Polisens nya approach

I morse ringde jag polisen för att anmäla en stöld. I fredags blev min plånbok med pass, bankkort, vårdfrikort, 50 danska kronor och en oskrapad Trisslott stulen. Jag hade plånboken uppe och betalade mina varor på Åhléns och gick ut genom dörrarna och satte mig i en väntande bil. Under denna korta stund försvann min plånbok. Med min enda ID-handling (nä, jag har inte körkort, mitt livs låsning). Jag upptäckte stölden först på lördagen då jag skulle använda min plånbok igen. Först tänkte jag att jag bara slarvat bort den och genomsökte bilen, ringde Åhléns osv. Men när Spärrservice bekräftade att någon försökt ta ut pengar på korten i en annan del av stan förstod jag att en ficktjuv varit framme.

Jag blev sur. Väldigt sur.

Och utan ID blir allt genast jobbigare. Kan inte gå till banken och ta ut pengar. Kan inte hämta ut paketet som väntar på mig på Posten. Och på BB? Hur kommer det gå där? Man måste kunna identifiera sig innan man föder.

Jaja.

Jag ringde Polisen och gjorde en anmälan och det var här till min stora förvåning någonting hade hänt. Tidigare gånger (ja, har tappat och fått värdesaker stulna förr) har de tagit mina uppgifter, lite lätt blassé och mest för försäkringsbolaget skull har det känts som. Lite som om: stulet är stulet och kommer aldrig mer igen.

Men denna gången var det helt annorlunda! Damen som tog emot min anmälan talade entusiastiskt om videoövervakning på Åhléns, videoövervakning vid bankomaten och vad jag haft på mig vid stölden för att jag skulle kunna identifieras på filmen och vad jag krävde i skadestånd?

What? Skadestånd?
Jag mumlade fram: 350 kr....

(det kostar ett nytt pass)

Hon pratade i termer som utredning, tala med sitt befäl osv. Jag blev helt ställd. De behandlade detta som ett riktigt brott.

När jag lagt på kände jag mig sedd, hörd och som ett brottsoffer. Inte som en slarvmaja. Tjuven skulle åka fast!

Men när jag funderade en stund senare tänkte jag på alla våldsoffer, våldtagna kvinnor och grova brott där utredningen bara läggs ner. Varför lägger Polisen sina resurser på min fattiga plånbok? Speciellt nu när det skjuts som bara den i Malmö?

Men mitt dåliga samvete försvann ganska snabbt. Det tog nämligen två timmar av Christophers arbetstid att sitta bredvid mig på en obekväm träbänk på passexpeditionen och vänta 55 nummer för att kunna identifiera mig. Under de två timmarna kände jag mig återigen som ett brottsoffer och beslöt mig för att det är bra att Polisen ser mig som ett offer och att det ska bli mig ett sant nöje när tjuven åker fast.

Man stjäl inte från en höggravid kvinna bara sådär.

You piece of shit!

// Ami