Här nedan följer utvalda inlägg från september och oktober, då jag gästbloggade. Läs gärna och gillar du Amileaks.se så likea på Facebook. Det finns en Likebox nere i högra hörnet. Tack, tack!

//Ami

För några veckor sen fick jag lite ont i hjärtat. Det var helg och min snart tvååriga Molly stod och väntade snällt vid köksön medan jag gjorde morgonvälling. Jag blev färdig och tillsammans gick vi mot TV-rummet för att se Bolibompa. Helt plötsligt stannade hon upp och tittade på mig med en förvånad blick, som om någonting var fel. Hon lösgjorde sig ur min hand och sprang till sovrummet och öppnade dörren. Tio sekunder senare var hon tillbaka och i händerna hade hon mina glasögon och Iphone som hon glatt sträckte fram till mig.

Åhhhhh! Skämdes ögonen ur mig. Så liten och hon vet redan att jag är halv utan min Iphone! Att jag lever med min Iphone uppstoppad i röven. Att jag sover med den, vaknar med den och har den med in på toa. Jag pillar konstant, och då spelar jag inte ens Wordfeud. Men jag är inte ensam. Ibland när jag träffar mina vänner så sitter vi i grupp med vår smartphones och tipsar om appar, kollar Facebook eller undersöker vädret i Kirgizistan. Som om vi vore tonåringar.

Men jag kan inte sluta. Jag försöker lägga den ifrån mig. Men den söker mig. Skriker efter mig. T om när jag vaknar på natten och snabbt ska upp och kissa, kollar jag snabbt mail och FB. Vem ska skicka ett viktigt mail kl 03.25? Som om jag vore stadsminister. Eller spion. Jag skäms över detta beroende. Jag vill sluta vara så uppkopplad. Jag vill stå på lekplatsen en krispig höstdag och se Molly, leka med henne utan att rota efter telefonen var 3e minut. Vara där på riktigt. Ok jag överdriver, jag kommer aldrig att njuta av en lekplats. Men jag vill åtminstone kunna hänga med min dotter utan att likea bilder på andras ungar samtidigt. Eller sitta på en middag utan att hälften av gästerna redan efter förrätten tar fram sin telefoner och uppdaterar sin status på Facebook eller checkar in hela sällskapet. Helt ogenerat. För det är där vi är nu. Man har t om slutat skämmas. Fast jag skäms, mer än någonsin. Jag skäms över bekräftelsebehovet, över behovet av att vara med på varenda hörn, över att när saker händer i livet, direkt börja fundera över hur jag bäst beskriver det i min statusuppdatering. Tur för mig att jag är för trög för att förstå Twitter.

// Ami

Budapestbakelsen är den perfekta bakelsen. Jag beställer alltid den på kondis (med uppehåll vid semletiden). Och det är en perfekt söt, nötig, krispig och mättande bakelse.

Min kompis Emilie, är något av en specialist på tårtor, bakelser och allt som är förbjudet i stora mängder. Jag frågade snällt om jag kunde få receptet på hennes Budapestbakelse, så ni kunde få det, och hon sa ja! Det är lättare än man tror att göra den och du kommer typ få stående ovationer om du bjuder dina gäster på den på ditt nästa kalas. Passa på nu innan jul och all pepparkak och knäckkaos.

Voilá:

Emilies Pimpade Budapest

6 äggvitor

3 dl socker

100 g grovhackade hasselnötter

1 dl marsanpulver

flagad mandel

Fyllning:

3 dl grädde

fryst hallon/mango som tinat

-----------------------------------------------------------

vispa äggvitorna till mycket hårt skum

vispa ner sockret på långsam fart, lite i taget

blanda hasselnötter med marsanpulver och vänd ner i äggvitesmeten

Bred ut på smort bakplåtspapper och strö över flagad mandel

175 grader ca 20 min (tills den fått fin färg)

Ta ut, pudra över florsocker och vänd upp på nytt bakplåtspapper. Låt svalna!

Vispa grädde och blanda i hallon/mango (eller en bruk mandarinklyftor om man vill göra klassisk).

Bred ut på den kalla marängen och rulla!

//Ami

Att strosa på stan, fönstershoppa en lördag förmiddag är en skön och trevlig upplevelse. Tills jag möter någon. Det kan vara en familjemedlem, en bekant, ett gammalt ligg. Det spelar ingen roll. Jag blossar upp direkt. Känner hur kinderna bränner. Jag rodnar alltså vid människomöten utan att vara det minsta generad. Ibland får jag frågan: varför är du röd i huvudet?

JAG VET INTE.

Det finns många teorier om detta. Ytliga blodkärl, låg självkänsla, psykiska problem osv. Någon har tipsat om KBT, svindyr kräm från Bioline eller att bara titta ner i marken. Kul.

När jag jobbar brukar jag dock inte bli röd, fastän flera hundra par ögon stirrar på mig varje dag. Kan ju vara för jag på något sätt spelar en roll. Ett undantag finns dock. När jag jobbade för flygbolaget Malmö Aviation för några år sen så delade man ut en liten varm handduk till alla passagerare i slutet av flygningen. Men av någon anledning blossade alltid mina kinder upp om någon person tackade nej till handduken. Sen delade jag ut några till och blossandet gick ner, tills näste man tackade nej. But why?

En annan jobbig händelse var för några år sen när jag sprang på killen jag var kär i på högstadiet. Ni vet sådär kär man är när man är 14. Han var typ två meter lång, hade håret i mittbena och page (ja, detta var nittotal), lyssnade på Metallica och var urcool. Det var inte jag. Vi var från två olika planeter. Jag vågade inte ens gå ut i rökrutan. Vad skulle jag göra där? Äta ett surt S-märke? I alla fall så kom jag ju över honom, som man gör med sina olyckliga tonårsförälskelser. Men då när jag träffade honom en sisådär 10 år senare så blev hela ansiktet naturligtvis rödare än rödast. Som om jag fortfarande var 14 och besatt av honom. Mycket stressande. Tänk om jag stöter på honom när jag är 55 och samma sak händer?

Eller när jag drar ett skämt och precis när jag ska leverera poängen så kommer färgen. Det förstör. Tar bort fokus från min punchline. Inte ok.

Har någon något bättre tips än att stirra ner i marken? Hur kommer jag över detta tillstånd? Jag är för övrigt inte blyg alls. Men detta är ett stort handikapp för mig och jag skulle inte kunna ha vilket yrke som helst, t ex .....president.

//Blushing Ami

Vissa har en massa gudbarn. Som de inte kan hålla reda på. För det är så många. Som typ Tito (ni vet den kommunistiske presidenten i fd Jugoslavien i vit uniform som gärna hade duva på axeln). Tito blev automatiskt gudfar till barn nr 13, i varje familj. Efter dopet skickade han ett ganska stort och inramat fotografi på sig själv som gåva. Han var dock inte närvarande vid dopet, men skickade en representant. Jag har sett ett sådant foto. Min fasters man Bepi, är nämligen hans gudbarn. Jag har alltid tyckt att den där historien är lite spännande, som om vår familj är en del av historien. Fast mer än så kan jag inte berätta eftersom det inte finns mer att förtälja. Det var inte direkt så att Tito kom på söndagsmiddag eller ringde och frågade hur det gick i skolan för Bepi. Vi kan inte säga att Tito var en närvarande gudfar. Men många gudbarn hade han. Kul för honom. Jag har inte haft ett enda. Detta har gjort att jag stundom tvivlat på mig själv som förebild. Är jag inte snäll nog? Har jag inte sunda värderingar? Är jag inte kristen nog? Nä, kan ju inte vara det. Hrm. Vi katoliker är ju lite mer über än de andra kristna. Lite mer lidande och lite mer hardcore än de andra vi-samtalar-i-ring-och-sjunger-kristna.

Min syster har två barn som har jättefina gudföräldrar. Ingen är dock jag. Nä. När så min bästis Ulle för tre år fick sin son Julian, tänkte jag: äntligen! Jag är ju Ulles soulmate, love of her life. Klart jag ska vara gudmor till hennes förstfödde. Men så blev det inte. Det blev hennes bror och broderns fru. Perfekta gudföräldrar åt Julian. Men jag blev ändå besviken. Ni vet, missunnsam och besviken, dvs kärringbesviken. Och vad jag har tjatat på Ulle och hennes man om detta under de här tre åren. När man är sådär jobbig så man tröttnar på sig själv, långt innan någon annan hunnit före. Så jobbig har jag varit. Vid ett tillfälle sa Ulle att om hon hade vetat vilket affär jag skulle gjort av detta, hade jag fått bli gudmor. Bara de sluppit höra mitt tjat.

Jaja.

Men att inte få vara gudmor känns ungefär som att vara okysst. Eller som att bli sist vald på gympan. Ok, nu är det inte så att man på mingelpartyn frågar folk: åh, hur många gudbarn har du då? Äsch, kanske är gudföräldergrejen förlegad ändå. Numera är det ju färre som döper sig och man har namngivning och utser fadder istället. Gud är liksom inte med mer. Eller så är man drakfé åt någon, som min kompis Viola. Det gillar jag på något sätt. Drakfé.

Men plötsligt händer det!

Måndagen den 31 oktober kl 23.20 föddes Liv. Ulles andra barn. Hon var ganska stor, 3935 gram och 53 cm. Stora pussiga läppar och mörkt hår. Och luktade lite godare än alla andra barn.

Och vet ni vad? Jag har fått äran att bli hennes gudmor. På riktigt. Jag ska lära henne allt jag kan. Givetvis har jag googlat min uppgift:

"Gudföräldrarna ansvarar tillsammans med föräldrarna för att barnet får en kristen uppfostran"

Vad tycker du om detta Liv? Eller ska vi säga att jag köper lite extra trevliga presenter och tar med dig på spa istället? Kanske åker vi på Parisweekend ihop? Och har hemlisar? Och att du slipper få ett inramat porträtt av mig som dopgåva.

Låter det bra?

Välkommen till världen älskade Liv.

//Ami

Ni som följt mig som gästbloggare på Doreens blogg har säkert läst att jag har en guilty pleasure som jag skrivit om här, nämligen att äta framför Tvn, efter min dotter lagt sig. Men de tiderna är över. Vi är tvungna att gå vidare.

Anledningen är att Molly börjar bli större och vi lägger henne lite senare, och jag dör av hunger om jag ska sitta och vänta till att få mat efter 20.00. Hey, jag bor i Sverige, och det är inte vår Dolmiodag och vi äter inte kl 22 runt ett härligt bullrigt bord med alla våra vänner och familjen och pastarätterna avlöser inte varandra och morfar skrockar inte och vinet står inte i karaffer på bordet. Den bistra sanningen. Den andra anledningen är att hon inte kan koncentrera sig om vi inte äter samtidigt och har börjat matvägra, kasta mat, gråta, vilja leka med lera, domdera och ställa sig på bordet. Så vi fick ändra på rutinerna och beslöt oss att äta samtidigt som hon. Jag kan faktiskt förstå att hon tycker det är konstigt när vi sitter där utan och äta själv och tokstirrar på henne som apa i en bur. Så sagt och gjort. Vi flyttade dock fram tiden från 17.00 till 17.30 för kvällsmaten.

Så igår medan Christopher hämtade på dagis, satte jag igång med att laga "vanlig mat som hela familjen uppskattar". Jag var ganska stolt över att ha orkat skala potatis, rivit morötter, kokat ärtor och gjort en fiskgratäng. Vi satt där alla och åt samma mat, drack mellanmjölk och njöt. Molly kastade bara lite mat och åt i alla fall lite, lite fisk. Det kändes som en bra och trevlig måltid. Vi var en riktig familj!

Så frågade jag Christopher om han gillade fiskgratängen. (Jag kräver mycket bekräftelse, men det har ni förstått)

- Ja, jättegott!

- Vad bra!

- Men det är väl ingen fiskgratäng?

- Jo, svarade jag och förstod inte vad han menade.

- Du har ju bara lagt fryst torsk i en form och hällt på smaksatt créme fraiche, det är liksom inte gratäng.

I detta läge kände jag att jag ville ta gaffeln och nagga hela hans otacksamma huvud och sen göra en gratäng (på smaksatt créme fraiche) av honom i ugnen på väldigt hög värme. Ilskan bubblade liksom upp i mig på ett oroväckande sätt. Men jag fann mig. Tog ett djup andetag. Skrattade till lite falskt och sa:

- Ja, så kan man också se det, men var det gott?

- Absolut, jättegott.

- Då så.

Och jag kände en överväldigande seger. Över situationen, över mig själv. Familjeterapeuten skulle vara så stolt över mig! Jag hade inte höjt rösten och det viktigaste: jag hade trots allt inte mördat min man med en gaffel.

Victory!

//Ami

Jag läser ofta skvallertidningar och kändisintervjuer. Nä, jag är inte stolt över detta, men jag skäms inte heller. Men något jag slås av när jag läser kändisintervjuer i dessa tidningar eller lite mer ansedda tidningar är att ingen ångrar något. Alltså INGET. Frågan ställs ju i princip i varje "djupgående" intervju. Och att inte ens ångra pytte, pytte pyttelite att man var med i den där dokusåpan eller gjorde det det där utviket som ung eller tackade nej till den där filmen som blev en sån stor succé, är väl konstigt?

Jag har lärt mig av alla misstag

Mina val är den jag är

Man kan inte gå omkring och ångra saker man gjort

Det måste vara rent skitsnack. Jag tycker det är konstig att inte ångra något. Jag ångrar nämligen väldigt mycket. Dåliga beslut, ännu sämre beslut och de allra sämsta besluten. Nä, men om jag fick göra om saker i mitt liv hade jag ändrat på så många saker. Att jag inte skaffat mig en utbildning. Att jag inte vågade säga till frisören som satte upp mitt hår så fult när jag gifte mig eftersom jag inte ville såra henne. Och mina kässa bostadsaffärer! Bildgooglar man "misslyckad bostadsaffär" kommer en bild på mig upp. Och jag kan undra vad hade jag gemensamt med den där killen (arna)? Jesus. Hur ofta lär man sig av sina misstag? Egentligen?

Kanske är det ett tecken på svaghet att man ångrar beslut och handlingar? Jag vet inte. Eller kan det vara så att jag ångrar så mycket för att jag gillar att frossa i mina egna misslyckanden? Det kanske är en del av mitt martyrskap helt enkelt? jo, så måste det vara.

Eller så ljuger kändisar.

//Ami

När man har småbarn är toalettbesök heliga. Det är då man får sin egentid, återhämtning och har tid för reflektion. Man kan ta med sig den delen av Sydsvenskan man inte hann läsa innan man fick ett kokt ägg kastat i ansiktet. Eller bara ta med sin Iphone och Facebooka, wordfeuda eller vad man nu vill lägga sin dyrbara toalettid på.

Men i vår familj ser det emellertid inte ut så. Av någon anledning finns det inte lås på toaletten. Jag kommer ihåg att jag upptäckte detta samma dag som vi flyttade in. Jag förfasades och svor över detta och kunde inte förstå hur vi kunde ha köpt en lägenhet utan lås på toan. Hur dum får man vara? Men samtidigt kanske detta inte är något man undersöker på en lägenhetsvisning? Eller frågar mäklaren om?

-Är stammarna bytta och har toaletten lås?
Jag vet, ni tänker säkert, men det är väl bara att sätta dit en hasp? Jodå. Det har jag tänkt på men vi har inte kommit till skott, lata jävlar som vi är. (läs gärna om balkongprojektet)

Resultatet av att inte ha lås och att ha en dotter som är tvåårstrotsig några månader för tidigt är att man aldrig får vara på toa själv. Hon har sedan några månader lärt sig att öppna dörren själv. Man sitter där inne och gör sitt med en glad unge framför sig som ger en toapapper, eller vill krypa in i tvättmaskinen. Ingen toalettro direkt.

Häromdagen kom vi hem från dagis. Jag kände att något stort var på gång och sprang in i lägenheten med Molly. Började svettas. Slängde av mig ytterkläderna och letade febrilt efter Christopher som kunde ta över Molly. Insåg snabbt att han inte var hemma. Shit! tänkte jag ( i dubbel bemärkelse)

Sprang ändå in på toan. Det kanske tog 20 sekunder innan Molly kom in och log finurligt.

-mamma?

-Molly, gå ut.

-mamma?

-Molly, mamma vill vara ifred, kan du gå ut så kommer jag snart.

-Mamma, sitta?

-MAMMA BAJSAR, GÅ UT!

Varpå Molly säger "bajsa?" och går och hämtar en blöja i blöjpaketet som står på golvet, ger den till mig den och ler. Söta lilla unge. Smarta lilla unge. Man kan ju inte bli sur. Men det dröjer nog ett tag tills jag får skita i fred.

//Ami

På väg hem från jobbet passerar jag 7eleven på Kastrup flygplasts. Där finns det chokladcroissanter. Butiksbakade. För 10 dkk får man två stycken. Jag vill bara ha en. Jag hinner äta upp den under den tiden det tar att gå från 7eleven, igenom terminal 2 och ner till tåget som går hem till Malmö. Jag hinner även torka mitt flottiga nylle och få undan alla chokladrester runt munnen uti fall jag möter någon smal flygvärdinna jag känner. Men så kommer alltid frågan om jag inte vill ha två? Det är samma pris. Piss. Oftast svarar jag "nej tack" Men ångrar mig alltid efteråt. Jag kan ju ge den ena till en uteliggare! Eller bara smaka på de krispiga ändarna? Sen slänga resten. Slänga mat? Får man ju inte....

Äter dubbelt så snabbt för att hinna med bägge två innan jag kommer ner till tågperrongen. Fullständigt trycker i mig dem. Springer ombord tåget och slänger mig ner i ett säte. Yeah. Säte i tågets färdriktning. Ler mot passageraren mittemot mig. Men utan att öppna munnen. Vill inte riskera chokladleende. Känns fint. Han misstänker inte mitt frosseri. Sen tittar jag ner på bröstet. Hela jackan är full av flottiga smulor. Jag rodnar. Jag vet. Han vet. Vi vet. Att jag är en croissantgris.

// Ami

I vår familj har vi en form av På-måndag-ska-jag-börja-banta. Men istället är det en På-måndag-börjar-vi-äta-middag-vid-köksbordet. Vi äter nämligen framför vår TV. Så tacky, så white trash.Molly som snart är två, äter sin middag kl 17.00. När man kommer hem från dagis 16.30 och har en halvtimme på sig att undvika att hon dyker ner från pianot med huvudet före och samtidigt få till en perfekt näringsriktig och välbalanserad måltid med så lite halvfabrikat (hrm) som möjligt, så har man i detta läge inte riktigt tid att exprimentera med kryddor, smaker eller konsistenser. Detta är ett kritiskt läge. Blodsockernivån är låg. Molly behöver mat. Snabbt. Men jag och Christopher äter inte då. Vi är inte hungriga 17.00 och oftast är en av oss inte hemma än. Dessutom är vi inte så sugna på prinskorv, makaroner med ketchup.
Jo jag vet. "Man kan laga bra mat som passar hela familjen". Ja, om du är perfekt. I´m not. Jag har sovit käss i två år. Jag orkar helt enkelt inte. Vår lösning blir således att Molly äter kl 17.00 och vi äter 19.30 när hon lagt sig.
Kl 19.30 har vi dock redan betat av de flesta av de ämnen vi brukar diskutera under kvällens gång:

1. Hur mitt gravidallmäntillstånd är
2. Om Christopher har skrivit en hit
3. Vet du vad Molly gjorde/sa?
4. Hur kunde vi få en så söt charmig/unge?
5. Vet du vad Molly gjorde/sa? (tillägg efter första gången om man missade något)
6. Vilken skostorlek har Molly egentligen? 22 eller 23? (stort samtalsämne med många vinklar)

Så att tända ljus, duka och sitta vid köksbordet känns en aningen överdrivet. Dessutom börjar kvällens TV-program vid denna tid.
Vi är mycket effektiva när det gäller att duka fram framför TVn. Det är samarbete på hög nivå. Snabbt går det. Christopher får ett stort glas, jag får litet. Christopher får vanliga bestick, jag får grillbestick. Jag äter bara med grillbestick. Det ligger i mitt DNA. Sen sitter vi där, tysta och lassar i oss maten. Fort. Ibland utbyter vi en blick. Då vet jag att jag smaskat för högt eller Christopher vet att han har smygrapat (inte ok). Då skärper man sig. Vi är trots allt inte djur. Bara trötta småbarnsföräldrar (ett barn bara men vi behöver inte vara petiga)

Efteråt sitter vi där och skäms. Över vår trashighet.
Men det glöms bort efter en stunds jäsande för snart är det ju CSI!
Och på måndag SKA vi ju faktiskt börja äta vid köksbordet.

//Ami

Söndagar är egentligen ingen trevlig dag. Söndagar är fulla av krav. Man har oftast ledigt och då ska man passa på. Man ska rensa garderoberna, åka på utflykt till Österlen, hälsa på mormor/farmor, bjuda hem några vänner på söndagsmiddag, mysa, skratta, storhandla till veckan, tvätta bilen samt vila upp sig. Men när ska man lägga in vila-upp-sig-biten? Man har ju 2000 saker att få in.

Hos oss blir det oftast pannkaka av allt. Christopher vill helst vila. Hela dagen. Hela livet. Tills vi dör. Det ska vara oplanerat och spontant. Man ska gå omkring barfota, gå till kylen och ta sig en bit stark korv och återhämta sig. Det får högst vara en aktivitet inbokad. En kort en.

Själv blir jag stressad bara av att vakna och av att finnas till. Jag skulle helst vilja att dagen gick efter ett strikt schema som vi bockar av efter hand, likt tyska turister. Samtidigt som jag känner stressen av att få in den där vilan så man klarar veckan.

Jag loggar snabbt in på Facebook och snokar runt och ett urval av det mina vänner gjort idag är: bakat paj, syltat, köpt kamin, gjort must på sina trädgårdsäpplen, varit på Skånes Djurpark, plockat kantareller, tränat karate, gjort fantastiska kladdkakemuffins, varit i Bokskogen och fött ett barn.

Jag vill också! Jag kan inte låta bli att bli avundsjuk. Även om både jag och Christopher var trötta efter en utekväll igår med kebabtallrik kl 04, borde vi kunna göra något vettigt. Men det enda vi lyckades använda dagen till var att se Nicke Nyfiken 15 gånger och äta makaroner med köttröra (den enkla, lite fattiga varianten av köttfärssås).

Men jag antar att vi är utvilade? Redo för veckan? Och jag antar att jag inte har något att berätta om helgen för mina arbetskamrater på måndag.

//Ami

Vet inte.

Han är anonym där inne i magen.

För två veckor sen var jag och Christopher på första ultraljudet och fick se att flickan vi väntade, var en pojke. Jag blev minst sagt förvånad eftersom jag kräktes varje dag under en sjuveckorsperiod och var säker på att så illa kan man bara må om man ska ha en flicka.

Jag hade fel.

Givetvis blev jag glad. Underbart att få en av var sort. Christopher blev lite för glad, så jag fick genast påminna honom att kvinnor är det starkaste könet och att jag och Molly trots allt kommer att vara familjens överhuvuden. Han nickade medgivande, men tillade att det ändå var skönt att familjen skulle bli mer utjämnad, nu när det inte skulle bli tre av mig.

Kändes som en diss. Men jag ville inte förstöra hans glädje. Han hade redan fått en skarp tillsägelse eftersom han under ultraljudet gäspade FEM gånger. FEM. Och inte sådana små diskreta gäspningar med handen för, utan vi pratar om stora, med öppen mun, med utsträckta armar och mycket dramatik. Vid gäspning nr 3, frågade barnmorskan om han var trött och jag dog. Jag skrattade lite nervöst och försökte släta över genom att förklara att vår dotter sover lite dåligt just nu. Christopher svarade att det var ju ganska tidigt (öhh 8.30, det var ju inte direkt i ottan) Sen avslutade han meningen med en gäspning.

Efteråt försökte jag lugnt och stilla (new me efter terapi) förklara att jag kände mig utsatt där på britsen med gelé på magen och att gäspningarna kändes som ointresse från hans sida. Han förstod inte. Han hävdade att det berodde på trötthet. Att om man är trött måste man få gäspa. Som en mänsklig rättighet. Vi körde några ronder och jag verkade gå segrande ut ur matchen. Jag kunde ju spela på känslor. Utsatthet. Han hade inget att komma med, så vi bestämde oss för att äta chokladcroissanter på Kaffebaren på Möllan och fira (för utomsocknes: Möllan är ett trevligt och gemytligt område i centrala Malmö, där många bor i kollektiv och odlar olagliga saker på sina balkonger)

Vi började diskutera namn där i lyckoruset men insåg tyvärr att vi bor på två helt olika namnplaneter. Två veckor senare är vi inte ens i närheten av varandra. Igår läste jag denna artikel i DN:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/valet-av-namn-speglar-foraldrarnas-drommar

Den gjorde det inte lättare.

Jo, jag vet. Man behöver ju inte bestämma något innan barnet ens är fött.

Jo.

Jag vill. Hjälp mig, snälla.

// Ami

I de flesta bostadsrättsföreningar har man förutom att betala hyran, en enda förpliktelse. Att närvara vid gårdsdagen. Oftast en dag på våren och en på hösten. Gemensamt fixar man rabatter, gräs, utemöbler och slänger skräp i källaren som inte tillhör någon, samtidigt som man kallpratar med sina grannar. Några timmar av ens liv. Hur jobbigt kan det vara?

SKITJOBBIGT.

ÅNGESTFRAMKALLANDE.

SJÄLADÖDANDE.

Överdriver jag? Kanske.

De första åren som bostadsrättsägare var ett gissel för mig. När lappen om gårdsdag kom upp, kom paniken smygande. Hur skulle jag komma undan? Eftersom jag i normala fall jobbar med obekväma arbetstider och har väldigt sällan ledigt på helgerna så tog jag det som en personlig förolämpning att just jag skulle lägga en lördagförmiddag på ogräs. Vilket slöseri. Jag behövde ligga ner och vara bakis ju. De där åren i BRF Cirkeln gjorde jag det till en konstform att fly undan. Gömde mig i lägenheten hela dagen. Då måste man ha förberett sig noga, med massa mat, film eller vad man behöver. En annan gång (detta är sjukt) drog jag på mig uniformen och låtsades gå till jobbet och gick hem till kompis och fikade istället.

För två år sen flyttade jag och min man till en ny bostadsrättsförening och det började minst sagt dåligt. Någon dag efter vi flyttat in, kom det upp en lapp i trappan om att de som tagit cykelförrådet och satt på ett lås på genast skulle tömma det. Ooops. Jag hade faktiskt tyckt det var lite konstigt att ingen nyttjade det största förrådet i källaren...Dessutom betalade jag in de två första hyrorna till den gamla föreningen. Det kändes som om vi var två oseriösa luffare som flyttat in. Jag behövde få en ny image.

Så i våras (på årets varmaste dag givetvis) så gick jag ner kl 10 och anslöt till skaran av rediga boende. Det var inte ett dugg kul. Men jag gjorde det, efter att ha undvikit gårdsdag sen 2005 (i och för sig på tre olika adresser, men ändå) Och igår (den varmaste 1 oktober på 50 år typ) gjorde jag det igen. Herregud. Jag är som pånyttfödd. Jag är alltså en av dem som deltar på gårdsdagen och efter att ha gjort det två gånger vill jag bara säga:

Det är lättare att vara med än att gömma sig.

Fina rosor i BRF Lyktanhem. På grund av mig? No?

//Ami

Under min förra graviditet gick jag upp 37 kg.

T R E T T I O S J U.

Åh vad jag led. Vad jag gnällde och tjatade om min fetma. Tyckte synd om mig själv även om jag var fullt medveten om att det var mitt eget fel. Jag hade ju knappast någon hormonrubbning eller annat giltigt skäl. Herregud jag hade ju ätit skräpmat dygnet runt och frös mitt gymkort i samma stund som jag kissade på stickan. Nu skulle jag slippa banta och träna för första gången i mitt liv! Halleluja! Det blev en kolhydrat- och-fett-fest i nio månader. Jag satte mig bekvämt i soffan och började äta praliner. Jag körde inte på: man ska ju äta för två. Jag åt för sju istället. Till sist var jag så tjock att jag knappt klarade att gå upp för de två trapporna till vår lägenhet. Min man fick stå bakom mig med händerna på mina höfter och med all sin kraft putta upp mig för trappan. Kändes ju värdigt. Man blir inte så charmig heller när man väger 107 kg.

Att gå ner igen var helvetet på jorden. Det var inte alls som alla sa: man går ner allt när man ammar. Bullshit. Jag blev bara ännu hungrigare av det. Jag fortsatte alltså att gå upp efter förlossningen. Det var bara att bita i det sura äpplet. Jag la in fem träningspass i veckan och lade om kosten så gott det gick. Blev ganska knäpp av att dra ner på kolhydraterna, men det fungerade. Mycket långsamt. Efter att ha tappat ca 20 kg började jag med löpning. Vilket lidande. Men vilken kick! Endorfinerna hoppade twist på min axlar. Jag var en löpare! Jag var Gud. Jag var sååå 2011.

Till sist hade jag blivit av med 35 kg, nästan allt. Och precis när jag började känna mig normal igen och t om lite het, blev jag gravid igen. Men jag har lärt mig en läxa. Aldrig igen. Jag orkar inte med mig själv i elephantsize (och ingen annan heller). Så för att undvika samma fälla försöker jag träna i alla fall två gånger per vecka. Men det är en stor skillnad på att ha ett specifikt mål att träna till ( te x att klara att springa på en viss tid eller ta en viss vikt i benböj) än att ha träning som "skademinimering" Man är inte jättepeppad när man står där med sin skivstång med mantrat:

bli så lite fet som möjligt bli så lite fet som möjligt bli så lite fet som möjligt

Det är inte riktigt samma sak att träna och inte kunna ge allt. Att känna efter så förbaskat mycket. Att inte kunna lida. Att veta att man inte får göra vissa övningar utan att få sammandragningar. Det blir lamt. Men hellre lamträning än att bli puttad uppför en trappa igen.

//Ami

Under de senaste dagarna har jag varit lite ur fas. Ni vet när man inte njuter av kaffet och att minsta lilla motgång blir så stor att man måste in på toa och gråta en skvätt. Jag har inte ens haft lust att skriva någonting här, som annars är mitt stora nöje just nu. Jag vet ju innerst inne att jag inte håller på att förlora mitt förstånd. Jag vet att det här beror på sömnbrist, trotsig dotter, gravidhormoner och för små strumpbyxor.

Att ha för små strumpbyxor kan faktiskt knäcka vem som helst. Men jag gillar att ha strumpbyxor i fina, klara färger. Eftersom jag för tillfället har skitfula illasittande kläder så räddar strumpbyxorna mig och jag kommer undan i min stora, svarta trista jacka med ett par röda ben som sticker fram. Lite lagom piffig & poppig. Problemet är att strumpbyxor för gravida (dvs de går upp över magen) bara finns i svart eller beige. Så jag har löst det hela med att köpa vanliga strumpbyxor i storlek 48. De är enorma. Men inte bara över magen utan överallt så efter att ha gått 20 meter, glider de ner en bit mellan benen. Alltså de blir för små även om de är för stora. Ja, kvinnor, ni vet hur obekvämt detta är. Och att dessutom har strumpbyxresåren flyttat sig till från över magen till under magen och det känns ungefär som att gå utan trosor.

För tidig tvåårstrots behöver ingen närmare förklaring än ordet "Nej!" Och jag tänker inte ens gå in på sömnbristen förutom att det har att göra med att jag måste upp och kissa varannan timme under natten, och inte kan somna om. Och vi alla vet att sömnbrist leder till lipande.

Saker jag lipat över de två senaste dagarna:

1. En bestämd kvinna puttade fysiskt undan mig när hon skulle på bussen. Kände mig kränkt och blinkade bort några tårar.

2. Blev sen till dagislämning och blev rädd att Molly inte skulle få frukost då och dö av svält så jag sprang med vagnen för att hinna i tid och fick kraftiga sammandragningar och fick sätta mig på trottoaren och ja.... gråta lite.

3. Tappade nyköpt tågkort (1900 kr kostar ett månadskort som tar mig över Öresundsbron) Dock hittade en mamma på lekplatsen det innan jag hann upptäcka att det trillat ur min ficka så jag grät tyst av tacksamhet för hon var så snäll!

4. Jag skulle träna mitt favoritspinningpass men kom 4 minuter för sent så min plats hade gått till en reserv. Grät ganska länge på gymmets toa innan jag jag tog mig samman och gick ut och satte mig på en av cyklarna i gymmet istället. Det var det tråkigaste jag gjort i år.

Hur mycket kan en människa gråta? Över skit? Tänk om jag hade haft en man som misshandlade mig, inte kunde ge mitt barn mat eller bott i ett krigshärjat land? Hur mycket hade jag gråtit då? Eller är det brist på problem som gör att jag kan lipa över illasittande strumpbyxor?

Bör jag skärpa mig genast?

// Ami

Tre minuter från min lägenhet ligger en liten mininärbutik på hörnan av Malmös mest trafikerade korsning. Det är öppet i princip alltid. Bakom disken jobbar oftast en man i trettioårsåldern. Han är en effektiv man. Han vet att kunderna har bråttom och betar av kön systematiskt, i ett högt tempo, men utan att vara otrevlig. Alla artighetsfraserna finns där och man har växeln i sin hand innan man hunnit blinka och kan springa ut och hinna med sin buss.

Jag uppskattar att han småpratar, men att han håller det kort. Jag vet att han har utländsk bakgrund, har två små barn och han vet att jag har ett och att jag alltid är försenad. Detta räcker för oss.Men mest uppskattar jag att han varje morgon, när han ser mig springa in lagom dramatiskt, lunkar fram till kylen och tar fram mjölkpaketet och inte går iväg och plockar varor utan står där bakom disken och väntar tålmodigt på att jag ska ha tryckt ut en kopp kaffe ur kaffemaskinen. Så utan att säga något ger jag honom min kopp med rykande hett, ganska äckligt automatkaffe. Han tar koppen och går fram till vasken och häller av exakt en tredjedel. Precis som jag vill ha det. Sen ger han mig mjölkpaketet och jag fyller på med iskall god standardmjölk. Detta är vår outtalade deal. Varje morgon.

Att vara tjenis med sin närbutikhandlare är mysigt och känns kontinentalt. Som att man bor i Florens. Fast i gråa Malmö. Det enda som känns trist är jag numera inte kan köpa toalettpapper där. Det känns alltför intimt att han skulle veta att vår familj går på toaletten. Så om tar pappret slut, blir det lila finservetter tills Christopher har gått ner och handlat. Eller att jag har haft möjlighet till att handla en bal, iklädd solglasögon och slokhatt, helt anonym på en stormarknad.

Fjanteri och trams, jag vet.

Men jag föredrar att få mitt kaffe drickbart än att ha toalettpapper.

Prioritering, mina vänner.

//Ami

Jag har ett avslöjande. Ett tungt avslöjande.
Det handlar om salladsbaren Salads and Smoothies i Malmö.

Vi var många som älskar fräscha sallader (som inte har oljig överkokt pasta som bas) som blev överlyckliga när de öppnade på Kalendegatan, mitt i Malmös hjärta. Åh så härliga sallader och smoothies! Som dessutom gjordes direkt i ett hissnande tempo med flinka fingrar med gummihandskar framför kunden. Och med lite annorlunda smakkombinationer. Med ingredienser som heter rotfruktskimchi istället för burkmajs.
När kedjan sen öppnade på Malmö Central var lyckan total. Jag kunde alltså på morgonen på väg till flygplatsen ta med en nygjord tjusig sallad i en fin påse utan att känna mig Pressbyrånslampig.

Sen har jag suttit där med min goda, krispiga, matiga och näringsriktiga sallad i lunchrummet och sett ner på de andra som ätit sina trötta smørrebrød med pålägg som inte går att uttala.

Men. I helgen, efter att ha stått i någon annans kök och hetsätit kladdkaka så kändes det som om jag kommit in i lite sämre matvanor igen. Som jojobantare måste man ta sig i kragen lite då och då. Vi trillar i princip alltid dit. Jo, jag hade lagt på mig lite snabbare än jag skulle. Så i måndags började att räkna det jag åt för att få lite koll igen. Lyckligtvis har Salads & smoothies en fin hemsida där näringsinnehållet redovisas. Jag kollade upp innehållet på min favoritsallad och gissa om jag blev förvånad när salladen bestående av: Räkor, avokado, mixsallad, matvete, tomat, schalottenlök, ägg, krutonger, dillmajonnäs, har ett totalt näringsinnehåll på 617 kalorier!

Kill me.

För helvete.

Dessutom brukar jag beställa till extra dressing och extra avokado vilket betyder ca 400 kalorier till. Så 1000 kalorier för en sallad? För info kan jag berätta att en Big Mac innehåller 495 kalorier. Ja, jag vet vad du tänker: men det är ju näringssammansättningen man ska titta på inte kalorimängden. Men då har jag news for you! Min favoritsallad har totalt 44 g fett per port. Alltså dubbla mängden en Big Mac har. Ok, jag insåg att det var dressingen som var boven och hade nästan samma kaloriinnehåll som hela salladen. En miniburk. Nä, jag kan inte äta utan. Det blir som hö. Jag behöver väta. För att dubbelkolla uppgifterna om det höga kalorimängden på deras dressing mailade jag Salads & smoothies och fick inom 24 timmar ett trevligt mail från företagets dietist, där han fint förklarade:

"Våra dressingar är gjorda från grunden där rapsolja är en av huvudbeståndsdelarna. Det är alltså naturliga råvaror med en superb fettkvalitet"

Jag tror honom. Det är bara det att sallad är sallad. Det är inte nykokt pasta med riven parmesan eller pizza, hamburgare eller härlig thaimat. Sallad SKA var lågkalori. Jag skiter i fettkvaliteten.

Ja, jag är lite upprörd och kanske överreagerar. Men jag har alltså suttit där lunch efter lunch med överlägsen och försmädlig blick och ätit en 1000 kalorier lunch. När jag kunde ätit två Big Macs istället.

Förstår någon mig? Lite grann?

//Ami

Man romantiserar gärna över köksöar. Hur man samlas runt den och skrattar, dricker drinkar och Jamie Oliver tillreder en fantastisk måltid. I verkligeheten används köksön ofta som avstjälpningsplats. Eller i mitt fall, är soptipp mer rätt.

//Ami

Ok. Jag vet att dessa muffins inte ser särskilt goda ut och jag vet att namnet på dem låter som om de är gjorda på pellets. Ja, de är nyttiga, men de är faktiskt supergoda och saftiga! Och de smakar sött pga bananen och honungen utan att ge dig en sockerchock. De passar perfekt att ha med sig som som mellanmål i väskan och man står sig länge. Även som frukost! Gör en dubbelsats och frys in vetja. Printa ut detta recept genast. Sen kommer du att tacka mig.

Ca 6 stora muffins:

2 dl dinkelmjöl

½ dl dinkelflingor

½ dl vetekli

1 dl solrosfrön

3 msk linfrön

1 dl hackade valnötter

1 msk flytande honung

4 droppar vaniljessens

2 tsk kardemumma

½ dl rapsolja

1 dl kesella

3 mosade bananer

2 ägg

2 tsk bikarbonat

Sätt ugnen på 200g. Blanda de torra ingredienserna – mjöl, frö. nötter, bikarbonat och kryddor. Häll i honung, rapsolja, mosad banan och vaniljessens. Vispa samman kesella och ägg. Blanda allt och rör till en smet. Klicka ut i muffinsformar. Grädda i mitten av ugnen i 15-20 min.

// Ami