ner eller liknande. Jag började på på Viktväktarna för första gången när jag var 13 år. Nej, det är inte synd om mig. Ibland är jag smal, ibland är jag tjock. Det finns värre saker. Liksom de flesta så skärper jag till mig på våren för att vara tjusig till sommaren. Man tar tag i sig själv.

Nej, jag brukar faktiskt inte misslyckas. Detta är typ min enda skill. Jag är skitbra på att skärpa mig och gå ner det som jag bestämt mig för. Denna våren kan jag inte hoppa på sundhetståget pga graviditet. Men jag blir lika pepprad som ni av alla dessa rubriker.

LCHF (Low Carb High Fat) hit och LCHF dit.

Been there

Done that.

Kill me.

Om det funkar?

Absolut. Klart att det funkar. Det funkar exakt lika bra som att köra en diet där du tar bort kolhydraterna som en diet där du tar bort fettet. Men jag skulle inte göra det igen. Jag körde LCHF sommaren 2010 i åtta veckor. Jag gick ner en massa i vikt men var håglös, blek och lite nedstämd även om jag var mätt hela tiden. De där topparna man får av mat, lyckoruset utblev helt och jag kan tänka mig att det är ungefär som att gå på antidepressiva. Allt var sådär lagom medel. Tråkigt.

Det kändes som om jag var med i en sekt. Satt på LCHF-forum på nätet. Blev lite aggressiv över "de icke troende". Tyckte att de var idioter som inte förstod att vi blivit lurade av matindustrin under alla år. De hade proppat i oss gömt socker. Jag hade sett sanningen, ljuset. Det var verkligen inte mitt eget fel att jag brukade gå upp i vikt. Det var matindustrins! Gud vad jag pratade fett och kolhydrater. Så tröttsam jag måste ha varit. Jag köpte massvis av konstiga mjölsorter som inte var mjöl som skulle kompensera vanligt mjöl. Försökte övertyga mig själv att en pizzabotten med samma konsistens som omelett, var gott. Och den ständiga jakten på protein! Vad jag tryckte i mig protein. Jag kunde inte få nog av protein. Hade illaluktande kokta ägg i väskan att " ha som mellis på stan". Ja för det är inte lätt att vara LCHF-are. Man kan inte bara köpa en macka om man är hungrig. En morgon när jag gick på stan och skulle ha frukost gick jag i en timme och letade efter något café som kanske skulle kunna ha äggröra, bacon eller liknande. Det hela slutade med att jag gick på McDonald´s och köpte Egg McMuffin och slängde bort brödet och åt bara ägget. Det var nog där det vände och jag insåg vad jag sysslade med. LCHF är ingen livsstil. Det är är ett god damn fängelse. Jag tog mig ut ur fängelset men det var inte helt lätt. Istället för att ha varit fettskrämd (som jag varit under hela min ungdom) var jag nu kolhydratskrämd och att äta en vanlig macka kändes som en dödssynd.

Att få äta vanligt, utan restriktioner är så skönt. Att inte börja svettas i panik när man är bortbjuden när man inser att det serveras potatisgratäng. Eller sitta på en restaurang och käbbla med en irriterad servitris när man i princip gör om hela rätten.

Nä, det är skönt att slippa vara ett Kesellamonster.

Det kommer aldrig att finnas några genvägar. Om man gör av sig med mer än man stoppar i sig går man ner. Enkel matte. Man behöver inte utesluta saker. Man ska bara inte gå till överdrift. Men missa inte livet (läs surdegsmackan) pga av hets i söndagsbilagorna eller böckerna i skyltfönsterna. Jag förstår att man  lockas av vacker layout och härliga bilder och att man inte kan undgå dessa kokböcker. Bara se bilderna nedan från ett och samma skyltfönster i Malmö, en helt vanlig januaridag. Inte konstigt att man blir påverkad om man är lite lönnfet efter julen.

Men stå emot. Annars kanske du snart springer på stan med en bössa och jagar protein som en och annan galning.

// Ami