I morse vaknade jag lite småhungrig och fann det helt naturligt att stå vid kylen och skära mig lagom stora bitar av den överblivna kladdkakan. Inga konstigheter. Jag stod där likt Nigella utan en tanke på att kl var 07.30. Efter en stund kom äcklet och jag tultade bort till soffan och funderade på vad jag just gjort och fick en sådan längtan till morgondagen (den 1 jan 2012) då detta okynnesätande kommer vara ett minne blott. Jag har nämligen från den 23:e december till 31 december tillåtit mig att släppa all kontroll. Äta vad som bjuds. Inte välja det sundaste på menyn. Kylskåpsäta på natten. Ja allt sånt de flesta kan göra utan att få betala med en värdsdelsrumpa. Men efter en vecka känner man sig ganska trött på socker och fett. Längtar efter fräsch mat igen. Nä, det handlar inte om att jag sätter upp en massa nyårslöften som jag bryter redan den 5 januari. Jag lever inte så.

Jag lever livet i projekt.

Just nu är det bloggprojektet och rehabilteringsprojektet.

Andra projekt har varit:

Bli bättre på att lyssna på folk utan att tappa fokus – fail

Rädda äktenskapet- done

Banta- done (många gånger om)

Springa Malmömilen i tajta kläder- done

Tygla mitt temperament – fail för det mesta

Inte bli för fet under min graviditet- pågående

Köpa mig ett litet hus- dunderfail

Ja, ni förstår konceptet. Man ska sträva efter att lyckas, men misslyckas man så är det inte hela världen. Bara att starta ett nytt projekt. Enkelt!

Och nyårsafton?

Jo ett litet projekt, men ett väldigt enkelt. Vi firar för 3.e året med två andra barnfamiljer med barn i samma ålder. Ingen press och ingen angst. Vi delar upp det så man gör en rätt var och fixar passande och trevlig dryck till. Mycket bra och det blir inte lika mycket jobb för värdparet (vi turas om). Och vill man, kan gå iväg och amma mitt i middagen (eller pumpa ur brösten vid bordet som jag gjorde för att inte missa ett spännande samtal) Men det bästa är att om man vill sjunga på refrängen efter tolvslaget så är det helt ok, för face it. Om man är preggers och dricker saft har man inte samma uthållighet. Hur mycket man än ler.

Fast om några år har jag barnvakt och är tillbaka på något dansgolv i en liten svart och beter mig illa, som om det inte finns någon morgondag!

Hur firar ni? Och vad har ni för projekt?

Gott Nytt År!

pusspuss

Ami

Förra veckan avverkade jag bubbeltipsen för i år, så idag tänkte jag gå in för något helt annat. Dagen efter nyårsafton när man vaknat, slötittat igenom Ivanhoe, i bästa fall aktiverat sig (jag tror att detta blir svårt att undvika i år) så kan det vara ganska skönt att titta på någon film – givetvis med vintema!

Ja, jag tänker komma med den urgamla vinfilmsrekommendationen: Sideways (I ärlighetens namn så finns det väldigt få bra vinfilmer som även är bra filmer).
Men jag tänkte slänga in en bonus – visst har man (läs jag) funderat på vilka viner de dricker i den där filmen och ifall de går att få tag på i Sverige?

Så här kommer listan:

Sideways-Viner:

1. Byron 1992 Sparkling Wine – Öppnas i bilen precis efter att Miles hämtat upp Jack i och dricks utan att kylas. Går inte att få tag på i Sverige eftersom det inte görs längre.

2. Sanford Vin Gris. Det första vin som Jack och Miles dricker när de äntligen börjar sin första dag av provsmakningar. Går inte att få tag på i Sverige

3. Foxen Vineyards Ingen specifik flaska syns i bild under denna provning – detta är den scen där provningsledaren vänder ryggen till Miles och Jack varpå de fyller på sina glas och halsar innehållet.
Går inte att få tag på i Sverige

4. Kalyra Chardonnay och Cabernet Franc – Det är här som Miles och Jack träffar Stephanie och förtalar Cabernet Franc. Går inte att få tag på i Sverige

5. Fiddlehead Cellars Sauvignon Blanc, Honeysuckle. Detta är vinet som Maya dricker när Miles först träffar henne på restaurangen där de ska äta. Han uppskattar vinet så mycket att han beställer ett eget glas.. Går inte att få tag på i Sverige

6. Whitcraft 2001 Pinot noir – ett av de många vinerna som serverades under middagen - Går inte att få tag på i Sverige

7. Sea Smoke Botella Pinot Noir - ett av de många vinerna som serverades under middagen. Botella finns inte att tillgå på systembolaget – men 2 av de dyrare vinerna finns att köpa här.
8. Kistler Sonoma Coast Pinot Noir – ytterligare ett av de många vinerna som serverades under middagen - Går inte att få tag på i Sverige

9. Louis Latour Pommard Premier Cru - ytterligare ett av de många vinerna som serverades under middagen - Går inte att få tag på i Sverige

10. Andrew Murray Estate Syrah – detta är vinet som Miles och Maya väljer från Stephanies vinställ, innan de går vidare ut på verandan för att filosofera om vin. Syrah:n finns inte i Sverige men väl Grenachen.

11. Lucas & Lewellen (Vilket av deras viner det gäller framgår inte.) Denna flaska står på Miles nattduksbord under scenen där Miles ligger i sängen och läser tidningar och tittar på TV.
Lucas & Lewellens Syrah finns i beställningssortimentet.

12. Hitching Post Bien Nacido Pinot Noir och Highliner Pinot Noir. Miles dricker dessa viner på the Hitching Post efter att gått dit för att se ifall Maya jobbar den kvällen. Går inte att få tag på i Sverige

13. Cheval Blanc 1961 Är Miles käraste vinägodel, och är ironiskt nog en blandning av Merlot och Cabernet Franc – de två druvor som Miles genomgående spyr galla över genom filmen. Vinet dricks slutligen av Miles på en snabbmatsrestaurang ur ett plastglas.
Cheval Blanc finns i många årgångar – men kostar skjortan.

Hej!

Hoppas julen varit bra!

Jag lovade ju i min intervju att ni skulle få receptet på ett bakverk som inte kan misslyckas. Och nu lagom till nyår kommer det.

Få ingredienser, ingen ugn... Kan det bli lättare?!

Ingredienser:

8 digestivekex

50 g rumstempererat smör

300 g vit choklad

250 g mascarpone ost

1,5 dl vispgrädde

How to do:

Krossa kexen och blanda med smöret, pressa ut i en form med löstagbar kant.

Koka upp grädde, tag kastrullen från plattan. Lägg i chokladen och låt den smälta.

Häll choklad/gräddblandningen i en skål och tillsätt osten. Vispa med elvisp till jämn smet.

Häll smeten i formen och ställ i kylen tills den stelnat. (Gör den dagen före den ska serveras så har den säkert stelnat)

Pudra över florsocker och dekorera med en vacker ros. Servera med varma bär, jordgubbar eller något annat som passar säsongen.

Gott nytt år!

Kram

E

Ok.

Igår skrev jag om att James skulle laga en curry (dvs en gryta). Och det gjorde han!

Han stod länge och väl i köket och lagade en fantastisk anrättning med linser och kyckling. Den smakade indiskt, kryddigt och med såndär konsistens som jag gillar och det var helt perfekt eller all julmat .

Vi satt runt grytan i ett kaos med 8 vuxna och 4 barn och det var omöjligt att koncentrera sig på en person och samtala. Men mysigt. Jag doppade naanbröd för fulla muggar och slickade mig om fingrarna. Jag tog några snapshots med min mobil för att "humblebrag" och lägga upp på Facebook. Ni vet:

Titta så härligt vi har det när vi bryter bröd

öhh.

Well.

Bilderna blev inte så bra.

Maträtten såg helt oaptitlig ut på mina bilder. Som ett gryta med skit. Sen försökte jag fixa till den bästa bilden med lite varmare färger och lägga på ett filter. Då såg det ut som en gryta med gul skit. Och jag insåg att vissa saker ska man inte fotografera, utan bara äta och njuta av.

// Ami

" I was thinking of cooking a ruby murray, fancy it?"

Jag fick dessa rader i ett sms från James igår, en engelsman som ska komma förbi för trevligt häng med sin svenska fru (min kompis alltså). Vi pratade lite om att beställa hämtmat och slappa. Men en ruby murray lät ju spännande.

Vad i helsike är en ruby murray?

Jag satt i bilen när smset kom och blev stressad. Frågade Christopher. Han hade ingen aning. Men jag ville inte verka bonnig inför denna Londoner. Googlade på mobilen en stund. Kom bara fram 2000 bilder på en brittisk sångerska. Jag försökte googla ruby murray food, eat ruby murray. Men inga bilder på någon maträtt kom upp. Jag la min stolthet åt sidan och svarade:

" I don´t know what it is, but it´s probably good!"

När jag skickat det fick Christopher en snilleblixt.

 - det är nog cockney!

Hmm. Cockney. Förutom att inte uttala vissa konsonanter går den här typen av slang ut på att rimma. Alltså det han skulle laga skulle rimma på Ruby Murray. Ännu svårare. Vad rimmar på Ruby Murray? Just då kom jag bara på ordet "furry".

Ahhhh! Vi skulle äta något pälsigt! Plötsligt tappade jag aptiten. Tänkte på Perserkatt.

Skulle han flå det pälsiga här? usch, usch. Då plingade det till i mobilen:

"It´s a curry"

Ja. Jo. Det borde jag kanske förstått och kände mig genast mycket omodern. Helt uppenbart att han menade en curry ju. Men samtidigt lättad över att vi varken ska äta husdjur eller sångerska.

// Ami

Jag har tur.

Att ha ickesvenska föräldrar och en man med en ickesvensk förälder innebär att man får nosa på olika kulturer runt högtider. I år firade vi således tre jular; en kroatisk jul, en svensk jul och en brittisk jul. De två förstnämnda är jag van vid (även om det typiskt kroatiska tyvärr långsamt har försvunnit från julfirandet hos mina föräldrar). Men nytt för mig var att fira juldagen med Christophers pappa, fru och lillebror. Jag har alltid jobbat tidigare juldagar. Jag visste sen innan att man äter kalkon och roasted potatoes. Det har jag sett på film. Och jag har sett både Gordon Ramsay och Jamie Oliver tillreda detta i sina julspecialprogram.

Ja ni vet:

Let the turkey reeeeest, do not over-cook brussel sprouts etc, etc

Fast det är inte kalkonen vi ska prata om. Det var efterrätten vi fick. En så kallad trifle. Det var så gott att jag tog tre gånger utan att skämmas! Efterrätten består av sockerkaksbotten varvat med vispgrädde, diverse frukt, bär, custard, mandel och sherry. Dessa ingredienser läggs i olika lager i en genomskinlig skål. Den kan varieras oändligt. Jag har inte Joannas recept här, men klicka på länken här  för att få inspiration till din egen trifle och för att känna dig lite brittisk.

// Ami

Uppdatering:

Här kommer receptet Jo använde: Traditional trifle

Igår när vi körde in i Växjö så var blodsockernivån låg och vi skulle snabbt ha något att äta innan Christopher skulle på soundcheck (jepp, han råkade boka in ett gig mitt i ledigheten, men så funkar det).

Stället Christopher ville gå på hade bommat igen (en helt vanlig företeelse för oss utflyttare). Därför tog vi första bästa pub/barställe med mycket svängrum. Menyn utanför såg lovande ut och passade oss alla. Vi gick in och fixade barnstol och fick snabbt beställa. De två ljusa körde säkra kort och jag kunde inte låta bli att beställa en panpizza. Med bea och oxfilé. Cause I´m the svennigast jugge i stan. Vi satt förväntansfulla och inväntade maten. Då råkade jag se in i köket. Kocken öppnade en kyllåda och drog fram en fryst pizzabotten. Jag snackar en Billy pan pizzabotten fast rund och utan fyllning. Jag blev bestört! Det kunde inte vara till mig? Jag satt och retade upp mig. Mer och mer. Till sist kom min "panpizza" ut. Ja, det var den botten kocken hade dragit fram. Jag log falskt och åt motvilligt. Bean var pulver. Men jag åt. Ni vet, bukfylla. Men jag var mycket missnöjd. Molly såg dock nöjd ut och dippade sina pommes omsorgsfullt. En ritual hon blir glad av. Christopher sprang iväg för att inte bli senare än han redan var. Jag åt färdigt min pizza och gjorde tecken att jag ville betala. Jag hade ca fem olika meningar klara i mitt huvud om hur jag skulle lägga fram mitt missnöje över att få betala 110 kr för halvfabrikat. Jag kände mig som Den arga kocken. Jag skulle avslöja deras bluff. Visa var skåpet skulle stå. När servitrisen kom med notan sa hon:

- Smakade det bra?

- Ja! jättegott svarade jag högt och tydligt.

Sen ville jag skjuta mig själv. För jag är en mes mes mes mes.

Men jag lämnade ingen dricks i alla fall och jag är en tvångsmässig dricksare.

Så där fick de! Ha!

//Ami

Sådärja.

På skånsk mark igen.

Nyss hemkommen efter 4 dagar till en försummad blogg.

Jag blev tyvärr sjuk under roadtripen och var inte den mest charmiga mamman, frun, dottern, svärdottern. Då jag mest satt eller låg ner och stönade och pekade och stackars Christopher sprang omkring och jagade rymmarmolly och försökte hålla ihop allt med alldeles för mycket packning och plastpåsar, välling, tidsplaner, färdplaner medan han försökte tindra juligt och kompensera för den tradiga valmamman. Men jag sminkade mig varannan dag och luktade gott i alla fall. Så helt tragisk var jag inte.

Och kära försummade blogg, jag ska ta hand om dig igen. Fylla dig med härliga inlägg och bilder. Julen är slut. Vi går vidare.

Vi ser framemot nyår! Och snälla ni, om inte inte har läst så klicka gärna på Jens Vin och läs om Champagne. Ett måste innan nyår. Förutom utomordentliga Champagnetips så berättar han om varför du inte ska dricka the real stuff vid tolvslaget.

Jag illustrerar detta inlägg med en bild på en kall alkoholfri öl jag beställde på Bishop Arms i Växjö. Det var en sån där Ahhhhhhhh-känsla. Ni förstår va? Kändes som om jag var med i en reklamfilm. Och om 55 dagar ska jag dricka ett glas riktigt vin. Eller vänta. Först bubbel på BB. Sen ett glas vin hemma. I ett av finglasen, som är omöjligt att diska. Sen är 1-2 glas/vecka-kvoten vid amning uppfylld. Så det blir perfekt.

Nu går jag och gör det jag är bäst på. Vilar.

//Ami

God Jul & Gott Nytt År!

Tack för ni orkar läsa!

Tar det lite "lugnt" i några dagar. Men återkommer snarast med lite trevligt trams. Hoppas ni får den jul ni vill ha och var snälla. Själv har jag inte bråkat en enda gång sen jag gick upp för en timme sen. Mycket bra. Men jag bjuder gärna på denna från igår hos mina föräldrar:

Pappa: Ann-Marie, vill du ha lite vin?
Jag: nä, tack, jag är ju gravid
Pappa: jasså?

//Ami

Jag känner mig ambivalent inför att skriva en bloggpost om champagne.
På ett sätt är champagne mer ett koncept än ett vin, en föga inbjudande statussymbol som står för många av de värderingar som jag själv föraktar. Samtidigt är det en fullständigt oemotståndlig dryck som smakmässigt bjuder både på en komplexitet och diverstitet som få om möjligt ingen annan vintyp kan matcha. Och så blir man väldigt glad av den.

Så nu inför nyår tänkte jag till min bästa förmåga guida er som ska ut och köpa champagne.

Först finns det tre viktiga regler som man absolut inte får glömma:

1: Drick inte champagnen vid tolvslaget, vid det laget har man förmodligen druckit så pass mycket att man inte kan ägna champagnen sin fulla uppmärksamhet – och det förtjänar den!

2: Köp aldrig under några omständigheter Moêt!

3: Köp istället Champagne antingen till apertif eller till maten – det går faktiskt att dricka champagne till samtliga rätter.

Hemligheten med de olika karaktärerna ligger i att man blandar olika druvsorter, vin från olika lägen, olika årgångar, samt väljer olika dosage –sockertillsatsen som avgör champagnens söthetsgrad.
På så sätt skapas både slanka och fylliga, fruktiga och blommiga, friska och mogna, söta och torra champagnesorter. Även bra och dåliga, komplexa och endimensionella, dyra och billiga.

(klicka på texten nedan för att få den större)

Apertif:
Årgångslös Brut eller blanc de blanc

Champagne: Laurent perrier
Mousserande: Codorniu Seleccion Raventos

Ostron/Skaldjur :

Blanc de blanc

Champagne: Billecart Salmon
Mousserande: Lachéze Brut

Kaviar/Hummer/Lättare fiskrätter :
Brut

Champagne: Bollinger
Mousserande: Langlois Crémant de loire

Mer smakrika fiskrätter – lättare kötträtter :
Blanc de noir, rosé, milléssime

Champagne: Gosset Grand Rosé Brut
Mousserande: La Cheteau Cremand de Loire  

Dessert:
Sötare bubbel

Champagne: Cuvée Jean de la Fontaine

Mousserande: Moscato D'Asti Bricco Quaglia

Tolvslaget:

Mousserande: Lachéze Brut

Gott Nytt År!

Jens

P.S.1 Moet Milléssime, Rosé eller Dom Perignon kan rekommenderas, det är främst deras NV som är rena sockerdrickan (de har en totalproduktion på 30 000 000 flaskor) D.S.1

P.S. 2 Jag vet att Billecart Salmon inte är en Blanc de blanc – men det är en personlig favorit till skaldjur. D.S.2

Oj oj! Skulle nyss lägga mig efter maratonpaketinslagning. Inte jag då. Han givetvis. Men jag gjorde annat. Som att röja och undvika hallen. Det luktar avlopp från gästtoaletten. Molly "råkade" kasta ner en sån där WC-grej som det kommer blå vätska ur när man spolar och sen blev det stopp och det var, ja, några månader sen och vi har "glömt" det och använt gästtoan som tillfällig garderob. Ni vet, en sån garderob man lägger in allt som inte har en naturlig plats. Jag öppnade och kikade in lite och såg b la en stor grön dinosaurie och en full IKEA-kasse med ren tvätt. Som nu luktar bajs. Men man kanske kan lägga ut kassen på balkongen en stund? Det fanns även en hel del leksaker som låter mycket. Men det är bra att det har börjat lukta. Toan åker upp som nummer ett på to-do-listan. Efter jul då.

Men detta var ett sidospår. Vad jag skulle berätta om var att det plingade till i min inbox och att Jens Dymling, hade skickat sitt fredagsinlägg om vin och jag kan säga att det är mycket, mycket bubblande. Det kommer upp fredag förmiddag och du får inte missa det för allt i världen. Inte för det försvinner. Men klicka gärna in, innan du åker till Systembolaget för att köa dig till döds.

Status annars: stress är reducerat till ett minimum. Vi har tagit julbråket idag, så det är gjort, så vår turné Malmö- Landskrona - Malmö - Kristianstad- Växjö- Malmö kommer gå finfint. Och julkorten är postade. Med dyrporto. För vi losers måste alltid använda vanligt porto på julen för att korten ska komma fram innan påska. Och smärtnivå i bäcken/rövva? Helt ok idag. 6 av 10 möjliga.

Tack Citodon. My friend.

// Ami

Var det någon som märkte att de två senaste bloggposterna innehöll nötkräm? Det var faktiskt inte avsiktligt. Det är ganska intressant. För i det ena inlägget handlade nötkrämen om ren  överlevnad och det andra inlägget handlade det om pure pleasure i form av Emilies eleganta skapelse.

Tvära kast med nötkräm. Och egentligen ganska talande om hur skilda världar vi lever i.

// Ami

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Hej!

I helgen var de fjärde advent och jag borde väl baka något superjuligt, men jag bestämde mig för att göra något litet, rosa och gulligt.

Rosa chokladformar med nötcreme, eller bara världens bästa terapiarbete!

Ingredienser:

vit choklad

mörk choklad

röd karamellfärg

nötcreme

knäck- eller ischokladformar om man inte har smarta småsilikonformar.

liten pensel

(fint stössel eller annat pynt)

Gör så här:

Smält den vita chokladen och droppa i några droppar röd färg. Rör tills den fått jämn färg.

Pensla insidan på formarna, ställ på kyl. (Pensla ett lager till om du vill när det första stelnat)

Smält sedan den mörka chokladen och fortsätt pensla ovanpå det rosa lagret. Ställ på kyl och pensla ytterligare 2-3 lager och kyl mellan varje lager.

Sedan är det dags för den icke-hemmagjorda nötcremen... Den spritsar du snyggt i formarna när chokladen stelnat. Dekorera med strössel och pilla av formarna (om du vill).

Lycka till!

Kram

E

Det snöade i ca 2 minuter i förmiddags och skåningarna blev som tokiga. Både statusuppdateringar på Facebook och jag fick t om SMS om att det fanns två flingor i luften. Det slutade snöa efter en stund och flingorna smälte bort direkt.

Vi skåningar har en konstig relation till snö. På slutet av 70-talet, i början av 80-talet, hade vi snö. Massa snö. Vi kände oss  som ett med resten av Sverige. Hade längdåkningskidor och dylikt i garaget. Hade koll på vinterlingot och snackade valla och sånt. Sen hände något. Snön uteblev många år i sträck och man började tala om klimatförändringar. Vi Skåneungar förväntade oss ingen snö på julen och det fanns en hel del nysvenskar som bodde i Skåne som aldrig sett detta vita guld i verkligeheten. Men man accepterade faktum. För att bo så nära kontineneten fick man betala priset. Att vara snölös. Så får några vintrar sen kom den, med besked. Den lamslog oss, kollektivtrafiken och flygen stod på backen. Varken Kastrup eller Sturups flygplatser hann skotta undan och vi flygpersonal hade interna tävlingar om vem som hade stått längst i deicing-köer med våra flygplan (deicing, dvs avisning är när man sprutar på vätska på flygplanet för att få bort is och snö, innan man flyger). Det enda som fungerade med Skånetrafiken var ingenting. Att pendla över Öresundsbron var som rysk roulette. Maybe, maybe not. Vi som köpt smarta citybarnvagnar med svängbara framhjul fastnade i modden och stod kvar där. Folk på Österlen fick stanna på Österlen. Det fanns inte tillräckligt med plogbilar för att hinna med dem på landet.

Men trots alla våra vedermödor så mös vi. Av den nya ljusa verkligheten och av den sköna tystnaden som snön medförde. Och känslan av att dricka varm kvalitetschokladmjölk med grädde på toppen, efter en snöpromenad.

Sen fick vi hybris. För att ladda för ännu en vargavinter la man pengar på riktiga kängor, barnens overall skulle vara bäst i test och de skånska ungarna blev nog bäst vinterkittade i landet, redan i september. Kastrup flygplats köpte in nya plogbilar för miljontals kronor.

För nu var vi redo för vad som skulle komma.

Synd bara att det sket sig.

Det är vår ute. I folks trädgårdar slår knopparna ut. Den 21 december.

Snopet.

// Ami

Ö:et i önskar försvann på julkorten. Och den fina järneksramen försvann på kortsidorna. Fel format. Jag måste göra om, göra rätt och skicka någon till Japanfoto igen. Och fixa frimärken. Men det räcker väl om de kommer fram innan nyår?

Inte en enda julklapp är inhandlad. Den inre stressen äter upp mig. Men jag kan inte riktigt göra något åt det. För stressar jag runt hamnar jag och gossebarnet i liggande ställning. Men vi har en julig utsikt.

Jag har munsår i mungipan och sprucken underläpp. Vilket gör att jag ser ut som en sanitär olägenhet i ansiktet. Men jag är redan gift.

Hyacinterna har redan blivit bruna. Trots detta. Men man kan väl bara klippa bort själva blomman?

Hur går det för er?

//Ami

Jag gillar lår bättre än bröst. Bröst tenderar att alltid bli torrt, därför tycker jag lår passar bättre i en gryta. Välj färsk kyckling, fryst kyckling är bara vatten, blir bara svampigt... Och välj lite olika färger på morötterna så blir det vackert för ögat också!

Jag uppmanar alla att köpa så mycket ekologiskt, närproducerat och fairtrade som plånboken tillåter. Det blir faktiskt godare, både i magen och för samvetet!

Sugen på vin? Min man tipsar om att prova ett glas ofiltrerad pinot noir/gamay från Loire, Frankrike... eller något ditåt ;)

Ja, han är liiite nördig och ganska pretentiös när det kommer till vin! Det är underbart!

Snabb Kycklinggryta

500 g Kycklinglår

8 medelstora Morötter (gärna i olika färger)

8 medelstora Potatis

1 Gul lök

2 klyftor Vitlök

2 Äpple

6 Torkade aprikoser

1 tsk Dragon

0,5 tsk Timjan

0,5 Rosmarin

1 Kycklingbuljongtärning

Citron zest från en halv citron

En skvätt matlagningsgrädde (kan uteslutas)

Salt

Peppar

Tillbehör

Rödbetor

Yoghurtsås

Yoghurt 10% (jag gillar turkisk, den har lite högre syra)

Rivet äpple

Citron

Olivolja

Parmesanost

Salt och peppar

1.  Skölj ett gäng rödbetor och lägg i kallt saltat vatten. Låt koka upp och koka sedan mjuka på låg värme (det tar ganska lång tid så börja med detta).

2.  Låt svalna något när de kokat färdigt och skala/dra bort yttersta lagret.

3.  Skala morötter och potatis och skär ner i lagom bitar.

Skala och hacka lök och vitlök.

5.  Kärna ur äpplena och dela i mindre bitar.

6.  Mortla kryddorna.

7.  Smält lite smör och olja i en större gryta och lägg i morötter, potatis och kryddor.

8.  När det börjar dofta gott av smöret och kryddorna lägger du i lök och vitlök.

9.  Sänk värmen något och låt allt brynas en liten stund. Löken ska inte ta färg. Lägg till sist i äpplet.

10. Häll på vatten så att det täcker (0,5-1 liter) och smula ner en buljongtärning. Låt det småkoka.

11.  Dela ner kycklingen något.

12.  När potatisen är halvmjuk lägger man ner kycklingen. Låt koka på låg värme tills kycklingen och potatisen är färdig. Blanda ner matlagningsgrädden.

13. Riv ner ett halvt äpple i 2 dl yoghurt.

14.  Rör sedan ner en skvätt olivolja, lite citronsaft, riven parmesan och smaka av med salt och peppar.

Smaklig spis!

Jennie

Vet ni.

Min man har blivit nominerad till en Grammis! Jag är stoltast i stan!

Han är nominerad i kategorin bästa barnskiva (tillsammans med Doreen Månsson).

Hoppas verkligen att de vinner. Vi har fortfarande ingen tavla ovanför pianot, så hur tjusigt hade det inte varit med en Grammis där? Tänk när folk hälsar på för första gången och går husesyn:

Ja, här är då vårt lilla matrum med pianot.....Ser ni pianot? Alltså pianot?  Inte? OVANFÖR pianot? 

Han är givetvis barnsligt glad över detta även om han först försökte spela helt oberörd. När jag först hörde, var det första jag tänkte: ska jag få gå på gala? På riktigt? Ha fin långklänning? Och hur ska jag ha håret? Vanliga frissan?

Men jag kom snabbt tillbaka till den bistra verkligheten när jag insåg att jag 1. ska föda en vecka senare än prisutdelningen äger rum och 2. man kan inte flyga då 3. ungen måste födas på skånsk mark. Men vad är en bal på slottet?

Jag ringde honom tidigare och frågade hur det kändes att vara nominerad och om han övade på ett tacktal. Han var fortfarande ganska blygsam (för att var han) och påpekade att det var en ära i sig att enbart bli nomininerad. Ja. Jo. Det är ju klart.

Men efter en stund kom ett MMS från studion där han jobbar. Han hade tagit ner en Grammis från väggen. Man måste ju känna på den, kela med den och prata med den.

Och jag behövde se hur stor den för att sätta spiken ovanför pianot på rätt ställe.

//Ami

Huvudnyheten idag är att Nordkoreas diktator, Kim Jong Il, har gått bort. När de flesta hör hans namn tänker de nog på en tyrann som lät folket svälta för att hota grannländerna med kärnvapen, en konstig frisyr och grandiosa parader.

Själv tänker jag på min dotter.

När hon var några dagar gammal la min man ut en bild på henne på Facebook när hon var arg i vaggan och knöt nävarna. Många kommenterade och gratulerade och skrev hur söt hon var och superlativen haglade. Men en kommentar skiljde sig från de andra och det var att hon var lik Nordkoreas diktator Kim Jong Il.

Och vi kunde ju inte motargumentera direkt. Det fanns ju en likhet! Sen utveckalde ju hon en ganska stark personlighet och blev vår egen lilla diktator.

Fast en snäll en, utan kärnvapen och platåskor.

// Ami

Att vara en Backseat Parent betyder att man är en jobbig jävel som jämt och ständigt säger till partnern om hur den ska mata, uppfostra, byta blöja etc på det gemensamma barnet. Det kan även vara någon utanför familjen (som oftast inte har egna barn) som har synpunkter på andras barnuppfostran och gärna påpekar både det ena och det andra på ett ganska plumpt sätt. Det ska jag skriva om en annan gång. Nu ska jag tala om hur det är inom familjen. Alltså inom vår familj.

Jag är en Backseat Parent Light.

Dessvärre.

Det är lätt att hamna där efter att varit föräldraledig under barnets första år. Men har det överhängande ansvaret och tillbringar mest tid med barnet och har då råkoll på vilken salva som är bäst, exakt hur varm vällingen ska vara osv. Många mammor släpper detta kontrollbehov när väl pappan kör sin pappaledighet. Men inte alla. Jag släppte det en del eftersom jag i jobbet ibland var tvungen att vara borta 4-5 dagar i sträck. Att bli en Backseat Parent tror jag är lättare för de med starkt kontrollbehov (check!)

Min man är ett stort kaos. Håret på vift, noterna flyger och det är alltid något bildäck som fått punktering. Jag är också ett kaos. Fast ett organiserat kaos. Han lyckas dock få det mesta gjort på något magisk sätt. Men oftast inte exakt som jag vill ha det. Att båda paren gummistövlar blev kvar på dagis över helgen, trots hårt regnväder, eller att glömma lämna in lappar etc tillhör vår vardag. Jag tar alltså mig friheten att på grund av hans personlighet bli nån sorts extra röst i hans huvud som ständigt påminner, ger direktiv och förmanar. Jag funderar mycket på det här. Gör mitt beteende att han slutar tänka själv då? Kanske. Eller så slutar han lyssna bara och gör på sitt eget sätt ändå? Det senaste året har jag dock taggat ner rejält och tänker till en extra gång innan jag öppnar munnen. Det är skitsvårt. Det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster.

Igår fick jag smaka på min egen medicin.

Vi stannade till på McDonalds på vägen till från ett glöggmys till ett annat under en ganska stressig dag. Molly fick sitt happy meal och efteråt bad jag Christopher att byta hennes blöja. Han undrade varför han skulle byta vid denna tidspunkt (18.00) det gjorde vi aldrig. Jag svarade att hon haft samma blöja sen 11.00 så det var nog på tiden. Christopher spärrade upp ögonen och med en anklagande ton sa han:

-så hon har haft SAMMA blöja hela dagen? Menar du det? Varför bytte du inte efter hennes sovstund?

Jag skämdes som en hund. Jag hade ju varit ensam med henne större delen av dagen. Det var som att få smäll på fingrarna. Med linjal. Jag öppnade munnen och satte i gång med någon fånig förklaring som jag lika gärna kunde struntat i. Vi gick till bilen och jag var tyst. Jag gillar verkligen inte att bli tillsagd.

Jag satt där i baksätet och lovade mig själv att i framtiden att inte vara en Backseat Parent. Det är förnedrande att bli utsatt. Jag tänkte att det räcker nog för mig att bara vara en Backseat Driver utan körkort.

Man är ju inte perfekt mohahaha!

Ni då? Är ni också jobbiga? Kan ni erkänna det?

//Ami

Tyckte att min käre vän Magnus inlägg skulle firas med kaka, och han är inte svårövertalad! Det räckte med ett "Feel like baking! Feel like eating?" så var firandet ett faktum.

Slängde ihop en kladdkaka med toscatäcke. (Klart man ska göra något gott godare om det går!) Kladdigt, sött och superonyttigt!

Receptet kommer här:

Kladdkaka:
3 ägg
2 dl socker
2,5 dl mjöl
3 msk kakao
1 msk vaniljsocker
125 gr smält smör (låt svalna lite)

Toscatäcke
100-125 gr (rostade) hasselnötter
100-125 gr skållade skalade hela mandlar
100 gr smör
2 dl socker
2 msk sirap
2 msk mjölk eller grädde
2 msk mjöl
1-2 msk kakao

Kaka
Smöra och bröa en form med löstagbar kant
Vispa ägg och socker pösigt.
Blanda alla torra ingredienserna och rör ner i vispet. Sist sätter du till det smälta smöret.
Grädda i ugn 25 min (ev lite längre) i 150 grader.

Toscatäcke
Blanda allt utom nötter och mandlar i en kastrull och låt blandningen sjuda några minuter. Rör ner nötter och mandlar och häll över kakan och grädda ytterligare 10 min = 35 min allt som allt.

Kyl ned (viktigt annars blir det lite FÖR kladdigt) och servera med vispad grädde och hallon.

Lättare än det ser ut!

Lycka till!

Kram E

Ibland ser man saker eller bilder som förföljer en. Oftast är det bilder på hungrande barn eller från krigszoner eller annat upprörande som inte går att sudda ut ur minnet hur mycket man än försöker. Men min senaste hangup är något så trivialt som en lussebulle.

Igår bakade jag. Med mammas gamla Assistent. Givetvis vill jag hellre baka med en pastellig Kitchen Aid, men man kan inte få allt man vill ha och Assistenten var grym. Jag var lite nervös eftersom det var första gången jag bakade lussebullar. Annars bakar jag bara bakverk med bakpulver. Blir bäst så. Men att det ska vara roligt att baka? Nä, inte direkt. Man kan liksom inte höfta, känna efter, bakning är ju kemi. Eller kanske. Något tillfredsställande  är det med att se hur degen jäst upp.

Men vad vad det som hände? Jo. När jag penslade bullarna så spillde jag ut halva skålen med uppvispat ägg över en av dem. Sen orkade jag inte torka upp spillet. Det avdunstar i ugnen tänkte jag. Sen satt jag ju ner vid köksbordet och bakade och de där två meterna till papper, kändes som två mil.

Det doftade ljuvligt när jag tog ut första formen med perfekta bullar. Utom en då. Något som fick mig att må lite lätt illa. Det hade liksom formats en liten omelett under bullen med äggspillet. Jag ville spy. Där och då. Och snart ett dygn senare kan jag inte släppa denna syn ("lusselett" som min vän Jack skrev) Säg att ni förstår mitt äckel.

// Ami

Vet ni.

Amileaks firar en månad!

Det firas med en Amileakslussebulle. Bakat helt själv ( annars bakar min morsa åt mig och jag brukar ljuga och ta åt mig äran).

Ni kanske inte tycker att en månad är något att fira. Men det tycker jag! Och att jag som påbörjar 1000 projekt, utan att avsluta,  fortfarande uppdaterar varje dag. Ja, det är märkligt. Kanske är det för att folk faktiskt läser! Sen är det inte bara min bedrift, utan även Emilies Bakverk, Jennies Kök , Jens Vin och alla Gästbloggare. Amileaksbullar till er!

Hur många läser här då? Allt från 100 - 300 besökare om dagen. Det varierar. Och förstå vilken grej det är att snart har det snart varit  7000 besök här! Jag försöker få en överblick och tänker allt i fulla flygplan. Och det blir väldigt många. Visst jag vet att stora bloggar har hundratusentals besökare om dagen. Men jag jämför bara med den här bloggen. Och är glad och ödmjuk över varenda själ som hittat hit! Och tack till er som kommenterat.

Skål i julmust light!

//Ami

Det kan vara så att jag blivit indoktrinerad, men finns det inte någonting väldigt tillfredställande med tanken på en egen vingård?
Det är ju så lätt att se sig själv strosa runt bland vinrankorna medan dimmorna rullar in över de pinjebevuxna kullarna just vid skymningen. För att sedan sätta sig vid sitt rustika träbord (sågat från ett träd i närheten) äta vad bygden har att erbjuda och dricka sitt eget vin som man hämtar upp ur sin jordkällare.

Ifall man tänker lite längre inser man snabbt ett par sak: att det kommer att kosta en hel del pengar, och att det nog egentligen kommer att vara ungefär lika glamouröst som att vara skånsk grisbonde (Jag har sett "bonde söker fru" så jag vet vad jag pratar om).

Det finns ett citat som säger: "If you want to make a small fortune in the wine business, start with a large one."

Trots detta finns det folk som har valt att reducera sin förmögenhet genom att göra vin av den. Och nog kan det vara bra att ha lite koll på vilka vingårdar det här gäller. För precis i början när man investerat sin förmögenhet i att rusta upp den gamla skruttiga vingården (för ingen säljer ju en vingård i bra skick), fått upp kvalitén på vinerna, men inte riktigt lyckats göra ett namn för sig själv, så kan man inte ta ut de hutlösa priser man egentligen behöver för att kunna räkna hem sin investering.

En person som gjort just detta är Robert Dougan som efter att ha stått för en stor del av soundtracket till "The Matrix" valde att spendera sina pengar på vingården "La Peira En Damaisela" i Languedoc i södra Frankrike. Languedoc känner säkert många igen från de billiga massproducerade vinerna som kommer därifrån.

Strategin här har länge varit att plantera druvsorter som är lättskötta och ger god skörd för att sedan sälja vidare till större producenter som på ett rent industriellt sätt manipulerar druvorna till att bli drickbara billighetsvin stöpta i samma form (Veckans röda FYND! i valfri dagstidning). JP Chenet är ett exempel på ett sådant.
Efter att man hållit på så där under ungefär ett sekel upptäckte man att de där "enklare" druvorna med rätt selektering i vingården var kapabla till riktigt bra och nyanserade viner.
Därför har det blivit allt mer vanligt att kvalitetsviner produceras från denna region.

Dessutom har många av de nya kvalitetsproducenterna anammat ekologiska och biodynamiska metoder för vinodlingen, vilket i mitt tycke ofta ger en mer hantverksmässig och karaktärsfull produkt.

Tyvärr ligger många av de här vinerna i beställningssortimentet, men de är väl värda att vänta på.

Les Obriers de la Peira 2008 159:-

Druvor: Cinsaut och Carignan

Doft/Smak:

Stor, kryddig doft med örter, björnbärsylt, peppar och möra körsbär.
I munnen är detta ett stort, utfyllande och långt vin med frukt, värme och stadig struktur.

Mat:

Njut det här vinet till en köttbit med smakrik sås.

Les Verriéres Clos des Souteyrés 2005/2006 139:-

Druvor: Syrah och Grenache

Doft/Smak:

Massiv kryddig, solvarm syrahdoft med peppar, björnbär och läder.
Smaken är explosiv med en massiv frukt och tanninstruktur.

Mat:

Till mustiga långkok eller vällagrade hårdostar.

För er mer otåliga kommer lite bubbel:

Delmas Brut 2008 119:-

Druvor: Mauzac, chardonnay och chenin blanc.

Doft/Smak;
Doft av vita blommor, citron och mirabell-plommon.
Smaken är fräsch och harmonisk med inslag av persika, äpple, citrus och mineral.

Mat:

Skaldjur!

Jens

Jag har haft samma frisyr i 15 år. Med avbrott för en kort period 2006 då jag hade hårförlängningar (Jesus) och en redheadperiod på två dagar förra vintern.

Jag har brunt (vill gärna kalla det deep chocolate) halvlångt, lite vågigt hår med en snedlugg som jag sätter upp med små bruna klämmor där bak så det ser lite slarvigt nonchalant ut. Sen sprayar jag hårt. Denna frisyr har jag till vardag, fest och jobbar i. År efter år. Så om jag går till frisören behöver jag bara klippa  topparna för "jag har ju ändå ingen frisyr". Jag klipper mig därför så billigt som möjligt. Gärna på ett drop-in ställe. Stället jag oftast går på ligger på Gustav Adolfs torg i Malmö och det kostar 220 kr för en klippning och det brukar ta ca 13 minuter att klippa mig. Man kan säga att man får det man betalar för.

En fåraklippning.

Men, av min man hade jag fått tre presentkort på klippningar på tjusiga salongen Larsson & Lange. Presentkorten har legat i byrålådan länge eftersom jag har tänkt spara dem till "när jag ska klippa en riktig frisyr".

Men det är december. Jag är fattig. Jag vill spara varenda krona jag kan. Så jag  beslöt mig för att använda ett presentkort och bokade tid hos en topstylist. Japp, frisörer kallas så på dyrare salonger.

Men vi kan säga att det var skillnad på fåraklippningen och klippningen på tjusiga salongen (som dock är tre gånger dyrare). Jag kom in och blev mottagen som en kunglighet. Stylisten såg mig direkt och placerade mig i en hörna där jag kunde äta frukt, pepparkakor och stilla min törst. Sen tog hon min kaffebeställning och fixade med det. Vi pratade länge och väl om mitt hår. Allt annat försvann. Hon undersökte mina testar mycket noggrant. Just där och då var min hårstruktur viktigare än allt annat, speciellt ränteläget. Sen fick jag gå in i ett shamponeringsrum med avslappnande musik och stolen jag låg i hade inbyggd massage! Jag dog. Och när jag sen fick hårbottenmassage, ja, då dog jag ännu hårdare. Innan jag gick dit hade jag upprepat ett mantra för mig själv:

inte köpa något

inte köpa något

inte köpa något

Detta gör jag även innan jag går på ansiktsbehandling. För jag är lättpåverkad, lättövertalad och lättköpt. Men ni som brukar gå på diverse salonger vet hur svårt det är att motstå denna ganska plumpa och direkta säljteknik. Man vill inte verka otacksam när någon nyss klämt ens pormaskar eller tvättat ens flottiga hår.

Denna gången var jag beredd. Jag visste att jag inte kunde lägga ett antal hundralappar på ett dyrt shampo.

Jag var redo för attacken.

Inte. Köpa. Något.

Men helt plötsligt drar stylisten (som var australienska) fram en pumpflaska och säger:

- This is pure protein.

Tiden stannande.

Hon hade innan dess pratat om hur jag behövde bygga upp mitt skadade hår med protein och verkligen vårda mitt hår, speciellt då jag ska ha barn igen. Ordet protein hade kommit upp ett antal gånger. Som en slags suggestiv hjärntvätt. Jag ville slita flaska ur handen på henne. Jag behövde ju proteinet mer än någon annan!

En stund senare satt jag på Mormors bageri och tog en stärkande läsk och bulle och tittade på påsen från salongen. Jag visste att i den låg inte bara det rena proteinet, utan även snordyrt shampo och snordyrt balsam och ännu en gång hade jag förlorat mot mig själv. Jag tittade ut genom fönstret, suckade och åt lite mer bulle.

Ni då? kan ni värja er?

// Ami

Ju äldre jag, ju mindre förstår jag. Är det åldern? Börjar jag bli gaggig?

Jag har passerat Stora F. Har passerat hälften av livet. Har sannolikt den roligaste halvan bakom mig. Hur fan förhåller man sig till det? Det där med att "vara ung i sinnet" är ju problematiskt. Lika problematiskt som "humor" och "ödmjukhet". Man tycker själv man har/är det, men det är ju obönhörligen omgivningen som är bäst skickad att bedöma om så är fallet. Den enda som riktigt har kunnat beskriva fenomenet adekvat är Dunderklumpen. Han säger att "han är alla de människor han har varit förr". Man är alla åldrar man har varit. Man tycker att man har kontakt med sin inre 25-åring. Man tycker att man funkar i de flesta sammanhang. Tycker man. Vad man tycker är inte alltid med sanningen överensstämmande. Det brukar ens barn göra klart för en med brutal uppriktighet.

Det är mycket jag inte längre förstår, och annat jag helt enkelt tackar nej till. Vi börjar med vad jag inte förstår.

Vart tog näsborrarna vägen? Om man kollar på Facebook t.ex. och speciellt på de kvinnliga medlemmarnas bilder, så ser påfallande många likadana ut. Ett öga närmre kameran, skälmskt tittandes uppåt. Gärna med plutande läppar. Alla tittar upp i kameran. Som vore man rädd att visa sina näsborrar. Människan har genom historien skylt sig av olika religiösa skäl, men mig veterligen har näsborren aldrig varit en del av Det Onämnbara. Idag finns dessutom en uppsjö av verktyg och hjälpmedel för att hålla såväl kråkor som oönskad behåring stången.

Något annat jag inte förstår är kärleken till Det Dåliga. Man ska ha dålig, skramlig och gammal cykel, gärna begagnade (vintage, du vet, typ) möbler och kläder, och musiken ska låta lite dåligt. Digitalt, i efterhand pålagt brus.

Det är för mig obegripligt att en 30-årig man helt frivilligt klär sig som min högstadierektor gjorde anno 1976. Lodenrock, yllekeps och bakelitbrillor. Samt skepparkrans. Men grejer kommer tillbaka, och jag är inte purung.

Jag förstår inte vad det är för fel på det lilla ordet "ja". Varför det envist ska ersättas med ord som "precis", "absolut" eller "exakt". Testa själv nästa gång du är på, låt oss säga, en kaffebar. Fråga: "Har ni bryggkaffe?", och jag vågar slå vad en hacka om att du får svaret "absolut", eller något av de andra ovanstående. Ett slags språkinflation. Som om det gamla hederliga "ja" inte räckte till.

Jag förstår inte varför två tredjedelar av dagens barn döps till namn som börjar på V. Jag förstår inte varför halsen tycks vara den ömtåligaste kroppsdelen. Åtminstone om man ser till hur unga klär sig. Det är inte ovanligt med tunna sneakers, smalasmala jeans, liten tajt jacka och sen tre meter raggsocka virad runt halsen. För övrigt förstår jag inte heller hur stickad toppluva kan vara en modeaccessoar. Och vem bestämde att den ska sitta över ena örat, men inte det andra? Finns det en kod? Ungefär som ringen i örat och den mytomspunna homosignalen på 70-talet. Mössan över vänstra örat - ironiskt, över högra örat - på fullt allvar. Eller tvärtom. Eller inte. Döda hipstern, när vi ändå är igång.

Hipstern, ja. Här måste jag göra ett utvik. En polare som bor i Hufvudstaden sa till mig; "Ställ dig i Götgatsbacken vid halvnio på morgonen. Det är komik av olympiska dimensioner. De små toppluveförsedda hipstrarna kommer då kanande på sina fixies. Som de inte kan hantera. Mycket underhållande". Vem fan kom på DEN idén? Att ta bort frihjulet på cyklar, så man inte kan bromsa. Så de blir fullkomligt livsfarliga.

Nåväl.

Det jag allra minst förstår är varför så många kvinnor mellan sisådär 25 och 55, inte ser mig i ögonen när jag rör mig på gator och torg. Så motbjudande är jag inte. Jag fattar inte. Är det rädsla? Förakt? Blygsel? Det är i varje fall inte min inbillning. Jag har studerat fenomenet ett tag nu. En tydlig majoritet - ingen ögonkontakt. Kanske är det mångtusenåriga nedärvda instinkter, kanske är det bara brist på hyfs. Oavsett vad, så gör det mig ganska ledsen.

Då jag är född på 60-talet, fick jag min första kyss på 70-talet, började tjäna bra på 80-talet och blev svenne på 90-talet. Alltså har jag varit några varv runt kvarteret och några liter under bron, och följaktligen finns det en uppsjö grejer som liksom automatiskt går bort. Det spelar ingen som helst roll hur inne eller hippt det är idag. Jag tackar alltså vänligt men bestämt nej till följande:

Kläder gjorda av syntetmaterial.

Orange. Eller brandgult som det hette förr.

Folk som "sportar" eller "kör" grejer.

Toppluvor.

Folk som skakar hand onödigt hårt och säger "Absolut!" istället för "ja".

Rosa tröjor eller skjortor.

Vida byxor.

Långa spetsiga skor.

Hipsters.

Samt i princip allt som bara på minsta lilla vis kan, om så bara löst, förknippas med 80-talet.

Bland annat.

Det var inte bättre förr, men det är fan sämre nu.

P.S.

Skulle du undra vad jag menar med "vardags-tourettes", så kan jag exemplifiera med följande anekdot. När jag senast var inne i en av stadens dyrare herrmodebutiker, utbrister jag högt och tydligt, efter att ha gått ett varv i butiken; "Jaha, i år ska man tydligen se ut som en jävla cirkusdirektör". Sen njuter jag skamlöst av skälvningen jag orsakat bland personal och övriga kunder.

Femtio kronor är inte så mycket. Inget som märks i plånboken. Men tänk vad 50 kr kan göra för skillnad hos någon annan. Så skänk gärna en femtiolapp till Musikhjälpen. Inte för att du ska känna dig som en bättre människa, utan för du ÄR en bättre människa genom att hjälpa någon annan.

Gå in här och bidra.

Just do it!

//Ami

I morse var det minst sagt nervöst. Vi skulle vara på dagis redan 06.45 för att se på vår dotters första Luciatåg. Christopher hade fått extra instruktion av personalen om att vara i tid. Vi tog detta på blodigt allvar och hade en deadline att lägga oss senast 22.00 kvällen innan. Nu blev det inte så eftersom jag skulle bara förbereda blogginlägg och han skulle bara läsa några kapitel ur "Jag är Zlatan". Men klockorna var ställda, kläderna framlagda och vi kom i tid. Nästan helt utan tjafs. Det enda molnet på himmeln var att Molly vägrade ha mössan på sig som tillhörde hennes outfit. Men på något sätt lyckades hennes Fröken övertala henne att ha den på sig (ibland undrar jag hur förskolepedagogerna gör, magi?)

Vi satt där vid dukat bord och drack kaffe och åt lussekatter i gryningen med andra föräldrar och var lite nervösa. Trodde aldrig att ett Luciatåg skulle kunna kännas så stort, så viktigt.

Och in kom det lilla tåget och blixtarna yrde, kamerorna började rulla. Som om vi plötsligt förflyttats till Hollywood, premiär och röda mattan. Det var något av det sötaste jag sett. Lucior, tomtar och pepperkaksgubbar i varierande storlek tultade fram. Molly tittade på publiken med stora ögon. Under hela framträdandet. Hon var lika förtrollad av publiken som vi var av barnen. Inte en ton sjöng hon. Satt tryggt i frökens knä. Men de stora barnen lyckades hålla ihop showen och en tomtenisse sjöng för glatta livet. Men jag undrar vad Molly egentligen tänkte?

Här står jag i bruna plyschkläder med konstig mössa och alla fotograferar och ler fånigt. Am I some kind of superstar?

Sen tågade de stillsamt ut och jag och Christopher tittade på varandra och höll på att spricka av stolthet.

//Ami

Hej igen!

Hoppas inte julstressen är för påtaglig!

Här kommer 2 snabba recept som man rör ihop på nolltid!

Jordnötskrisp med vit choklad

150 g vit choklad

1 dl lätt rostade kokosflingor

4 dl cornflakes

3 msk jordnötssmör

Smält chokladen i vatten bad. Blanda i resten av ingredienserna och rör ihop till en massa. Bred ut på ett bakplåtspapper och ställ i kylen några timmar. Skär dem sedan i lagom stora bitar.

Daimkladdkaka

Nästa godbit påminner om kladdkaka men i miniformat och med daim i. Himmelsk gott! (skickade resterna från glöggpartyt med min väninna hem. De hade inte fått stå orörda hos oss...)

200 g smör

200 g hackad mjölkchoklad

2 dl socker

3 ägg

1 tsk vaniljsocker

3 dl vetemjöl

2 dubbeldaim, grovt hackade

Smält smöret och ta kastrullen av plattan. Tillsätt mjölkchokladen och rör om. Blanda i socker och ett ägg i taget. Sikta de torra ingredienserna och rör om till en slät smet. Rör sedan ner daimen.

Bred ut smeten på en bakplåtsklädd långpanna och grädda i ugnen ca 10 min på 200 grader. När det hela svalnat lite, skär 2x2 cm stora bitar.

Lycka till!

Kram

E

Det finns de som pyntar, fixar, och drar fram adventljusstaken i tid. Vi snackar första advent. Sen finns det vi slöhögar. Jag-ska-bara-typer.  Det är inget att vara stolt över att panikhandla julklappar den 23e eller att varje år får bränna ner adventsljusen till lagom höjd i efterhand.

Jag vill tillhöra den första kategorin för det kändes så befriande att få julstjärnor i fönstren igår och att känna doften av hyacint och av nejlikorna i apelsinerna. Dessutom hade jag hunnit fixa pepparkaksgubbedräkt i rätt storlek till Luciafirandet på dagis idag. Jag kände en inre frid och ville inte ens mucka.

Vi slöhögar går ständigt omkring och känner oss dåliga.  För innerst inne vet vi att de andra är bättre än vi är, hur vi mycket vi än skämtar om vår kässhet och häcklar och gör oss roliga på deras präktighet.

För vi vill också känna ro.

Så, då var det sagt.

Men jag måste få avsluta med en grej vi slöhögar kan dra nytta av! Efter att ha planterat mina blommor insåg jag att mina hyacinter kommer att vara perfekta vid juletid! Hyacinterna kommer inte att ha blommat över och Amaryllisen kommer inte att ha knäckts efter att ha blivit två meter hög.

Mohahahahaha!

Förlorare blir omedvetet vinnare.

Skönt för en gångs skull.

//Ami

En god lasagne tycker de flesta om och passar när som helst!

Om man jagar kalorier ska man laga något annat, här är det gott om härligheter! Men med extra grönsaker i köttfärssåsen känns det som komplett, god och mättande comfort food! En fräsch bladsallad med en god vinägrett passar bra till. Jag föredrar lasagne med lite torrare med tydliga lager, gillar man den mer krämig ökar man helt enkelt mängden béchamelsås!

Jag gör själva köttfärssåsen och river osten kvällen före, då sparar man mycket tid. Béchamelsåsen måste göras samma dag.

Vera verdict: Mums! Men mamma måste dela ner till lagom munsbitar så att jag kan ta med handen eller föra upp på min sked. Jag gillar lite mjukkokta morotsstavar till! Det är också smaskigt att tugga på om väntan blir för lång och mamma måste köpa lite tid...

Om man önskar något gott i glaset rekommenderar Erik något från Montepulciano d'Abruzzo, Italien.

500 g      blandfärs

1              gul lök

10            champinjoner

1              gul paprika

1              zucchini

3             vitlöksklyftor

500 g      krossade tomater

1 msk      tomatpuré

1 dl          chilisås

en nypa  socker

en skvätt balsamicovinäger

torkad, mortlad basilika, timjan, rosmarin, salvia

100 g       smör

1,5 dl       mjöl

8 dl         mjölk

riven muskot

salt

peppar

lagrad riven ost

lasagne plattor

1.   Skär ner alla grönsakerna, löken och vitlöken.

2.  Smör och olja i het panna, låt smöret tystna och häll sedan i champinjonerna.   Låt dem få lite färg och rör sedan ner kryddorna.

3.   När det börjar dofta av kryddorna lägger du i lök, vitlök, zucchini och tomatpuré. Sänk värmen på plattan. Fräs någon minut.

4.   Häll i chilisås, socker, vinäger och tomatkross.

5.   Smaka av med salt och peppar.

6.   Häll över i gryta och låt puttra utan lock så att sakerna sätter sig.

7.    Stek färsen i smör. Smaka av med salt och peppar.

8.   När köttfärssåsen puttrar gör du béchamelsåsen.

9.   Smält smöret och rör i mjölet. Får ej brännas, det ska bara smälta ihop.

10.  Rör i mjölken lite i taget. Sänk under tiden värmen.

11.   Koka ihop tills det tjocknat till lagom konsistens. Rör hela tiden, det bränner snabbt fast i botten annars. Smaka av med riven muskos, salt och peppar.

12.  Smöra en ugnsfast form. Grunda med ett tunt lager béchamelsås och lägg första lagret med plattor. Sen köttfärssås och över det béchamelsås och riven ost. Plattor igen osv. brukar räcka till två varv med köttfärssås. Avsluta med plattor, béchamelsås och riven ost på toppen.

13.  Ugnstid och gradantal enligt plattornas förpackning.

Smaklig spis!

Jennie

Jag och Apoteket fungerar inte ihop. Främst för den stora bristen på diskretion. Det trodde jag aldrig att jag skulle bli irriterad över. Jag är inte direkt blyg. Jag talar gärna om min anal, min fetma och mina misslyckanden. Men när jag själv väljer att göra det.

Inte när jag står på Apoteket. Det är inget litet stängt undersökningsrum. Vem som helst kan höra när personalen pratar högt om vagigatorer och svampinfektion i underlivet. Det kan faktiskt finnas ett gammalt tjusigt ex som dumpat mig som sitter där och väntar på att hämta ut sin medicin och får då vatten på sin kvarn när han hör om mina åkommor. Eller min chef kan ha råkat ta bron över från Danmark kanske står bakom mig i kön. Nu var svampen mitt minst genanta problem, men ändå. Graviditer kan medföra både det ena och det andra. Och även om vi gravida kvinnor kanske gnäller över vissa krämpor (öhh...jag) så talar vi inte om alla krämpor. Förutom i den här bloggen då.

Häromdagen gungade jag in med ett långt recept. Inget fysiskt recept dock. Det har man tydligen inte idag. Kändes lite tomt i händerna. Jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Jag stod där receptlös och skulle få med en hel drös läkemedel hem. Efter besöket kände jag mig lite missnöjd. Rent av surfittig.  Så fort jag kom hem var jag tvungen att sätta fingret på exakt det som störde mig i bemötandet:

Det indiskreta röstläget

Man behöver inte viska, men måsta de skrika?

- MARGARETA! FÅR MAN TA VAGIGATORER NÄR MAN ÄR GRAVID? FÅR MAN INTE VA?!!! OCH HAR VI APELSINSMAK PÅ LAKTULOS?

Jag kanske är känslig. De flesta kanske inte vet att man tar Laktulos Meda för att göra sin avföring lite mer formbar, men finkänslighet. Snälla.

Högläsning av bipacksedeln

Förstår att detta är en service, men jag är inte analfabet och jag har inte problem med det svenska språket. Det måste ha framgått när vi konverserat. Ändå ska bipacksedeln tråcklas fram och det ska högläsas om bieffekter och dosering. Kan man inte få läsa hemma?

Förmaningen

- Nu är det ju bara en dos på Citodon på receptet. Du är medveten om det va? Alltså det betyder att du inte kan hämta ut mer på detta receptet. Bara en gång får du dem. Din läkare har inte skrivit ut fler. Tyvärr. Bara denna dosen. Sen är det slut. Slut, slut slut.

Lugn, jag missbrukar inte dem. Jag har inte bett om fler doser. Och hela Apoteket behöver inte heller tro att jag missbrukar smärtstillande.

Tipsandet om likvärdig produkt

Det är säkert någon lag som gör att personalen måste tipsa om någon annan produkt som har samma verksamma substans. Men jag blev alltså tipsad om en produkt som var 50 öre billigare. Har vi ens 50-öringar? Och jag vill ha EXAKT det doktorn skrivit. Jag litar blint på farbror doktorn, överheten.

Diagnosställandet

Detta sker ständigt på den receptfria avdelningen. Man får en diagnos utan att ha bett om det. Jag ville ju bara ha multivitamin, inte höra att jag har skörbjugg, skabb eller någon annan otrendig sjukdom.

Detta hände inte vid just detta besök och det var inte Apoteket utan det nya Apotek Medstop,  men bör ändå berättas:

Förra sommaren skulle jag vara tärna på min bästis bröllop och hade en del vikt att bli av med efter förlossningen för att komma in i en för liten klänning. Jag hade under flera månader hetsbantat, späkt mig och tränat likt en elitidrottare. Jag kunde äntligen knäppa blixtlåset. Jag var nöjd. Och hungrig. Dock kände jag mig dagen före bröllopet väldigt plufsig och inte så snygg som jag borde känt mig. Så traskade ner på Apoteket för att köpa vattendrivande (som jag kom ihåg att min mamma brukade använda på 80-talet) Jag förklarade vad jag ville ha för damen och hon sa:

- Varför behöver du det?

- Jag har samlat på mig vatten i värmen....

Sen tog hon ett steg ut från disken för att syna mig och sa:

- Nej, du får inte använda sånt eftersom du är gravid.

Ridå.

Vad har ni för erfarenhet? Och kan man beställa analkräm på nätet? Anonymt?

//Ami

Jag har samlat ihop mina egna inlägg på en flik som heter Mina inlägg

(jag funderade länge och väl på titeln....)

Den ligger upp i sidhuvudet. Där kan man få en fin överblick i de olika kategorierna. Vissa inlägg finns på flera ställen eftersom de har flera etiketter. Försöker göra Amileaks så lättöverskådligt som möjligt. Några förslag?

Denna vecka kör vi på som vanligt med mina tramsinlägg, recept från Jennie och Emilie och Jens som tipsar om vin på fredag. Så blir det en flygkapten som gästbloggar. Jag undrar om vad? Äckligt flygkaffe? För det förtjänar verkligen att uppmärksammas.

// Ami

För nästan precis ett år sedan, på jobbet i London, såg jag ett missat

samtal från ett svenskt nummer som jag inte kände igen. Med min något

nervösa personlighet så hann jag som vanligt tänka mig igenom diverse

katastrofscenarion med någon av mina kära familjemedlemmar involverade.

Jag öppnade min personliga epost brevlåda och hittade där ett meddelande

från Sida. Det handlade om en position som junior expert i någon av EUs

Ambassader runt om i världen.

Jag gick ut. Det regnade såklart, sådär duggigt mesigt. Köpte mig en soya

latte, tände en cigg, och satte mig ner på en pubbänk under tak. Sen ringde

jag. Jag blev erbjuden en tjänst som politisk rådgivare i fältet men jag var

tvungen att ge svar inom 24 timmar utan att veta till vilket land jag skulle

skickas. Det skulle jag få reda på först i januari, och i februari skulle jag

infinna mig i Bryssel på pre-posting training, och i mars på en EU Ambassad

i ett så kallat third country. Det var fredag så jag fick några bonusdagar

att tänka över det hela. Jag la på, tände en cigg till, ringde mamma, sedan

pappa, förmodligen även mina systrar. Och sedan, min man.

Det var en lång helg. Vi pratade ihjäl oss. Det var så många val som helt

plötsligt öppnade sig. Val som vi inte hade haft en tanke på tidigare. Då min

man, James, var tvungen att stanna i sitt dåvarande jobb fram till februari

2012 för att få sin juristkvalifikation, så skulle jag få åka själv. Skulle

jag tacka nej till ett så intressant och lovande jobb och stanna i det rätt så

ointressanta och dåligt betalda jobb som jag hade i en stad och i ett land där

det verkade omöjligt att få ett lika intressant och välbetalt jobb; eller skulle

jag och James gå igenom långdistansgrejen igen när vi vet hur dåligt det

gick senast? Vilket var värst, att bli stimulerad på jobbet, få bra lön och vara

ensam, eller att vantrivas på ett jobb som tvingade mig att vända på varenda

krona men tillsammans med mannen jag älskar? James var dessutom mycket

rädd för att jag skulle skickas till ett mycket oroligt land. Den chansen

var trots allt rätt så stor med tanke på att min så kallade expertis är just

demokratisering i och av post-konflikt stater. Sedan var det ju det där med

familj... och James som länge har velat har barn...

På lördagen gick vi på fest hos min bästis. Vi blev fulla. Större delen av

mina kvinnliga vänner gratulerade mig till den enorma chansen. Kramade

om mig och tittade på mig med stolta ögon. Jag skulle ju bli diplomat! Men

majoriteten av mina manliga vänner visade mer reservation. Sneglandes på

James undrade de hur jag skulle kunna kombinera jobbet med det familjeliv

som jag tydligen också måste vara igång och planera nu. Vissa påminde

mig till och med om ansvaret som hustru i min ålder. När James fick sitt

drömjobb några månader tidigare var det såklart ingen som frågade hur

det skulle bli med oss, eller om jag ville bo i London två år till och om jag

kunde få jobb där, men nu var det allt diskussionen handlade om och det var

absolut inga glädjetårar som fälldes för mig såsom det hade gjorts för James.

Aldrig hade jag kunnat ana att jag, född på 70-talet, med en stark feminist

till mor, en rätt så övertygad feminist till pappa, två otroligt hängivna och

väl argumenterade feminister till systrar, och en stolt feminist till man,

skulle behöva möta detta val i början på 2000-talet, nämligen valet mellan

karriär och familj. Tre veckor senare, i mellandagarna hemma hos mamma i

snövita Skåne, skrek jag: var är kirgisi-fucking-stan?

Såhär tio månader senare, så har det blivit väldigt tydligt för mig och James

att hur mycket vi än försöker, så var och är vi inte jämlika i det här valet.

Jag är kvinna och jag är 30 plus. Det betyder tydligen att både kända och

okända får fråga mig om jag inte vill ha barn, och varna mig för risken att

ångra mitt val senare i livet. De frågar inte om jag vill ha barn, men de frågar

om jag inte vill ha barn. Det är stor skillnad. Jag får ris i tid och otid för vårt

beslut att bo isär i ett år, medan James får ros för precis samma beslut. Jag

är självisk och han är osjälvisk. Jag är en dålig maka och han är den perfekta

maken.

Såklart är det inte omöjligt att ha både familj och ett jobb som man tycker

om och därför investerar mycket i. Men priset som jag och James betalar

är inte lika högt. Våra olika biologiska förutsättningar ger oss olika

utgångspunkter. Kvinnan måste ge upp inte bara sin kropp, men också sin

hjärna, till ett annat liv under minst ett års tid. I mitt fall betyder det till en

början inte bara att jag måste kissa på en bit papper för att veta om jag har

några ägg som trillar, men jag måste även ta hormoner och lägga om flera

av mina vanor. Dessutom blir plötsligt mina mest intima kroppsdelar och

kroppsfunktioner ett ämne för öppen diskussion. "Har du fått din mens

tillbaka än" är kanske en av de vanligaste frågorna jag har fått de senaste

åren, för att inte tala om de frågor gravida eller nyblivna mammor runt

omkring mig får. I ett samhälle där man annars inte ens får säga hej till

medresenärer på bussen, får man tydligen ta ohämmat på gravida kvinnors

mage, oavsett om man känner kvinnan bakom magen eller inte. Med andra

ord, kvinnans kropp är någon sorts allmänt gods bara för att vi kanske kan

föda barn.

Vad många inte vet är att i jämförelse med USA så har Sverige avsevärt

färre kvinnor i höga positioner. Vi har många fler kvinnor som jobbar, men

de är mycket tydligare koncentrerade i vissa yrken. Jag är inte säker på

vilket som är värst, eller bäst för den delen, men det är värt att tänka på när

vi prisar Sveriges jämställdhet. Jag har länge ställt frågan till mina svenska

vänner vem den så långa mammaledigheten i Sverige egentligen gynnar?

Det provocerar många att ens fundera över det här. Det är utan tvekan en

tabubelagd fråga. Men tänk på det, om man får två barn så är man som kvinna

i Sverige förmodligen hemma i nästan två år per barn, hur tar man sig då

till toppen? Eller tänk på en nygift 30-årig kvinna utan barn, vågar man

investera i henne, framförallt som småföretagare?

Såklart förstår både jag och James att om vi får barn, så är sannolikheten att

våra jobb inte kommer vara så viktiga för oss längre, om än alls. Vänliga

föräldrar behöver inte förklara för oss hur prioriteringarna och inte minst

livet verkligen förändras när man får barn. Vi vet det. Men vi känner inte

det. För just det, vi har inga barn och vi har inte velat ha dem nog än för att

planera våra liv därefter. Våra prioriteringar har inte ändrats än. Och kanske

lika rädda som vi är för att våra prioriteringar aldrig kommer att ändras, så

är vi rädda för att våra prioriteringar kommer att ändras. För vi tror på vad vi

gör och det ger våra liv en mening.

Alla har sina egna val att göra, det svåra är att göra dem utifrån sina

egna förutsättningar och situationer, och att acceptera deras pris.

Välfärdssamhällets uppgift är att se till att detta är så möjligt som möjligt.

En av de viktigaste förutsättningarna är att mamma och pappa ledighet

ersätts med föräldraledighet, och att lika jobb omedelbart ger lika lön; men

också att vi aktivt jobbar för en fundamental omvärdering av våra könsroller.

Först av allt kan vi väl bränna alla t-tröjor som det står 'jag är pappledig

på' och sedan kan vi väl prata öppet om hur en kvinnas privata och

professionella liv påverkas av att få barn, och vad det kan komma att betyda

för barnet. Om jag ger upp allt för att bli mor, vilken press sätter det på mitt

barn? Men kanske mest av allt, så kan vi väl hjälpa alla individer, kvinnor

som män, att göra sina egna val i livet, efter deras helt egna förutsättningar.

Nu är det helg i Bishkek. Jag saknar James, min familj och mina vänner.

Jag på massage, sedan ska jag se på film och äta det jag hittar på marknaden

idag, ensam. Imorgon ska jag skriva en föreläsning om 'the European

External Action Service' och politiska dialoger mellan EU och Kirgisistan

som jag ska ge på måndag morgon, och ha möte med en polsk diplomat på

besök. Det har jag valt. Vad har du valt?

PS. Min chef, EU Ambassadören i Bishkek, är den bästa chefen jag någonsin

jobbat för och hon har fem barn. Hon har betalat ett högt pris. Men hon är

nöjd, och hennes familj är lycklig. Hon är min idol.

Soppa är egentligen ganska tråkigt. På pappret. Man hoppar inte direkt jämnfota när man hör att man ska få soppa till middag. Jag tänker automatiskt:

Kommer jag bli mätt och vad blir tillbehören?

Grillad surdegssbrödskiva med en lagrad ost? Pannkaka med sylt till efterrätt? Som om soppan inte vore huvudattraktionen.

Men det finns ett tillfälle för mig när soppa inte är soppa utan blir le soup!

Det är när jag jag ska äta vietnamesisk Phở. Det uttalas ungefär som "fööö" (fast min bästis Ulle uttalar det "Poo".

(hahahaha!)

Jag blev introducerad för denna risnudelsoppa för ca 5-6 år sen. Min man åt detta som lunch ganska ofta. Han gick till ett ganska litet hak på Möllan i Malmö för att äta rätten. Jag var ganska förvånad över att en soppa kunde kosta 99 kr. För vatten, nudlar och några tunna kött och kycklingslamsor? Men efter min första skål förstod jag magin och går nu dit ganska ofta.

Detta ställe ägs av en ganska vresig vietnamesisk herre och hans fru. Han är lättretlig och bland gästerna är det en tyst överenskommelse att inte reta upp honom. Man gör som man blir tillsagd och klipper ner örterna i rätt ordning i sin soppa. Han ingår liksom i upplevelsen. Det har hänt att man kan få honom att le! Lite grann i alla fall.

Det är lite av en ritual äta Phở. Man får en liten assiett med färska kryddor att klippa i samt groddar och en skiva citron att klämma över hela härligheten.

Igår åt jag och Lotta soppa (just det, hon som bar runt på en dvärg!).

Såhär gick denna spännade upplevelse till:

Och vill du också klippa örter över en soppa? Och kanske få en utskällning? Gå då hit:

www.restaurangasien.se

Ni som bor utanför Malmö får googla efter er lokala vietnamesiska restaurang.

Och glöm inte att beställa färska vårrullar till förrätt. Fler tips kan jag inte ge. För jag är äter alltid samma rätter från menyn.

// Ami

Snart är det dags för den högtidliga nobelprisutdelningen, som jag tänker kolla på, eller om jag ska vara ärlig, kanske mest zappa förbi och se vilken gravidklänning Viktoria valt att ha på sig denna festliga dag.

Oftast är jag inte särskit avundsjuk på Viktorias kronprinsess-status, speciellt inte som ständigt påpassad gravid, men när det gäller festligheter, klänningar och stylister har hon en viss fördel som jag saknade som gravid. Tror inte att hon stapplar in på Monki med andan i halsen i en alldeles för varm vinterkappa för att hitta något jävla plagg, ett enda, som inte slutar precis vid troskanten och som inte är för figurnära och inte för fyrkantigt och ja tack jag tar väl det här zebrarandiga tältet i storlek XXL så blir jag den kulturtantigaste kulturtanten på den här sidan Gotland.

Hursomhelst. Kulturtanten som skriver detta är en ganska typisk innerstadsmamma i 30-årsåldern, som gärna väljer det bekväma och lagom stressade livet, snabbmakaroner i veckan och långkok på helgen (åtminstone enligt min facebookstatus). Jag önskar jag hade begåvats med en gnutta känsla för hushållsarbete, men i röran går jag och tänker som bäst, stort och smått, på Vetenskapsmän och på Marie Curie, snarare än på veckans matsedel eller Martha Stewart.

Inte för att jag har så bra koll på Vetenskapsmännen som fått Nobelpris (sorry, inte kvinnorna heller, mer än Marie Curie då, hon fick väl?).

Om någon skulle väcka mig mitt i natten skulle jag nog kunna nämna några nobelförfattare och kanske någon enstaka fredspristagare (Obama! Fast det vet nog min snart 2-åriga dotter också) men absolut inga namn när det gäller ekonomi, kemi och fysik och vilka ämnen det nu är som de andra prisen delas ut till. De har liksom inte haft någon inverkan på mitt dagliga liv, i familjens vardagslunk, iallafall inte vad jag känner till (här kan jag begå ett grovt fel, många forskare har säkert revolutionerat mitt liv nåt alldeles makalöst. En journalist borde skriva ett reportage om det). För något år sen fick forskaren pris som var hjärnan bakom provrörsbefruktning. Det tyckte jag var fint. Men vad heter han? Jag orkar inte googla.

Iallafall. Jag har börjat funderat ut vilka jag skulle vilja ge mina nobelpris till. Och jag har kommit fram till att jag saknar vissa uppfinningar som skulle göra min värld enklare att leva i. Nu menar jag inte de stora sakerna, såsom världsfred eller bot mot svåra sjukdomar, vilket naturligtvis jag också tycker är viktigt. Viktigast! Jag menar vardagsnära saker, sådant som jag går och stör mig på under dagarna när jag kanske borde ta tag i saker, som att städa och göra långkok och frysa in. Så om ni får några stålars över, forskare, kolla gärna på min lista då:

Fysik

Fysik handlar väl rätt mycket om naturlagar, eller? Jag läste mest Frida under fysiktimmarna i skolan, vilket säger rätt mycket om mitt fysikkunnande. Men jag minns att vi pratade om rymden, för det var intressant. Jag ger mitt nobelpris till den forskare som kan förklara för mig hur rymden inte tar slut. Det går inte att begripa. Kan det finnas någon som begriper det? Det håller mig vaken om nätterna, än.

Kan också tillägga att min dotters framtida lärare i fysik får mitt pris om han/hon kan få henne att sluta drömma sig bort under fysiklektionerna och faktiskt lyssna och få henne intresserad på riktigt. Det vore riktigt coolt med en fysiksmart dotter.

Och åh, visst vore det coolt om det fanns sådana där flygande brädor som de har i "Tillbaka till framtiden"? Forskning på det, please.

Kemi
Jag kan tyvärr inte riktigt släppa gravidtråden, eftersom så många vänner och bekanta ynglar av sig hela tiden just nu. Tänk om man kunde framställa ett vin som faktiskt smakade riktigt gott och utav alkohol utan alkohol, på kemisk väg? Även för icke-gravida vore det en vinst, när jag tänker efter.

Medicin

Här finns massor! Tänk om man äntligen kunde få en tablett som gjorde en immun mot vinterkräksjukan och alla andra former av illamående. En tablett som stoppade en från att kräkas. Det finns vissa typer av sådana här tabletter redan idag, men en som varit gravt illamående under en graviditet vet att dessa tabletter förmodligen bara är placebo, eftersom man spytt likförbannat ändå.

Eller ett penicillin till våra barn som smakade hallonsaft, eller kanske ingenting alls, som vatten. Det är väl inte för mycket begärt?

Fredspriset

Jag vet redan vilka som ska få detta. Det ska delas lika mellan mina föräldrar och min sambos föräldrar för deras insatser när det gäller barnpassning, städhjälp och middagsbjudningar. När tvätthögarna växer, mjölken rinner ut på golvet, räkningarna väller in och taket buktar neråt, då kommer de och leker med barnet så att tvåtten hinns med, torkar upp mjölken så att mamma räddar ryggen, bjussar på mat så att hoten från fogden avvärjs, håller upp taket och räddar freden. Amen.

Ekonomipriset

Ni läste kanske min rad om räkningar som väller in. Jag vet inte hur forskning skulle förbättra min ekonomi, eftersom jag uppenbarligen inte tar in råden som ges väldigt lättförståeligt av de snälla men stränga programledarna för "Lyxfällan". Kanske att jag skulle vilja få bekräftat att det är mer ekonomiskt och bättre ur livskvalitetssynpunkt att handla spontant än att veckohandla, eftersom man kanske inte råkar vara sugen på falukorv på torsdagen såsom vi bestämde på söndagen.

Litteratur

Jag skulle vilja läsa en riktigt bra bok som handlar om Lycka. Inget smolk i glädjebägaren, inga mörka moln vid horisonten, inget som skaver eller gör ont, utan en bok som skulle vara som att äta en bit av solen. Visst finns det massor av roliga böcker som får en att skratta, men det litterära språket brukar inte vara av nobelklass. Varför är det så svårt att beskriva lyckan utan att det blir harlequinkäss? Kanske för att lyckan behöver smärtan vid sin sida. Men ändå. Någon skicklig borde skriva min lyckobok som jag kan ta fram vid jobbiga stunder. Ni har kanske tips?

Jag lämnar er med några rader från världens bästa Tranströmer, ord som tröstar en sån som går runt och grubblar i vardagsstöket. Trevlig nobelhelg!

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det ska.

 Lisa

Nu är Amileaks nästan en komplett söndagsbilaga. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi har maten, bakverken och nu kommer det viktiga: SPRITEN!
Ja, du läste rätt. En vinhörna får också plats. Med Jens Dymling. Din vinexpert på Amileaks. Varje fredagsförmiddag kommer han att tipsa om goda viner, så du hinner till Systembolaget på din lunchrast. Mycket bra tycker jag, som själv brukar ringa Jens när jag svettas och trängs på fredagseftermiddagen på systemet. Kön till den kunniga personalen är oftast alldeles för lång för mina nerver. // Ami

Ålder: 32 år

Yrke: Arkitekt och tvåbarnsfar

Familj: Ulle, Julle + Liv

Bor: Bunkeflostrand

Guilty Pleasure: Serier och Australiensk Shiraz.

Jag vill absolut inte påstå att jag är någon vinexpert som vet precis vad ni allra helst vill köpa till fredagsmyset när ni gör er räd mot bolagets hyllor. Jag ska inte heller tillskriva viner epitet som "fynd", "bästa köp" eller dela ut solar, getingar eller någon annan typ av insekt.
Istället tänkte jag ta tillfället i akt att skriva om vin.
Riktigt vin alltså, inte den vätska som skeppas hit via tanker för att säljas på påse, PET eller tetra. Visst har dessa drycker sina förtjänster (framförallt alkoholiserande), men är ungefär lika svåra att skriva entusiasmerande om som Euroshoppers frysta broccoli.

Nu finns ju risken att det där låter lite snobbigt, men ifall vi istället tittar på vad man egentligen betalar för när man köper en flaska vin på systembolaget kanske det kommer i lite annan dager:

På en flaska för 50 kr blir fördelningen ca:

Som man kan se ovan så är producentdelen försvinnande liten i det stora hela, och man inser snabbt att det inte kan vara lätt att kunna prestera någonting hantverksmässigt för de pengarna.

Smärtgränsen för att producera ett ej direkt hälsovådligt vin ligger vid ca 15 – 20 kronor per ¾ liter, d.v.s. man bör betala en bit över 60 kronor för vinflaskan. Kostnaden för att producera vinet kan också ligga betydligt högre, beroende på avkastningsgrad på odlingarna, plockningsmetoder, nya fat etc.

Ifall vinet ändå är billigare än så kan det bero på bland annat att:

*  Producenten får rejält betalt för de viner som han säljer i eget namn, så    "överskottet" säljs billigt till något kollektiv eller uppköpare.

*  Producenten får stort arealbidrag från EU eller det nationella bidragssystemet.

*  Lönekostnaderna är extremt låga, eller skörderesultatet är extremt bra.

Men hur påverkar detta mig då?
Nedanstående tabell visar ungefärligt hur producentpriset förhåller sig till det pris som man faktiskt betalar.

Man kan alltså se att man ger producenten 4 gånger mer resurser att jobba med ifall man köper ett vin för 111:- istället för 50:-.

Vad jag (ganska övertydligt) försöker komma fram till är att det faktiskt kan löna sig att lägga några tior extra ifall man har ett intresse av vad man dricker.

Sen kan det vara lite godare också.

Ibland kan det vara ganska så skönt att slippa laga mat, och bara köpa på sig lite väl valda charkuterier, ostar och oliver att avnjuta tillsammans med ett gott rött vin.

En favorit hemma hos oss till detta är vinerna från Priorat. Detta är ett litet område utanför Barcelona där man odlat vin sedan 1200 talet. Sitt namn har området fått från ett Priorkloster som anlades ungefär samtidigt. Jordmånen består av en rödaktig skiffer som kallas Llicorella.

Viner från Priorat är framställda från vinrankor som i många fall är mycket gamla. Detta kombinerat med en mager jordmån (llicorella:n) leder till mindre avkastning, med större koncentration av smak och socker i druvan som följd. Detta ger en väldigt intensiv smak, och tack vare jordmånen kompletteras det med en mineralkaraktär som är unik för området.

Vinerna är generellt sett blandningar med ett stort antal tillåtna druvor. De består dock oftast på en bas av Garnacha som kompletteras med ett antal andra druvor, bland annat Cariñena, Syrah, Cabernet Sauvignon.

Viner på systembolaget:

GR-174 2010, Casa Gran del Siurana

Druvor: garnacha, cabernet sauvignon och cariñena

Pris 129:-

Gran Clos 2003, Cellers Fuentes

Druvor: garnacha, cariñena och cabernet sauvignon

Pris 149:-

Ett budgetalternativt är att leta efter viner från granndistriktet Montsant som inte har nått riktigt samma status och därför inte betingar riktigt samma priser.

Petit 2009, Celler Ronadelles
Druvor: garnacha och samsó

Pris 95:-

Ni som har läst ett tag vet ju att jag har svårt att gå pga dettta och nu har det förvärrats och vissa dagar kan jag knappt gå och har därför fått kryckor som hjälp. Jag var salig för tänkte att nu minsann ska allt bli lättare för mig! Jag åkte in till jobbet igår och skulle premiärgå min hjälpkrycka. Till min stora förvåning stjälpte den mer än hjälpte. Min vanliga förebyggande gungande gång (ni vet hiphopstilen/bajsat i byxan) gick inte att bibehålla med kryckan. Det krockade. Jag visste inte vilken sida jag skulle stödja mig på och skulle jag ha axelväskan på samma sida där jag hade hjälpkryckan eller motsatt och vilken hand skulle jag då hålla kassen i? Och min annars snigelaktiga gång blev ännu långsammare! Hur det nu är möjligt?

Men kryckan hade en oväntad positiv effekt på bussen. Jag som i vanliga fall får fråga random ungdom/medelålders man om en sittplats med bedjande ögon och ge en snabbförklaring om bäckenproblem samtidigt som jag jag pekar menande på min jättemage, fick nu sittplats direkt. På en överfull buss.

Det var som om jag var Moses!

Fast jag behövde inte ens höja käppen. Havet delade sig och vägen bereddes för mig snabbare än jag ens hunnit smärtstöna.

På grund av en krycka.

Inte på grund av en gravidmage.

Hmm.

Väl på Malmö central skulle jag köpa frukost att äta på tåget. Men i vilken hand skulle jag hålla kaffet i? Krycka + kasse + handväska+ frukostpåse + kaffe. Ja det blev pannkaka av allt med ett tappad kaffemugg på tåget. Men jag fick en hel fyrplats till mitt förfogande, för än en gång flydde folket vid synen av käppen och lät Moses sitta.

Frågan är nu om jag vid all framtida kollektivtrafikresande ska ha krycka? Men vad gör jag av den när jag gått av bussen? Eller skulle man istället kunna lära några generationer ouppfostrade människor att man borde resa sig för en vaggande anka, krycka eller inte?

Jag vet inte. Men just kör jag enligt Moses. För ingen vill behöva tigga om en sittplats.

// Ami

Juletider! Man vill så mycket! Baka, lägga in, grava, koka.... Synd att man måste jobba också...

Vill dela med mig av två bra recept till julminglet. Ett väldigt lättbakat pepparkakasbröd som är smarrigt med en lagrad ost och apelsin-och ingefäramarmelad! Till det? Glögg förstås...

Glögg

1 flaska rödvin (ta inte det billigaste, en hyfsad fyllighet och tydliga bäriga toner intensifierar kryddorna)

2 dl rom (jag gillar rom som går åt det gyllene hållet)

0,5 tsk kardemummafrön

10 hela nejlikor

2 kanelstänger

1 pomeransskal

1 bit torkad ingefära

2 dl socker (gärna muscovadosocker)

Lägg alla ingredienser förutom romen i en gryta.

Värm upp till precis innan det kokar.

Häll i romen i grytan.

Låt stå ett par timmar (gärna över natten men då blir den väldigt stark...och god!)

Sila bort kryddorna.

Klart!

Pepparkaksbröd

5 dl vetemjöl

2 dl grahamsmjöl

3 dl rågsikt

2,5 dl rågkross

1 dl vetekli

0,5 dl vetegroddar

1 tsk salt

4 tsk bikarbonat

1 liter lättfil

2 dl mörk sirap

1 påse (40-50 g) pepparkakskryddor

Ströbröd

Smör

Flingsalt

Blanda alla torra ingredienser mycket noga.

Rör ner fil och sirap och blanda väl.

Smöra och bröa två 1,5 liters formar.

Fördela smeten i formarna och krossa lite flingsalt överst.

Grädda 100 minuter i 175 grader.

Stäng av ugnen och vänd bröden upp och ner och låt dem stå inne 10 minuter till.

Låt svalna.

Ät och njuuut!

Att köpa en dagstidning nowadays känns ganska mycket som slöseri. Man kan ju i princip läsa hela tidningen på nätet och dessutom uppdateras nätversionen fortlöpande. Men när man jobbar på flyg och och har tre minuter över för att läsa tidningen (kanske mellan serveringen och att göra kabinen klar för landning) då fungerar det inte att dra fram datorn där i lilla flygplansköket. Och inget bredband eller wifi finns att tillgå. Nä, i dessa lägen är en papperstidning hårdvaluta. Eller om man varit ut på en sk slinga ett par dagar (när man sover på diverse bortabaser flera dagar i sträck) och då får tag i en DN eller en Aftonbladet. Detta blir som guld i händerna. Att få nöjet med att lämna över en svensk tidning till piloterna i cockpit (eller dansk beroende på vilken nationalitet de har) är oslagbar. Man blir poppis. Lifesaver. Får vita blänkande leenden. Kanske en blinkning (nä jag ljög, detta är inte Pan Am). Men ni förstår.

Men det intressanta är hur snabbt glansen försvinner från papperstidningar. Jag kan t ex inte läsa en morgontidning efter kl 11. Den blir passé, mossig och hopplöst inaktuell. Yesterdays news.

När jag var mammaledig sa jag upp min morgontidningsprenumeration eftersom jag oftast inta hann läsa den på morgonen (!) och slängde högar med olästa Sydsvenskan varje vecka. För jag ville inte ta i tidningarna framemot lunch.

När det gäller kvällstidningar så är bäst-före-tiden längre. Den fungerar hela kvällen för mig. Men från att vara det värdefullaste man äger till att förvandlas till rent skräp (dvs när man läst sista sidan, TV-programmen) går det riktigt snabbt. Finns det något som ser skräpigare ut på bordet än en läst kvällstidning? Usch. Som en kackerlacka som måste förgöras ligger den där. Och om sportdelen ligger utanför tidningen, då har vi nått botten. Från att ha varit såå inbjudande i tidningsståndet!

Man borde nog kunna jämföra detta med ett onenightstand!

Herregud, detta är en mycket bra liknelse, om jag får säga det själv.

Men jag förundras över denna snabba förvandling. Det kan ta tio minuter. Från krispiga news till pappersinsamling.

Inte jättemärkligt att jorden snart kommer att gå under och vi männsikor kommer begravas under vårt eget skräp. Nä.

//Ami

När jag växte upp bestod humorn i min närmiljö (dvs. de andra dagisbarnen) av tre sorters skämt.

1. Gåtor om judar. Svaret innefattade alltid en askkopp

2. Skämt om biafrabarn. Det roliga var att de dog av svält

3. Tomaterna som skulle över vägen. Jag tror ingen tyckte att det var roligt, men skrattade i alla fall. Åt tomatskämtet alltså. De som på allvar tyckte att det var roligt gick i särklass.

Skämten kom sedan att utvecklas och inbegripa barn i närmiljön. Då blev det plötsligt fel, och kallades mobbing. Aja baja, så får man inte göra.

Ju mer åren gick, desto fler kom att omfattas av denna rätt att inte bli skämtad om

-Sånt där kan man faktiskt inte skämta om, min grannes farmor satt i drag och fick nackspärr. Det var väldigt jobbigt för oss.

-Där hör du Martin, knyt nu halsduken ordentligt, folk blir ju ledsna.

Skämtar man om ett nålsöga är det alltid nån enögd jäkel som tar åt sig, som någon ju sade för typ hundra år sedan. Så skämten fick helt enkelt fortsätta att utgöras av grova kränkningar av de som vi egentligen inte visste om de alls existerade.

Men trots detta så har jag av någon anledning tagits för en underhållande person under dessa åren (jag är lika rådvill som du, kära läsare), trots min oförmåga att memorera några av de lustiga svältbarnsvitsarna. Och om man då säger något som omgivningen uppfattar som tillräckligt roligt, men inte så pass roligt att någon kan riskera att bli kränkt, då kommer den som ett brev på posten. Kommentaren.

"Du borde bli ståuppare".

Det är så urbota jävla dumt att jag inte vet var jag ska börja. Men jag försöker:

1. Sett till vad ståuppare tjänar på att ståuppa är det ett "dumt" karriärval.

2. Ståuppare är otroligt tråkiga. Det beror till stor del på det ovanstående, kanske för att de tjänar så dåligt att de är hungriga och håller på att svälta ihjäl och dagdrömmer om fläsknoisette istället för att slipa på vassa gags, men även på grund av att de helt enkelt är tråkiga och inte har något att tillföra. En som jag, till exempel, vit man 30-ish (det kanske mest hatade djuret i Sverige, tillika 50% av utbudet i ståupparfaunan), får i princip bara skämta nedlåtande om mig själv, att jag har tvångstankar, väldigt liten penis och helst av allt är oskuld. Det finns inget som är roligare än en vit man som inför publik berättar att han är oskuld. Åh, så kul det är.

Invandrare å andra sidan, de får skämta om invandrare på ett sätt som de tror att vita män skämtar om invandrare när ingen hör. Är de dessutom svarta så skämtar de om sina väl tilltagna könsorgan, pubertet i femårsåldern och vita mäns väldigt små könsorgan (Ja, Kodjo. Det var faktiskt roligt en gång. I Raw).

För att inte tala om kvinnliga ståuppare. Kvinnlig humor verkar till stor del handla om att mörda män. Nu är det ju tur att jag inte känner mig särskilt kränkt av det där, eftersom en vit man faktiskt inte får bli kränkt. Det står i lagen.

Men det finns såklart avarter. Magnus Betnér hyllas ju som en fantastiskt frispråkig ståuppare, vilket beror på en formel som bygger på att se ut som en nazist och låta som en svärande Wanja Lundby-Wedin. Ta-daa. Jete-kul.

Eller kanske det bästa av allt, svensk humors räddning: Björn Gustavsson, som byggde världens kortaste karriär på att dansa bögigt till Haddaway. Och vi älskade det. Att ingen tänkt på det förut? Att dansa dåligt i pilotbrillor till musik som vi skäms för att vi fortfarande innerst inne tycker är bra? Pure comedy gold.

Hur kunde det bli såhär jävla illa? Hur kommer det sig att de som arbetar med humor alltid är de tråkigaste exemplaren vi har, från clowner till ståuppare till komiker? Jag såg grotesco för något år sedan som ju ska vara det roligaste som finns, och på pappret var det helt perfekt. Ett helt avsnitt åt sosse-bashing. Men det var ju så ohyggligt tråkigt att jag började gråta av tristess.

Kan det ha varit så fruktansvärt olyckligt att de faktiskt lyssnat på folk som säger åt dem att de borde bli ståuppare?

Högst troligt, eftersom vi har en ganska omfattande apparat i samhället helt ägnad åt att säga åt folk vad de ska göra med sina liv. Varje skola har en. Syokonsultenten. Dess uppgift är att försöka övertyga varje elev att ge sig på en karriär inom det mest obskyra intresset (det behöver inte ens vara ett intresse, vilket ledde till att min kusin ekonomen rekommenderades att bli akvarellmålare) med den absolut minsta möjligheten att förtjäna ett uppehälle. Det ligger liksom inprogrammerat i oss att vi tilldelas en roll av en förbarmande myndighet, för vilken vi skall vara evigt tacksamma. Och då blir det plötsligt så, att vi får människor som viger sina liv åt sådant som de är dåliga på och som det saknas efterfrågan på. Det gäller ju inte bara ironiker, utan även politiker och en förkrossande majoritet av servicesektorn.

Men humor är ju skitviktigt. Om vi inte skrattar försvinner ju en ganska viktig poäng med den transportsträcka vi kallar livet.

Och de som ska få oss att skratta utgörs av ett gäng inkompetenta dårar. En gång var jag på en restaurang som bjöd på underhållning i form av någon ståupparförening som skulle testa lite nya sköna grejor. Det var så illa. Så fruktansvärt illa. Dessvärre tillåter ju de sociala reglerna inte oss att bara jaga ut fanskapen på gatan med en skumsläckare.

Men tänk om det helt plötsligt dök upp ett gäng lirare vid en akutmottagning och menar att de ska köra lite sköna grejor, eftersom de har tittat på Greys Anatomy och har ganska bra koll på det här med operationer.

Jättedum idé. Men med ståuppare går det bra, tydligen, för det är inte alls viktigt.

Det finns väl egentligen bara ett annat yrke i Sverige som behandlas lika illa som humorhantverkarens. Lärarens.

Så tänk på det. Ju sämre lärare, desto dummare människor, desto tråkigare skämt, desto större makt till syokonsulenten. Och det leder ju i förlängningen till att fler ägnar sig åt sådant som de inte alls ville från första början, och är bittra och därmed otroligt lättkränkta. Vilket ju öppnar upp för det största skämtet av alla, SD, som plötsligt skämtar grovt om folk långt bortifrån som inte är så långt borta längre. Och folk lyssnar, för det är inte presenterat som en rolig historia utan som politik och då är det inte mobbing.

Så nästa gång någon säger åt dig vad du borde göra, be dem fara åt helvete.

/BIng

Förra veckan lärde jag mig:

Att danskar tycker kombinationen pepparkakor/ädelost är jättemärklig. De förkastar det helt. Men kombon ost/påläggschoklad är tydligen normalt.

Att första advent kan infalla innan december.

Att man inte ska baka tårta själv för att vara "genuin" och ekonomisk. För det tar två jävla timmar när man saltar grädden och det blir inte billigare när man får skicka någon till affären för att köpa nya ingredienser ett antal gånger.

Att man ska dubbelkolla tågskylten efter julfest i Danmark så man inte åker mot Helsingör istället för Malmö. Då får man stå på en iskall perrong mitt i natten i någon håla och hoppas att man inte blir mördad eller en random galning ska skära ut ens barn ur buken.

Att Laleh kan prata utan konstpauser. Men fortfarande på tok för långsamt för jag ska kunna behålla fokus.

Att ens man inte behöver sluta älska en när man ber honom köpa analsalva för sin blödande anal. Det är ganska vanligt.

Jag lever, jag lär!

// Ami

I vår familj har vi ganska tradionella könsroller när det gäller hemmet. Jag tvättar. Christopher byter däck. Jag gör vardagsmaten. Christopher gör festmaten (och får all kredd). Vi har inte dessa könsroller för att leva i det förgågna utan mest för att man får göra det man är bäst på och får minst angst av. Men vi följer inte alltid mönstret. Christopher slår alltid in paket. För att han gör det snyggt och sitter och hummar förnöjt för sig själv när han hittat det snyggaste bandet till paketen. Och gör konstiga grejer med dem (som de gör i butiker). Fint blir det. Och jag njuter av att titta på honom när han ser så nöjd ut. Men eftersom jag är evil måste jag alltid gå förbi tre-fyra gånger och hånskratta lite åt honom.

Skithögt.

Det är verkligen inte ok.

Men visst fick Molly fina paket sin tvåårsdag!

// Ami

Jag är en rättningsmaskin (läs svensklärare på gymnasiet) som ägnar många timmar varje vecka åt min följeslagare och vän - rättningshögen. Rättningshögen är alltid välfylld. Ibland består den av fantastiska texter. Ibland är texterna mindre smickrande . Rättningshögen håller mig sysselsatt, ger mig ångest, stressar mig, men den ger mig framförallt många intressanta funderingar. Då jag tar mig själv och mitt jobb på stort allvar ser jag det som min plikt att rätta alla språkliga fel som kommer i min väg. Jag har alltid rödpennan framme (fast idag är den utbytt mot datorns granskningsverktyg). Jag är nämligen så gammaldags och omodern att jag tycker att man ska kunna skriva ordentligt. Äh, låt eleverna skriva, tänker du. Det är väl kommunikationen som är det viktiga? Bah, säger jag! Nu ska detta gästinlägg inte förvandlas till ett stort pekfinger, men när Ami gav mig skrivutrymme på sin blogg så tänkte jag att äntligen ska jag få ge utlopp för mina iakttagelser från rättningshögen! Kalla mig pretto om du vill, men hur står det till med våra skrivkunskaper i Sverige idag? Läsförståelseförmågan ska också få sig en känga förresten. Och datorhelvetet. Ett litet varningens finger kan jag väl få höja?

Stor bokstav och punkt. Smaka på den. Ganska enkelt eller hur? Det ska man faktiskt klara av redan i åk 3 enligt Skolverkets nationella prov. Jag frågar mig då: hur är det möjligt att man fortfarande i gymnasiet gör sådana fel? För det gör man. Borde inte rättstavningsprogrammen reagera om man inleder med liten bokstav? Det råder också en stor förkärlek för satsradningar (ni vet när man radar meningar efter varandra med kommatecken istället för punkt).Har du testat att läsa en sådan text? Ta ett djupt andetag innan. Är jag petig? Kanske. Men du skulle väl inte prata utan andningspaus? (Min kära vän Jessica gör det i och för sig). Jag har en liten hypotes. Jag tror nämligen att man gör fler fel när man skriver på dator. I alla fall om man inte är så van vid att skriva på dator. Jag har en ytterst naiv tanke om att handen och pennan inte gör samma fel som fingrarna kan göra när de ska leta sig fram över tangentbordet. Kan det vara så? Apropå datorer så tycks inte rättstavningsprogrammen märka alla fel. Har man inte sitt kritiska öga öppet så kan man ju vilseledas att tro att det faktiskt heter skum tomte istället för skumtomte. Särskrivningar är nämligen också ett stort problem i rättningshögen. Allvarligt fel? Ja. För en sjuk gymnast är ju inte detsamma som en sjukgymnast även om en sjuk gymnast säkert kommer att behöva behöva en sjukgymnast. Förslag: ryck datorn ur händerna på era ungar då och då och låt dem skriva på gammalt, vanligt och hederligt papper!

Vi lämnar rättningshögen, men dissar fortfarande datorn. Nästa svarta kamel går till läsförståelsen eftersom denna har försämrats drastiskt i Sverige enligt flera internationella undersökningar. Högskolor och universitet protesterar högljutt över nyblivna studenters bristande läsförmåga eftersom dessa har svårt att ta sig igenom stora textmassor och inte klarar av att plocka ut det väsentliga ur texterna. Ganska skrämmande eller hur? Samtidigt är Sverige ett av de två "datortätaste" länderna i världen när det kommer till skola och undervisning. Hur går det ihop? Vi läser ju på datorn numera!? Det är väl detsamma som att läsa i en bok? Vi "forskar" och söker fakta på internet sedan barnsben, vi klickar oss från sida till sida, läser lite här och där och klickar oss snabbt vidare till något mer intressant. Det ska gå snabbt och det ska vara lättillgängligt. En specialpedagog som fördjupat sig i ämnet förklarade för mig att just detta klickande runt på olika sidor tros vara en möjlig förklaring till varför läsförståelseförmågan bland våra unga försämrats. Alla dessa korta texter på nätet gör ju att vi inte behöver ta oss igenom en större mängd text. Intressant, eller hur? En annan, och enligt mig ganska cool förklaring, är att svenska ungdomar är så duktiga på engelska. Hur hänger detta ihop med läsförståelse? Jo, minns du när du var liten och man fortfarande inte hann läsa undertexten på Dallas? Frustrerande. För att hinna med i textremsan krävs det nämligen att man har en ganska hög läshastighet. Idag är unga människor så duktiga på engelska att man inte bryr sig om den där undertexten (inte om Dallas heller för den delen). Förslag: ryck återigen datorn ur händerna på era ungar då och då och sätt en bok i näven på dem! Inget playstation, ingen Ipad elle e-book utan en hederlig bok i papper!

jag ska fälla ihop mitt pek finger nu och ta jul lov, jag tror jag behöver det, det var kul att få skriva här. tack för mig, ett särskilt tack till rättnings högen som förser mig med arbete....

Fredrik

Jag älskar att läsa recept och att drömma om kakor och bakverk, men jag bakar så sällan. Jag följer nämligen recept dåligt, tappar räkningen och äter ofta upp för stor del av smeten. Men jag vill ju så gärna bjuda på härliga recept med frestande bilder på bloggen. Men jag inser mina begränsningar. Däremot känner jag ju Emilie! Nu har jag övertalat henne till att permanent läcka fantastiska recept på bakverk på Amileaks. Tro mig. Hon är grym.

Ålder: 30

Yrke: Flygvärdinna och lärare

Familj: stor

Bor: Malmö

Guilty pleasure: Ibland äter jag min danska sambos påläggschoklad direkt ur asken... Och skyller på att jag haft kompis över på fika och att de varit förtjusta i pålägget... Egentligen tycker jag inte ens om chokladen...

Välkommen till Amileaks! Är det sant att du bakar mer under en månad än de flesta gör under ett år?

Tack Ami! Jag bakar mycket!

Vem äter dina bakverk?

I'm a feeder! Oftast är det en viss gästbloggande flygkapten som äter dem. (Man måste ju läcka lite i din blogg), men annars bjuder jag gärna bort bakverken för att inte äta dem själv.

Vilken bakstil har du? Stort och amerikanskt flådigt eller lite tjusigare franskt?

Jag bakar allt. Allt från amerikanska pimpade muffins till petit choux och klassiska kanelbullar och budapesttårtor.

Vilket är ditt bästa/sämsta bakminne?

Oooo... Mitt absolut sämsta bakminne, som slår allt, var nar jag förra året skulle baka till min mormors 80 års dag... Hade hittat det perfekta receptet på en otroligt vacker (och helt säkert otroligt god) tårta. Chokladbottnen blev perfekt, den hemgjorda pannacottan super, den från scratch gjorda hallonmoussen ljuvlig... MEN!!! När jag skulle hälla på slutfinishen, champagnegelén, kollapsade hallonmoussen som täckte tårtan och det enda som återstod var rosa sörja i kylen och en svampig chokladbotten. Men jag räddade situatuionen med ett stensäkert kort. (återkommer med recept)

Vilket bakverk är din personliga favorit?

Min nödtårta som jag nämnde i förra frågan, alla älskar den och den kan man inte misslyckas med.

Peakar du i december eller bakar du mer på sommaren?

Peakar i tentaperioder!

Vad kommer vi inte se dig baka?

Hmmm... Jag har gett mig på marcroner, misslyckats (de blev fula) så det dröjer nog ett tag innan jag provar igen.

Kommer du att bjuda på det bästa lussebullereceptet ever?

Lussebullar blir det!

Tack!

Jag kan berätta att redan imorgon får ta del av Emilies bakverk. Lovely.

// Ami

Jag är stolt över att ha haffat Jennie Berne till Amileaks. Hon kommer att bjuda på sina bästa recept. Jennie är den jag vill vara i köket men desvärre inte är. Hon är passionerad, intresserad och lagar ekologisk. Men det bästa är hon förklarar på ett begripligt sätt. Det är bra. För oss halvfabrikatnissar som behöver inspireras och ibland ruskas om. Det behöver faktiskt inte vara så svårt. Tror jag.

Ålder: 34
Familj:  Man Erik och dotter Vera 14 månader
Bor: Möllevången/Folketspark i Malmö
Guilty pleasure: Ja, det är ju de där potatisplättarna då, samt det faktum att jag aldrig kan tacka nej till mat...eller kakor...eller choklad.... Och Top Model.  

Välkommen till Amileaks! Jag har hört att du ska frälsa denna blogg med fantastiska recept. Vad har du fått ditt matintresse från?

En av mina första arbetsplatser var Kronovalls Slott på Österlen där jag hade nöjet att jobbar för Thomas Drejing. Han är en otroligt inspirerande kock som gillar genuin mat lagad från grunden. Kompromissar inte med kvalitén. Mina första restaurang- och matminnen är dessutom från hans restauranger i Lund och Malmö som sorgligt nog inte finns längre. Sen har jag hängt kvar i branschen mycket på grund av intresset för mat och service. Matlagning gör mig lugn och det tillgodoser en del av mina kreativa sidor.

Vilken typ av mat kommer du att presentera?

Hemmamat. Allt från soppor till köttbullar via lasagne och pannkakor. Nuförtiden måste maten också tilltala en energisk 14 månaders tjej, så jag gillar om man kan förbereda en del. Hon har inte så mycket tålamod... Så de kulinariska kullerbyttorna blir inte lika många som förr i tiden...

Följer du recept slaviskt eller är du typen som höftar?

Höftar. Älskar att läsa recept och låter mig gärna inspireras, sen lägger jag till eller drar ifrån...

Vilken mat kommer du inte att laga?

Friterat. Och Flygande Jakob.

Vad inspirerar dig i din matlagning?

Färg och form. Grönsaker är ju så vackra! Och smält choklad så sensuellt...

Vad skäms du över att du gillar?

Felix potatisplättar. Och frysta kryddor, typ dill och persilja. Mycket praktiskt på vintern, inte så sexigt.

Är du pretto?

Jajamensan

Det tråkigaste jag vet är pastasallad. Hur gör man denna rätt fräsig?

Går inte. Gör en potatissallad istället!

Till sist: vad är ditt bästa tips i köket förutom att "ha bra råvaror"?

Att ha bra råvaror hehe... och den mentala inställningen. Tänker du bara att du ska bli mätt så blir det sällan gott. Tänk lite mer Nigella och Tina! Lustfyllt ska det va´!

Tack!

Jennies recept kommer att ligga under fliken Jennies Kök uppe i högra hörnet. Emilie med bakverken, ska vi bekanta oss med i dagarna.

// Ami

För något inlägg sen så skrev jag om Mollys egenheter  och ställde frågan om alla barn har sånt för sig. Jag fick jag ett svar bland kommentarerna som jag verkligen gillade. För det var fint och vettigt. Och sant. Att Pippi skulle bli mördad är det värsta som kan hända.

Här är kommentaren:

Bing 2011-12-01 11:45:29

De där små ritualerna är ju ett sätt att skapa ordning i det kaos som vi kallar världen. Genom struktur blir världen greppbar, och där det inte finns någon struktur, ja då får vi hitta på saker. Som till exempel att sitta på samma plats vid middagen. Som till exempel religion. När jag var fyra så började gick jag upp för en trappa och kom upp med vänsterfoten sist. Det har jag gjort sen dess, vilket ju är helt idiotiskt. Men man kan ju knappast lasta ett litet barns hjärna för de logiska felsluten. Däremot är det väldigt viktigt att hjälpa dem på traven med det induktiva lärandet. Det vill säga göra det klart och tydligt att det är helt idiotiska saker de håller på med och att de borde fokusera på lite vettigare aktiviteter. Mina observationer av föräldrar av idag avslöjar ganska tydligt att det inte är något de ägnar sig åt annat än i undantagsfall. Vilket leder till att resten av samhället är konstant utsatt för sköna damp-festivaler på restauranger, mataffärer, flygplan, nattklubbar, bordeller, you name it. Apropå diktatorer ligger det alltså i samhällets intresse att föräldrar återtar våldsmonopolet. Mina undersökningar visar att det mest effektiva sättet att skapa lydnad hos flickor upp till sex års ålder är att hota med att mörda Pippi.

Vi måste få höra mer av Bing. Måste fixa. genast.

// Ami