Steget från att ha ett barn till två barn är inte så långt men ändå så väldigt långt. Man är redan inne i småbarnsföräldervärlden där livet till stor del handlar om logistik och att samla sömntimmar. Det blir inte en jättestor skillnad. Min kompis utryckte det krasst med att man går från att inte ha ett eget liv till att inte ha ett eget liv alls.  Och helt plötsligt inser du att din partner har börjat gå på toa ännu mer och väldigt länge. Själv har jag börjat duscha oroväckande mycket. Men där i duschen är jag helt fri eftersom jag inte hör något.

Jag har ganska tätt mellan mina barn. Två år och tre månader. Idealiskt om ett år eller två. Men inte nu. Nu svettas jag mest. Floder. Det rinner längs tinningarna och pannan är konstant blank (kan bero på fetma också). Är vi två föräldrar är det hur lugnt som helst. Man har en unge var. Christopher punktmarkerar den stora tjejen och hindrar henne från att begå dråp och jag koncentrerar mig på att hålla lillgossen nöjd med att trycka in en tutte i hans mun. Men det är när jag är ensam med bägge allt fallerar. Jag funderar mycket över detta. Hur kan jag ha blivit så ocool?

I mitt yrkesliv är jag ju grym på att att balansera tre brickor på huvudet under kraftig turbulens samtidigt som jag har koll på att mannen på plats 8A vill ha ett glas vatten, lilla flickan bredvid vill ha ett plåster och oj där kräktes någon i mittgången och gud får inte glömma de varma bröden i ugnen och visst ja, piloterna ville ha kaffet direkt efter maten och det var svart kaffe till kapten och mjölk till styrman och visst får inte glömma kvinnan på 9A som har en connectionflight för vi är ju lite sena, måste kolla upp och just det, rödvin på rad 2C, jag fixar!

Detta är absolut inga problem för mig och jag jag gör detta samtidigt som jag ler mycket, skrattar till sådär lagom mycket vid skämt jag hört tusen gånger och slår gärna till med en käck kommentar så farbröderna på affärsresa kluckar av skratt.

Men privat är jag en katastrof. KATASTROF. När bägge skriker samtidigt så springer jag som en skållad råtta mellan dem. Vem ska prioriteras? Kortisolnivån höjs till en nivå att jag börjar stamma. Vid läggdags när bägge är som mest vilda känner jag att jag behöver något lugnande. Måste hindra tjejen från att doppa tandborsten i toalettstolen eller att doppa ner blöjor för att de sväller så festligt samtidigt som lillgossen skriker hysteriskt efter mat. Och i parken reder jag inte ut att springa efter tjejen samtidigt som jag står upp och ammar. Det är då jag ofta funderar på de där sepiafärgade familjebilderna folk postar på Facebook. Ser världen ut sådär? Lever Alla Andra i en Astrid lindgren-idyll? Eller är det bara Instagramfiltret?

För några några veckor sen nådde jag botten. Christopher hade haft en spelning och kommit hem fyra på morgonen. Så givetvis tyckte jag att det var rättvist att jag tog ut bägge barnen i parken trots iskallt regnande och blåst, så han kunde få sova ut. Jag höll mig borta flera timmar och jag baxade in syskonvagnen i porten lagom till lunch. Nu har vi ingen hiss i trappen så man måste dra upp vagnen en trappa och sen gå två trappor till med barnen. Detta är lättare sagt än gjort. Molly gillar nämligen att rymma vid dessa tillfällen och jag måste spänna loss henne ur vagnen medan jag drar upp den för första trappan eftersom den är för tung annars. Dessvärre har hon lärt sig öppna porten själv och försöker oftast springa ut på gatan. Gatan = bilar, överkörning, slut, finito. Denna söndag slog jag numret till Christopher så han skulle komma ner och assistera. Inget svar. Lillgossen började hungerskrika, tjejen fick ett vredesutbrott för hon ville inte gå hem. Det ekade högt i trappen och jag oroade mig för grannarna. Ringde igen men fick inget svar. Drog upp vagnen. Molly försökte gå ut genom porten. Pojken skrek så att hela huvudet var illrött. Jag tog ett snabbt beslut och sprang upp med honom i famnen i hopp om att kunna lämna över honom och snabbt springa ner och hämta Molly innan hon sprang ut. Jag stegade fram till dörren med stora steg och försökte fumla fram nycklarna ur fickan. Omöjligt. Och där någonstans där förvandlades min stress till en ofattbar ilska. Sen är allt ett töcken, men jag försökte KARATESPARKA upp ytterdörren. Först frontkick och sedan sidekick. Allt med den skrikande bebisen i famnen. I mitt huvud trodde jag på allvar att dörren skulle gå upp. Den gick upp, men det var för att en sömndrucken Christopher hade öppnat den. Helt förvirrad i kalsonger stod stackaren där och undrade om jag förlorat förståndet. Det hade jag nog.

Efter denna händelse tror jag bara att det kan bli bättre. Jag tittar längtansfullt mot flerbarnsmammorna i parken eller på stan som hanterar sina barn med stor skicklighet. De svettas knappt och skrattar hjärtligt och inte nervöst som jag med flackande blick.

Jag ska bli såndär. Jag ska alltså bli flygvärdinna i mitt privata liv.

Speciellt nu när jag inte jobbar som det mer.

// Ami

Man ammar i snitt 40 timmar i veckan. Mycket av amningen sköter jag på natten, men merparten sker framför TV8 och TV9. Från att i mitt tycke varit andra klassens kanaler så känner jag nu att dessa är de enda kanalerna jag behöver. Jag varvar mellan Property ladder, Grand designs och Masterchef.

När jag började se se Masterchef Professionals, den brittiska versionen, så kändes svenska Mästerkock med Per Moberg och de andra, helt plötsligt så amatörmässig och käss. Vilket inte är så konstigt eftersom i Masterchef Profesionals är deltagarna kockar i grunden. Men desto mer spännande. En av programledarna är Michel Roux Jr. Han är en sexig, väderbiten man i femtioårsåldern med snälla ögon och när han pratar mat blir jag nästan pilsk. Det engelska språket är ju väldigt mer utvecklat än det svenska och det finns så många synonymer för gott så jag blir alldeles snurrig. Dock blir jag lika sur varje gång ordet "undercooked" översätts till "underkokt" på svenska. Det kan inte stämma? Existerar det ordet på svenska? Har givetvis letat i SAOL men inte hittat. Därför retar översättningen gallfeber på mig. Nåväl.

Man blir hungrig av att amma och att se kockarna laga fantastisk mat och underbara efterrätter hjälper inte. Detta har lett till att jag framemot eftermiddagen när lillen sover, kommer på mig själv att stå i köket och göra en sufflé eller liknande. Bara sådär. I mitt huvud hör jag Michel säga: ohh beautifuuul! It´s cooked to perfection and the raspberries makes a peeeeerfect combination with the light and slightly airy sufflé...

Jag leker alltså att jag lagar mat och hör röster som i ett matlagningsprogram. Detta beteende är ju inte friskt och eftersom jag måste äta det jag bakat/lagat och blir således fet igen. Därför har jag anmält mig till en tävling som heter Fitnessfighten i juni. Jag ska vinna skiten och ni kan väl heja på mig. För det finns ingen sämre förlorare än jag. Återkommer med det.

Men som matlagningsprogramknarkare har jag en spaning: det franska klassiska köket börjar bli riktigt trendigt igen! Känns lite skönt att ta en paus från pinjenötter och olivolja ett tag.

Gör som Michel vetja, gör en tarte:

Ni förstår varför jag blivit fet igen va?

//Ami

Under årens lopp som anställd i Danmark har jag varit med om ett och annat missförstånd pga av språkliga skillnader och nyanser. I efterhand kan man ofta skratta åt det. Speciellt när man som osäker nyanställd till sist inser att ens kollega inte ber en att hålla käften i tid och otid bara för personen säger "hold da keft!". Detta är mer ett "nä, är det sant?" eller ett vänskapligt/förvånat "lägg av!"

För några dagar sen gick det danska flygbolag jag arbetar för i konkurs. Vi möttes av nyheten tidigt på morgonen och sms och mail började hagla in. Givetvis blev jag väldigt ledsen och kände paniken i kroppen. Men vid en konkurs kan man inte sitta och lipa utan man måste hänga med allt informationsflöde om facket, A-kassa, garantilön från staten etc. Infon kom fortlöpande dagarna efter, och jag läste med datorn i knät mellan amningarna. Facebook var den naturliga mötesplatsen för de anställda och grupper bildades där info/skvaller/nostalgi behandlades. Något som förvånade mig var att det var så mycket prat om kuratorer.

Kuratorerna är utsedda!

Kuratorerna är på plats!

Kuratorn X håller i ett informationsmöte imorgon!

Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var ju schysst att det fanns en kurator att tala med vid konkursen. Folk mådde ju dåligt.  Men fanns det inte viktigare saker att fokusera på i ett sådant tidigt skede? Hur labila var folk egentligen? Och det kändes smått överdrivet när jag tittade på dansk TV och i otaliga nyhetsinslag så intervjuades någon av kuratorerna. Jag funderade på varför inte de anställda eller någon i ledningen intervjuades. Nä, nä här fick kuratorn allt ljus. Och vad pålästa de var!

Och någon dag senare föll allt på plats. På danska är en kurator inte en trött medelålders kvinna i glasögon som lyssnar på en missförstådd Emo-ungdom i pandasmink i ett slitet kontor med lysrör.

Nädå.
Det är en konkursförvaltare.

Hoppsan.

// Ami

Ps:

Kurator/Curator (av latinska cura, "omsorg") har grundbetydelsen ombesörjare eller uppsyningsman.

Påsk är godis.
Ät tills ni kräks för på måndag börjar vårt nya liv. Eller hur?

//Ami

Ps: tack för bilden Eddie

Jag lyssnar på radio dagarna i ända. Den skvalar i bakgrunden som en kär vän. Det känns tryggt och trevligt. Jag lyssnar på P3. Jag vill skriva P1. Det verkar sofistikerat. Men det hade varit lögn. Jag har lyssnat på P3 sen jag var barn och ville ringa in till programmet  "upp till tretton" med Ulf Elfving. Men jag vågade aldrig. Sen fyllde jag tretton och jag hade blivit för gammal. Å vad jag grämde mig.

Nåväl.

Under en dags lyssnande går man igenom en del intervjuer. Korta, långa, intressanta och tråkiga. Men alla har en gemensam nämnare. Användandet av oj  bland intervjuoffren. Oj används för att vinna tid. För att hinna tänka ut ett bra svar. Ojet sägs med en förvånad ton, som om man nyss fått världens svåraste fråga. Om man har fått en svår fråga så är ojet motiverat. Eller kanske inte med den där förvånade tonen. För blir man intervjuad så kanske man kan förvänta sig en svår fråga och inte verka så förvånad. Men jag reagerar inte på ojet vid dessa tillfällen, utan på när det används helt omotiverat. Alltså till en ganska enkel fråga:

- Var växte du upp?

- Oj! (konstpaus) svår fråga det där! Jag flyttade nämligen två gånger.

Sen jag började lägga märke till detta så sitter jag och väntar på ojet i varenda intervju. Det kan förstöra en intervju för mig. Och nu har jag säkert förstört för er som läser detta, för när man väl börjar vänta på oj så slutar man lyssna på innehållet. Jag drar ner er i skiten .

F'låt.

// Ami

Det kom en bebis! Minsann.

Han föddes 24 februari och är nu fem veckor gammal. Han heter John. Han är lika fin som Molly.

Jag gick över tiden med tre dagar, men betedde mig som om jag gick över tiden ett år. Men alla som går över tiden vet känslan av uppgivenhet när det där magiska datumet passerar.

Jahaaa... Då kommer det inget barn då... det var det...jag missade tåget...

Som om man är fast i Twilight zone som gravid i oändligheten.
Så känns det.

Jag är tacksam för jag fick en bra förlossning utan komplikationer. Annars är ju förlossningar ett intressant samtalsämne kvinnor emellan, då man tävlar i att bräcka varandra med värst förlossningshistoria. Det är nästan ett tvång det där att få sin helt normala förlossning till att låta som värsta dramat. För att det är värsta dramat. Även om det gått bra.

Här kommer mitt drama:

Ni vet ju hur mycket jag har tjatat om bedövning och hur bra epiduralen fick mig att må sist. Det var en stor skräck hos mig att inte få epidural, ty jag är en mesig kvinna. Jag är inte en sån där tuff urkvinna. I need drugs.

MEN JAG FICK INGEN EPIDURAL.

JAG FICK FÖDA GOSSEBARNET UTAN BEDÖVNING GOD DAMMIT

Jaja, jag vet att merparten av alla kvinnor världen över föder helt utan bedövning. I en hydda. Ensamma. På huk. Det bryr jag mig inte om. Att föda på toppmoderna nya Kvinnokliniken i Malmö och ligga där och det enda jag kunde få var lustgas (som hjälper ungefär lika mycket som ett glas vatten) var inte mitt önskemål. Men jag blev i vanlig ordning hemskickad. Jag brukar bli hemskickad när jag föder barn (alla två gånger) eftersom jag åker in för tidigt. Jag brukar åka in när jag inte kan hantera smärtan och dreglar och väser. Då är man kanske öppen 1 cm och blir lite hånad för sin sjåpighet och får skamset ta sin lilla rullväska och åka hem. Oftast har man en kommentar ringandes i öronen av en random, skånsk, medelålders barnmorska:

-auuu, du ej jue ente egång ens, åjk du himm o vijla å kom tebauga narr du haur redija varkar

Mmm. Redija varkar?

Sen när man kommer in andra gången är det ju FÖR SENT för epidural. Det är så vi mesar blir snuvade på smärtlindring. Det visste jag ju. Jag påpekade för barnmorskan att jag visste att det var på gång och bad henne snällt att få vara kvar. Gav hundblicken och darrade med underläppen. Inget hjälpte. Bara att åka hem. Jag var besviken, jag skulle ju föda! Christopher sa (väldigt tyst) i bilen:

- man såg inga värkar på skärmen....

A woman knows when a woman ska föda. Skärmar eller inte. Hela världen är idioter tänkte jag. Jag är en missförstådd kvinna och jag får inte lov att föda.

Christopher gick och la sig för att "vara pigg till själva förlossningen". Jag undrade hur utvilad man måste vara för att sitta på en stol bredvid en säng och hålla någons hand men sa inget eftersom jag var upptagen med att hänga på min storasyster, andas djupt och försöka minimera mitt brölande för att inte väcka Molly. En timme senare var vi inne igen efter att ha bevittnat slagsmål mellan poliser och svartklubbsbesökare runt hörnet av huset. Detta är inget att hetsa upp sig över. Totales normales i Malmö.  När jag var tillbaka efter den korta vändan hemma, tuggade jag fragda och fullkomligt skrek i korridoren att jag ville ha epidural. Jag blev undersökt et voilá, jag var öppen 4-5 cm och skulle få min drog. Då drog Den Stora Väntan På Narkosläkaren igång. Jag låg på sidan och stirrade mot dörren med vild blick. Snart skulle min räddning komma. Han kom inte. Klockan tickade och jag kände ett kraftigt tryck, bakåt och sa det. Eller skrek så artigt jag kunde. Jag blev undersökt igen och barnmorskan säger:

- auuuu du ej jue öbben nästn 8 cm å du skau snaurt föda!
- epidural? Får jag epidural snart? När kommer läkaren? Jag behöver epidural!

- näee du. De ej för sent för epidural, tyvarr!

Här rasade min värld samman. Ni kan förstå att när mitt lifemisson var att få bedövning och jag i de värsta smärtorna insåg att jag skulle få föda utan. Det ligger inte i min natur. Jag är lillasyster. Jag är tjejen på räkmackan. Färska, pillade, utan lake.

Men det gick. Man har liksom inget val att avbryta mitt i. Nu en månad senare har jag släppt det. Det gick ju bra det där ändå. Jag var tvungen att älta lite först. Men jag fick inte jättemycket gehör. Ingen tycker särskilt synd om en när man gjort det där kvinnor alltid gjort och fortfarande gör, utan en spruta i ryggen.

Men roligt att titta in igen. Jag kommer att skriva sporadiskt mellan amningarna. Vill du slippa klicka hit så likea bloggen på Facebook så märker du när jag uppdaterat, utan att anstränga dig alls!

// Ami

I morse körde vi som vanligt Mollys morgonrutin. Allt efter ett strikt schema. Och nåde oss om vi går utanför rutinerna. Pappa ska väcka henne 06.55 med varsam hand, hon ska tända ljuset på toaletten och han ska klä på henne medan hon har sin snuttefilt (Blankie) på sina ögon. Samtidigt gör jag välling i köket och sen väntar jag i soffan. I soffan ska hon lägga sig på den blommiga kudden och jag ska därefter räcka över vällingflaskan (inte för hetsigt utan mjukt) och hon tar emot den lite nonchalant. Därefter ska jag fråga henne om hon vill ha filten på sig och hon kommer att nicka. Sen gäller det att vara snabb. Totte-DVDn ska vara på. Görs allt detta rätt så har vi en harmonisk och härlig liten Pippi-Molly.

Men idag hade jag av någon anledning på morgon-TV på när hon bars in i TV-rummet. Precis då var det presskonferens och Prins Daniel berättade om den nya prinsessans födelse. Jag fällde en liten tår och blev varm i hjärtat. Sen blev jag upprörd. Varför får inte jag föda? My god, jag kommer att föda på skottdagen! Och ungen kommer i hela sitt liv få höra:

- Fyller du bara år vart fjärde år?

Åh hemska tanke! Inte för att det egentligen spelar någon roll, bara det att det kommer bli tröttsamt.

Ialla fall. Tillbaka till soffan. Presskonferensen sågs inte med blida ögon av min Molly.

TOTTE!

TOOOOOOTTE!

TOTTE, TOTTE, TOTTEEE!

Letade snabbt fram fjärrkontrollen och fick med fumlande händer igång DVD:n och den långsamma berättar-rösten från 70-talet satte igång. Molly lutade sig tillbaka nöjt och jag ville äta upp henne så söt var hon, min bestämda lilla flicka. Stilla tänkte jag att det är inte bara kronprinsessparet som fått en prinsessa. De flesta familjer har sina egna prinsessor.

Nu väntar jag bara på min lille prins också.

Som helt säkert kommer på skottdagen.

//Ami

Italien är kanske det största vinlandet efter Frankrike traditionellt sett, och även om nya vinländer ständigt positionerar sig finns det fortfarande inget riktigt hot mot den tradition och diversitet som de båda vinländerna står för.

Italien är kanske känt för sina stora viner Barolo från Piemonte och Brunello från Toscana, men sitter även på det kanske största druvmaterialet hos något vinland.
Må vara att Italiens 12 vanligaste sorter står för mer än 50% av landets produktion, det finns ändå minst ett dussin andra druvor som har stor lokalekonomisk påverkan samt över hundratalet som enbart odlas på några enstaka hektar och bara väntar på att bli upptäckta.

Det är bland de lite undanskymda distrikten man kan hitta de väldigt karaktärsfulla och matvänliga vinerna, ofta även till en rimlig peng.

Några tips från systembolagets hyllor:

Aglianicodruvan:

Aglianicovinerna från Taurasi brukar liknas vid Piemontes Baroloviner i komplexitet, men där Barolo har en mer sval distansierad komplexitet är Aglianicov mer rustik och charmig.
Här har vi en lite enklare variant, men trots det med den tydliga Agliancio karaktären med torkade körsbär, örter och mörk choklad.

Terredora Aglianico 2010

Negroamarodruvan:

Druvan odlas nästan uteslutande i Apulien och i synnerhet i Salento, dvs Italiens "klack".
Vinerna brukar vara väldigt rustika i karaktären, med en viss kryddighet och inslag av plommon, lakrits och tobak. Den blandas ofta med Malvasia Nera som i detta fall.

Salice Salentino Riserva 2007

/Jens

Tre dagar kvar.

Och jag känner efter. Är det på gång? Jag känner ett tryck. Är det en fis på tvären? Hmm, jag är lös i magen! Mycket bra ju, naturens egna lavemang. Nä, vänta jag har bara ätit en massa skräp. Nä, det kommer nog ingen bebis. Men det rör sig där inne. Är det en bebis där? Eller bara en massa kebabkött?

Bara låt mig föda.

Jag har ju trots allt varit gravid i 277 dagar (av 280).

Det är fasligt många dagar utan vin.

Apropå vin, så kommer Jens Vin upp i bloggen om en stund!

pusspuss

// Ami

Jag har inte märkt det. Det bara hände. Men Amileaks blev en blogg om städning. Flämt! Vem bloggar om städning? Jesus. Snart kommer väl ett bäst-i-test av rengöringsmedel. Eller inte. Behövs inte. Jag vet ju redan.  Ajax Universal är bäst, i alla lägen!

Nä, nu ska jag gå vidare i mitt liv och berätta om annan sorts städning.

Städning av mig själv.

Jag har inget badkar. Jag har en dusch. Ni vet när man letar lägenhet, börjar man med en lång kravlista men till sist blir man glad om det finns en dörr och kanske ett kök. Nä, badkar blev det inte och detta är en stor sorg för mig. Man blir aldrig riktigt ren i en dusch. Smutsen lukras liksom inte upp helt och hållet. När jag jobbar löser jag detta problem genom att alltid be om ett hotellrum med badkar i receptionen. De löser alltid detta även om jag är bokad till en rum med dusch. Hemligheten är att se snäll, hundaktig och bedjande ut, och säga:

- Can I get a room with a bathtub, please. I really need to take a bath. I don´t have a bathtub at home. I am sooo diiiiirty!

Detta brukar få den mest sura receptionisten att vekna och kanske skratta lite. Funkar alltid.

Men nu till mitt problem. Jag behövde bada inför förlossningen. Peela, fixa, ansa. Ja, tutti. What to do? Jo jag ringde min vän Jennie och bad om att få komma och bada. Det var inga problem. Så här gick det till:

Så enkelt är det att låna ett badkar och tvaga sig ren (att jag råkade orsaka en översvämning på slutet så mina kläder på golvet blev plaskblöta så jag fick föna min bautatrosor och kläder torra efteråt var ju lite olyckligt)

Men det spelar absolut ingen roll när mitt skinn är sådär ljusrosa som skinnet blev när jag blev skrubbad som barn och smutsen är borta och jag är mycket tacksam för lån av badkar.

// Ami

PS. imorgon är det ju Grammisgalan, och vi hejar på Christopher, eller hur?

Jag är redo.

För vad som helst. Skrivbordet är ju färdigt. Alla papper är sorterade, kategoriserade och arkiverade. Det är som en dröm. Ni som har läst vet att det började här  och  sen nådde jag botten här.

Det tog mig två dygn att gå igenom alla papper. Under arbetets gång hittade jag 300 kr i sedlar i olika födelesedagskuvert och några hundra i mynt i olika valutor. Underbart. Men samtidigt hittade jag utgågna presentkort med ett värde av nästa 2500 kr (!) Inte ok. Men det kommer aldrig att hända igen. För se nedan. Fint, eller hur?

Ja, då är det bara att klicka på filmen nedan!

Jag fann min gamla PC längst ner i min skrivbordslåda. I PCn hittade jag min dansfilm, filmad den 4e december 2009 när jag var en nätt liten böna på 107 kg och skulle föda. Epiduralen (bedövningen) har precis kickat in och jag är en lycklig människa som inte brölar som ett skadeskjutet djur längre. Jag ber inte längre om att få dö. Jag har fått tillsägelse att röra på mig för att skynda på förloppet, så istället för att gå runt i korridorerna kör jag discodans i rummet och Christopher agerar DJ (snällt låtval...)

Jag gillar verkligen min dansvideo.
Men jag gillar inte den flottiga ickefrisyren eller min gigantiska storlek. Sjukhusrocken är väl inte det sexigaste plagget heller. Men så ser verkligeheten ut. Man är osminkad och ugly. Försökte redigera mig snyggare. Men det var helt omöjligt. Jag såg helt enkelt ut så efter att konstant ätit choklad i nio månader och varit vaken över 30 timmar i sträck.

Men en fin bebis blev det!

// Ami

I morse ringde jag polisen för att anmäla en stöld. I fredags blev min plånbok med pass, bankkort, vårdfrikort, 50 danska kronor och en oskrapad Trisslott stulen. Jag hade plånboken uppe och betalade mina varor på Åhléns och gick ut genom dörrarna och satte mig i en väntande bil. Under denna korta stund försvann min plånbok. Med min enda ID-handling (nä, jag har inte körkort, mitt livs låsning). Jag upptäckte stölden först på lördagen då jag skulle använda min plånbok igen. Först tänkte jag att jag bara slarvat bort den och genomsökte bilen, ringde Åhléns osv. Men när Spärrservice bekräftade att någon försökt ta ut pengar på korten i en annan del av stan förstod jag att en ficktjuv varit framme.

Jag blev sur. Väldigt sur.

Och utan ID blir allt genast jobbigare. Kan inte gå till banken och ta ut pengar. Kan inte hämta ut paketet som väntar på mig på Posten. Och på BB? Hur kommer det gå där? Man måste kunna identifiera sig innan man föder.

Jaja.

Jag ringde Polisen och gjorde en anmälan och det var här till min stora förvåning någonting hade hänt. Tidigare gånger (ja, har tappat och fått värdesaker stulna förr) har de tagit mina uppgifter, lite lätt blassé och mest för försäkringsbolaget skull har det känts som. Lite som om: stulet är stulet och kommer aldrig mer igen.

Men denna gången var det helt annorlunda! Damen som tog emot min anmälan talade entusiastiskt om videoövervakning på Åhléns, videoövervakning vid bankomaten och vad jag haft på mig vid stölden för att jag skulle kunna identifieras på filmen och vad jag krävde i skadestånd?

What? Skadestånd?
Jag mumlade fram: 350 kr....

(det kostar ett nytt pass)

Hon pratade i termer som utredning, tala med sitt befäl osv. Jag blev helt ställd. De behandlade detta som ett riktigt brott.

När jag lagt på kände jag mig sedd, hörd och som ett brottsoffer. Inte som en slarvmaja. Tjuven skulle åka fast!

Men när jag funderade en stund senare tänkte jag på alla våldsoffer, våldtagna kvinnor och grova brott där utredningen bara läggs ner. Varför lägger Polisen sina resurser på min fattiga plånbok? Speciellt nu när det skjuts som bara den i Malmö?

Men mitt dåliga samvete försvann ganska snabbt. Det tog nämligen två timmar av Christophers arbetstid att sitta bredvid mig på en obekväm träbänk på passexpeditionen och vänta 55 nummer för att kunna identifiera mig. Under de två timmarna kände jag mig återigen som ett brottsoffer och beslöt mig för att det är bra att Polisen ser mig som ett offer och att det ska bli mig ett sant nöje när tjuven åker fast.

Man stjäl inte från en höggravid kvinna bara sådär.

You piece of shit!

// Ami

Jag kommer inte att kunna blogga lika intensivt ett tag framöver.

Jag studerar nämligen på distans. Det tar mycket av min tid givetvis. Men gud vad jag är rostig. Känner mig urgammal och förstår inte riktigt vad jag gör. Snart kommer ju ungen också. Så boar mig till döds. Men med magen och det hela tar det ganska mycket tid. Städade Mollys rum. Det tog nästan 12 timmar. Kan bero på att jag tog sittpaus var 10e minut för sammandragningar. Men golvet är helt Legofritt och en märklig känsla av frid har infunnit sig. Legofriden. För en liten stund sen så grät hon (tappat napp) så jag smög in i rummet och snubblade på golvet för att det var tomt! Märkligt. Ingen slalom eller slå tårna i diverse saker.

Gött.

Men jag har inte fött, lagt ner bloggen eller flyttat från Malmö.

Men gud vad man hinner med mycket om man bara struntar i att vara online ett tag.

Inte direkt en överraskning men jag blir ändå lika förvånad varje gång. Dygnet blir längre och man orkar t om kela en stund. Håller jag på att finna lugnet, harmonin?

Nä, inte helt.

Mamma kommer imorgon kväll för att hjälpa mig med Molly och jag är superstressad över att köket har förfallit sen hon hjälpte mig och går konstant med Ajaxsprutan i högsta hugg.

För alla vet väl att någon som har rent kök och leksakerna sorterade i backar och i leksaksgenre samt ett golv utan Lego är en ansvarsfull människa?

Min morsa kommer att tappa hakan.

// Ami

Idag släpper Dolly Dolores sin nya singel the load. Jag har fått provlyssna och gillar den! Speciellt Dollys raspiga röst. Jag tog snabbt min chans och lekte reporter och ställde några frågor.

Dolly Dolores

Ålder: 21

Yrke: Bidragstagare/snyltare/student

Bor: Skurup

Familj: Ensamstående...

Guilty Pleasure: Vin på en måndag

Hej Dolly! Jag gillar ditt namn. Det rimmar ju både på Polly och Molly. Heter du egentligen Dolly? Eller är det bara ett artistnamn?

Tack ami!! Jag fick namnet Dolores av min far men inga släktingar gillade det namnet, de tyckte det lät som ett hästnamn. Speciellt inte min mormor som kallade mig för Selma livet ut.

De andra valde ett lite mer närliggande smeknamn och sen dess har de flesta kallat mig för Dolly... Så man kan väl säga att det är ett smeknamn!

Handlar din nya singel verkligen om sperma?

Kanske! Den kan tolkas precis hur man än vill. Framförallt är låten ett kärleksbudskap!

Vad jag har förstått är du också en balkanjänta. Var kommer du ifrån?

Jag kommer från Bosnien. Född i staden Bijeljina. Blev svensk -92 (två år gammal alltså).

Jag har hört att du går på folkhögskola på landet. Vad pluggar du? Är du bäst i klassen?

Ja det stämmer! Jag går en rocklinje på Skurups Folkhögskola och övar litta sång och sånt. Nä man skulle nog kunna säga att jag är sämst i klassen men det är en definitionsfråga. Är nämligen lite dålig på att hålla stämmor.. hehe

Vilken typ av musik inspirerar dig?

Klyschigt och lökigt nog sagt så inspireras jag främst av musik och musiker som får mig att känna något. Jag tycker det finns nåt bra att hämta från nästan varje genre. Men man kan väl säga att jag har en förkärlek till det mörkare och smutsigare, gärna lite bittra texter.

Mest har jag lyssnat på soul och blues under min uppväxt men nuförtiden kan det skilja sig oerhört mycket från period till period.

Vilken typ av musik skäms du över att du gillar? (du vet när Spotify inte är kopplad till Facebook...)

Haha! Hanson är en stor pinsam favorit. R.kelly, Afroman, Lilla Lovis. Lite Gangsterrap och lökig r'n'b från nittiotalet typ.

Jag har en hel lista som heter den pinsamma listan så folk ska fatta att jag inte lyssnar på allvar men vissa låtar gillar man även från den listan..

Vem vill du inte bli jämförd med?

Sångaren i Toto. Usch...

Till sist, har du någon speciell skill, som folk inte känner till?

Jag kan böja mina fingrar i omöjliga vinklar så att de ser ut som alien-fingrar!

Tung vecka med svårt att sova pga av sammandragningar på natten och totally pankness. I Danmark får man lön den 1:e. Nä, jag har ingen buffert. Den försvann spårlöst vid mammaledighet nr 1. Ni vet det där med att anpassa ekonomin efter inkomst tänkte jag inte alls på. Men man blir förhoppningsvis klokare. Kanske. Men givetvis finns det små härliga gröna ljusglimtar även tunga veckor:

// Ami

Om 26 dagar är det dags att föda.

Är jag redo?

Nej. Det gör skitont att föda barn.

Och efteråt känns det som om man blivit spetsad på en påle. Penntroll, you know. Klart att jag är stressad över detta och har redan fantomsmärtor i mitt stackars kön. Jag ska alltså in i en situation jag inte kan kontrollera. Det är därför jag tultar runt i lägenheten och får panik över alla konstiga ickelösningar vi har. Jag är ute efter kontroll. Över servetterna. Servetterna borde ju ligga på samma hyllplan som värmeljusen, för man plockar oftast fram detta samtidigt. Varför har jag inte tänkt på detta innan? Allt måste stuvas om. För när väl bebisen kommer jag ALDRIG någonsin mer ha tid att ändra plats på servetterna och värmeljusen. Allt måste fixas på de här 26 dagarna. Letar smarta IKEA-lösningar och en whiteboard måste vi ju ha i köket. Det har alla lyckliga familjekök. Där ska vi ha barnteckningar och viktiga datum, lappar och sånt. Sådär perfekt IKEA-slarvigt, dvs kontrollerat kaos.

Det är det denna förberedelse handlar om. Att kontrollera situationen. Klockan tickar. Benen ska rakas, fötterna ska vara mjuka och lena (utan fil) håret ska fixas och ögonbrynen ska vara på rätt höjt i ansiktet.

Mise en place.

Men just nu ska jag fokusera på servetternas placering i skåpet. För när jag kommer hem med babianarsle från BB och vi får besök som ska få kladdkaka så ska jag inte leta efter de där servetterna. De ska ligga i färgskaleordning i översta hyllan i bruna skåpet, precis bredvid värmeljusen.

Precis så.

//Ami

Ps: Om man har fött mer än ett barn och förlossning nummer två gått snabbare, lättare än nummer ett,  blir jag glad om du vill dela det med mig. Antingen i kommentarsfältet eller på mail: ami@amileaks.se

Peppa mig snälla!

Jag är alltid uppdaterad av dieter. För det mesta har jag en klänning att få plats i eller 25 kg att gå ner eller liknande. Jag började på på Viktväktarna för första gången när jag var 13 år. Nej, det är inte synd om mig. Ibland är jag smal, ibland är jag tjock. Det finns värre saker. Liksom de flesta så skärper jag till mig på våren för att vara tjusig till sommaren. Man tar tag i sig själv.

Nej, jag brukar faktiskt inte misslyckas. Detta är typ min enda skill. Jag är skitbra på att skärpa mig och gå ner det som jag bestämt mig för. Denna våren kan jag inte hoppa på sundhetståget pga graviditet. Men jag blir lika pepprad som ni av alla dessa rubriker.

LCHF (Low Carb High Fat) hit och LCHF dit.

Been there

Done that.

Kill me.

Om det funkar?

Absolut. Klart att det funkar. Det funkar exakt lika bra som att köra en diet där du tar bort kolhydraterna som en diet där du tar bort fettet. Men jag skulle inte göra det igen. Jag körde LCHF sommaren 2010 i åtta veckor. Jag gick ner en massa i vikt men var håglös, blek och lite nedstämd även om jag var mätt hela tiden. De där topparna man får av mat, lyckoruset utblev helt och jag kan tänka mig att det är ungefär som att gå på antidepressiva. Allt var sådär lagom medel. Tråkigt.

Det kändes som om jag var med i en sekt. Satt på LCHF-forum på nätet. Blev lite aggressiv över "de icke troende". Tyckte att de var idioter som inte förstod att vi blivit lurade av matindustrin under alla år. De hade proppat i oss gömt socker. Jag hade sett sanningen, ljuset. Det var verkligen inte mitt eget fel att jag brukade gå upp i vikt. Det var matindustrins! Gud vad jag pratade fett och kolhydrater. Så tröttsam jag måste ha varit. Jag köpte massvis av konstiga mjölsorter som inte var mjöl som skulle kompensera vanligt mjöl. Försökte övertyga mig själv att en pizzabotten med samma konsistens som omelett, var gott. Och den ständiga jakten på protein! Vad jag tryckte i mig protein. Jag kunde inte få nog av protein. Hade illaluktande kokta ägg i väskan att " ha som mellis på stan". Ja för det är inte lätt att vara LCHF-are. Man kan inte bara köpa en macka om man är hungrig. En morgon när jag gick på stan och skulle ha frukost gick jag i en timme och letade efter något café som kanske skulle kunna ha äggröra, bacon eller liknande. Det hela slutade med att jag gick på McDonald´s och köpte Egg McMuffin och slängde bort brödet och åt bara ägget. Det var nog där det vände och jag insåg vad jag sysslade med. LCHF är ingen livsstil. Det är är ett god damn fängelse. Jag tog mig ut ur fängelset men det var inte helt lätt. Istället för att ha varit fettskrämd (som jag varit under hela min ungdom) var jag nu kolhydratskrämd och att äta en vanlig macka kändes som en dödssynd.

Att få äta vanligt, utan restriktioner är så skönt. Att inte börja svettas i panik när man är bortbjuden när man inser att det serveras potatisgratäng. Eller sitta på en restaurang och käbbla med en irriterad servitris när man i princip gör om hela rätten.

Nä, det är skönt att slippa vara ett Kesellamonster.

Det kommer aldrig att finnas några genvägar. Om man gör av sig med mer än man stoppar i sig går man ner. Enkel matte. Man behöver inte utesluta saker. Man ska bara inte gå till överdrift. Men missa inte livet (läs surdegsmackan) pga av hets i söndagsbilagorna eller böckerna i skyltfönsterna. Jag förstår att man  lockas av vacker layout och härliga bilder och att man inte kan undgå dessa kokböcker. Bara se bilderna nedan från ett och samma skyltfönster i Malmö, en helt vanlig januaridag. Inte konstigt att man blir påverkad om man är lite lönnfet efter julen.

Men stå emot. Annars kanske du snart springer på stan med en bössa och jagar protein som en och annan galning.

// Ami

Min mamma erbjuder sin hjälp i tid och otid. Med det mesta, fast oftast gäller det städning. Hon tycker inte att jag inte kan hålla det snyggt hemma enligt hennes man- måste- kunna-äta-från- golvet-normer. Jag fejkstädar mest, men det betyder inte att jag inte gillar att ha det rent, tvärtom, jag älskar att ha det rent! Jag är bara lite lat. Men jag skulle inte be om hjälp. Det handlar om stolthet. Hon vinner om jag ger efter. Idag vann hon.

Big time.

Jag kröp nämligen till korset och ringde häromdagen. Jag börjar få panik med att få ordning på torpet innan nedkomst. Helt normalt för gravida. Jag frågade henne med en väldigt låg stämma om hon kunde tänka sig att komma på sin lediga dag och hjälpa mig att omorganisera i köket och dammtorka dit jag inte kan/vågar klättra.

Idag kom hon med ett stort leende. Med diverse "supertrasor", förbjudna rengöringsmedel och en massa choklad (min bebis får inte svälta). Jag hade sovit oroligt hela natten för jag förväntade mig förnedring och gliringar.

Jepp.

Vad sägs om:

Ann-Marie! om hälsovårdsmyndigheten hade kommit hade de tagit Molly direkt!

Varför finns det köttrester överallt?

Disgusting! Disgusting! Disgusting!

Varför finns här inga råttor? Det borde finnas massa råttor här!

Har du någonsin rengjort filtret på fläkten? Din pappa och jag diskar det i maskinen varje månad.

Jooooj!

Jaja.

Jag lät henne få utlopp för sina känslor och bestörtning. Hon hade ju rätt. Själv stängde jag öronen och satt tyst vid köksbordet och torkade av flottiga kryddburkar medan hon slet och skrubbade. Jag räknade burkarna. Det fanns 56 stycken minsann. Varför hade vi 56 burkar kryddor? Varav fem burkar salvia? Eller fyra kladdiga flaskor alkaciahonung? fyra påsar muskotnöt? Jag började kolla datummärkning. 2006, 2008, 2011. Sen slängde jag. För glatta livet. Vilken tillfredställelse. Nu äger jag 17 burkar med kryddor.

Spartanskt. Men fett.

Och jag kan se köksön igen. Jag har världens bästa mamma.

// Ami

Det kan förefalla lite smått tragiskt. Men alla helgens tre höjdpunkter handlar om mat. Saker jag glufsade i mig. Men min bebis växer och jag har 29 dagar kvar att göda honom. Vi är dessutom ganska januaripanka och jag är ganska otrevlig. Att få äta gör underverk med mitt humör!

// Ami

I afton 18.25 på barnkanalen på SVT sänds Dilemman med Doreen, säsong 3. Ni vet det där barnprogrammet som tar upp barns utsatthet och problem genom sång och musik.

Och att Dompan & Doreen har nominerats till en Grammis för bästa barnskiva de två första säsongerna är extra trevligt.

Första avsnittet med låten "En röst" sändes förra veckan och missade du kan du alltid se det på hemsidan, som du kommer till om du klickar här eller på bilden nedan.

Men just i afton sänds en superfin video där Sveriges Radios Symfoniorkester medverkar. Den talangfulle Henrik Hallgren har regisserat alla musikvideos denna säsong och det är svårt att inte få en klump i halsen.

Stäng av random tecknad DVD-film i afton och låt barnen se något annat. Det är bra för dem, även för er.

// Ami

Kommer ni ihåg när jag fick en tillsägelse om att fixa mitt skrivbord?

Mmm. Vi kan väl säga att jag inte tog det till mig. Förfallet är totalt. Och jag vet fortfarande inte vilket skrivbord han menade. Och nu vet jag inte vilken ände jag ska börja i.

I need my mummy.

// Ami

Mannen med mustaschen heter Abraham Izak Perold och druvans upphovsman.

Han var professor i vitikultur (konsten att odla vin) vid Stellenbosch universitet och arbetade 1925 med att försöka korsa den robusta druvan Cinsault (från t ex Languedoc) med den mer svårodlade (men fantastiska) Pinot Noir (från t ex Bourgogne). Det är från den här oheliga alliansen druvan har fått sitt namn - i Sydafrika kallas nämligen Cinsault för Hermitage.

Arbetet slutfördes aldrig, men Perold hann med att så ett par frön från korsningen i en trädgård på Welgevallen Experimental Farm. Två år senare avslutade han sin tjänstgöring på Universitetet, varpå trädgården lämnandes åt sitt öde och växte igen.
Flera år senare bestämde sig universitetet för att trädgården skulle rensas. Av en ren slump råkade en ung föreläsare vid skolan få upp intresset för plantorna och flyttade dem till Elsenburg Agricultural College där de ympades på rotstockar för fortsatta studier.

Några av plantorna utvecklades tydligen bra och spreds till lokala vinodlare.

Därefter tog det ett antal år innan druvan spred sig och fick tillräckligt fäste i jorden för att folk skulle kunna börja göra vin av den.
Det första vinet producerades 1941 men det dröjde till 1959 innan druvan fick sitt erkännande genom att bli det vinnande vinet på the Cape Wine Show.

Vinsten och det faktum att druvan var lättodlad, men ändå (med rätt behandling) gav upphov till bra vin ledde till en våg av planteringar under 1960-talet.
Idag har mängden Pinotage som odlas minskat kraftigt – Sydafrikas vinmarknad anpassas alltmer efter den internationalisering och likriktning som råder inom vinvärlden där viner på Cabernet Sauvignon och Chardonnay är eftertraktade och får höga poäng av vinkännare.

Pinotage odlas idag på 6,7 % av Sydafrikas vinodlingar och i mindre mängd i USA och Nya Zeeland.

Ifall man ska testa Pinotage rekommenderar jag att man skippar Café-vinerna – och istället ge sig på lite mer representabla viner för druvan. Ett bra Pinotage vin är trots allt en balansakt mellan en del rustik Cinsault och en del förförisk Pinot Noir – och det ska kännas.

Ofta får nämligen de Sydafrikanska vinerna en rökig (tänk elektrisk brand) karaktär som har mer med hantering och produktionssätt än druvmaterialet.

Ett par Pinotageviner att testa är:

Graham Beck Pinotage 2010

Ett enkelt vin, men en bra introduktion till Pinotage

Jacobsdal Pinotage 2009

En mjuk pinotage som enligt producenten kan lagras I upp till 10 år.

Stellenzicht Golden Triangle Pinotage 2009

En något kraftigare, men balanserad pinotage.

/Jens

Min halv åtta hos mig gick bra! Det kändes så!

Naturligtvis förekom det några småfadäser som att jag råkade frysa förrättsvinet till is, brände fast potatisen i kastrullen etc. Men allt gick att rädda.

Desserten som jag misslyckats med tidigare (som egentligen är världens lättaste) blev god och tjusig. Jag kan kan göra vit chokladmousse i sömnen nu, utan att den skär sig.

Men vad har jag lärt mig? Jo. Man ska inte ha för många moment i en rätt. Till varmrätten hade jag, förutom hjorten, fem tillbehör. Att jonglera med alla kastruller och grytor och försöka hålla allt varmt samtidigt var för mycket för mina icke stresståliga nerver. Dessutom lärde jag mig att man måste beställa kött i förväg. Jag skulle ha hjortfilé, men det fanns inte i butiken, så det blev hjortstek. Men det blev fint och saftigt ändå.

Jens hjälpte mig givetvis att välja vinerna till. Jag bad om något i mellanklasspris.

Vad bjöd jag på då?

Fördrink

Cava
Lufttorkad skinka &  oliver

Förrätt

Råraka med crème fraiche, röd rom, pillade räkor, rödlök, dill och lime

Vin:

Chateau Cocheroy

Varmrätt

 Timjanstekt hjortstek med potatis och jordärtskocksmos

portvinsreduktion,  jordärtkockskum, svamp och brysselkål med kastanjer

Vin:

Ruffino Riserva Ducale

Dessert

Vit chokladmousse med havreflarn, passionsfrukt och färska bär

Vin:

Castiôn Moscato d'Asti

I afton är det min tur att ha halv åtta hos mig. Jag och tre kompisar har ju denna  tradition/tävling sen i höstas. Jag är inte direkt käss i köket, men heller inte en stjärna. Nu har jag valt en meny med 2000 moment. Kanske inte så smart när jag måste sitta ner och laga mat numera. Jag har t ex provlagat desserten under tre kvällar nu. Den har misslyckats varje gång och skurit sig. Igår misslyckades jag med havreflarnet som ska kröna desserten. En trottoar kan ju göra havreflarn! Men skam den som ger sig.

I can do it.

Igår googlade jag olika forum och matbloggar. Ägget till desserten kan ha varit för kallt. Eller ha haft mens. Min man är dock superlycklig. Han får äta snyggt upplagda misslyckade desserter varje kväll. Och januaris barnbidrag går till 3 dl-förpackningar av grädde. Jag vägrar ändra dessert. Och köttet? Jag har aldrig gjort hjort (hoho) förr. Har ni? Som ni märker tar detta upp hela mitt väsen. En sekunden tänker jag: klart jag kan få hjort gjort (hoho igen) men sen tänker jag på havreflarnen och desserten och jag vacklar. Eller så handlar det bara om att acceptera att man duger och är god nog.

Fast jag vägrar.

En tävling är en tävling, även om den går i gemytlighetens tecken.

/ Ami

Brynt smör. Bryyyyynt smööör. Så gott. Oj, oj, oj. Och fisk ska man äta ofta, det är inte jobbigt eller svårt, bara in i ugnen och i med termometern, sen sköter den sig själv! Bra fisk och kött kostar mer men smakar bättre. Så är det bara. Kompensera med vegetariska dagar så mår både plånboken och kroppen prima!

Vin i glaset? Välj något från södra Bourgogne, Frankrike! Kanske en flaska från Alexandre Jouveaux?

Ugnsbakad fisk

Filé av en god vit fast fisk, typ torsk, kummel eller sej. MÅSTE välja en bra fisk dvs. MSC märkt!

Potatis

Rödbetor

Smör

Citron

Pepparrot

Äpple

Dill

Olivolja

Flingsalt & peppar

1. Koka rödbetorna i saltat vatten med skalet på, låt svalna lite, och dra sedan av skalet. Ett tips är att skydda händerna med plastpåsar så slipper du batikhänder...

2. Koka potatisen.

3. Häll lite olja i en ugnssäker form, lägg i filéerna och lägg en tunn skiva smör och lite pressad citron på. Lite salt och peppar.

4. Baka fisken i ugnen på låg temperatur (typ 120 grader) tills innertemperaturen är 52-55 grader.

5. Lägg ordentligt med smör i en tjockbottnad gryta. Låt det smälta och brynas till det antar en mörkt guldig nyans. Det ska dofta härligt nötigt.

6. Dela ner rödbetorna och blanda försiktigt med äpple, hackad dill, parmesan och pepparrot. Ringla lite olivolja över och salta och peppra.

7. Servera fisken med potatisen, rödbetssalladen och det brynta smöret. Riv extra pepparrot över fisken!

Jennie

När jag ser på ett TV-program på SVT känner jag mig alltid lite finare, lite mindre trashig än när jag tittar på diverse inköpta programformat på reklam-TV-kanalerna. Även TV-serier. Det borde ju inte spela någon roll eftersom det är ju den kanal som vunnit budgivningen som får rätten att sända en TV-serie. Kanalerna slåss ju ibland efter samma serie.

Ta t ex True Blood. Denna härliga, halvporriga serie, blir nästan finkultur bara för att den sänds i SVT.

Under den senaste tiden har fler och fler bra program, dokumentärfilmer och serier visats i ettan och tvåan (eller är det kanske bara jag som tröttnat på Two and a half men) och därför zappat över till SVT. Men det finns ett stort störningsmoment. Efter att i åratal gnällt över reklampauserna i de andra kanalerna, har jag vant mig och planerar mitt TV-tittande efter detta och såhär kan det se ut:

Reklampaus 1: röja efter kvällsmaten

Reklampaus 2: kissa

Reklampaus 3: göra kvällste

Reklampaus 4: ringa mamma

Reklampaus 5: kolla Facebook

Tv-serierna "Bron" och "Homeland" följer jag gärna, men sitter och vrider mig och efter ett tag och blir jag rastlös. Jag måste ha kissepaus! Jag måste få skära upp en apelsin, god dammit!

Jag förstår naturligtvis att jag är resultatet av åratal av reklam-TV-tittande och att det är nyttigt för mig att göra en en sak i taget.

Sitta stilla.

Koncentrera mig.

Fokusera.

Men det är inte helt lätt att se kvalitets-TV. Man måste öva. Kanske mest för att föregå med gott exempel. Mina barn kommer troligtvis att vara ännu mer skadade och stressade än jag.

Back to basic, back to SVT.

Halleluja.

//Ami

Jag har två fobier.

Jag vet inte om dessa två fobier har några tjusiga namn. De är ganska harmlösa och påverkar inte mitt liv särskilt mycket.

Den ena är fobi för nagelfilar. Jag kan knappt se en utan att håret reser sig på armarna och jag får rysningar i hela kroppen. Jag kan således aldrig gå på manikyr eller pedikyr och klipper ner mina naglar med sax. No biggie. Jag tycker dock att det kan vara svårt att att säga till folk som jag inte känner att sluta fila. Känner mig fånig och brudig. Speciellt när folk försöker vara snälla och ställa sig bakom ett skynke eller något och fortsätter att fila fast vi är i samma rum! Som om det hjälper. Jag vet ju vad de gör.

En gång fick jag stoppa en säkerhetsdemostration i flygplanet genom att vinka hysteriskt till min kollega precis när jag dragit på mig flytvästen. En passagerare satt framför mig och filade och jag mådde så dåligt av det att jag började skaka. Det kändes sådär att säga till henne. Som om hon inte fick fila av säkerhetsskäl, inte pga min stördhet.

Min andra fobi har fått näring de senaste dagarna. Denna fobi märker jag mest av på sommaren. Jag har väldigt svårt för föremål i vatten som inte hör dit. Till exempel skräp, båtskrov, rör, oljeplatformar, bryggor etc. Detta gör att jag bara badar i klara vatten där jag ser botten. Typ i mitt motherland Kroatien, som har kristallklart vatten. Jag är inte rädd för tång, fiskar och dylikt men skulle aldrig bada i en mörk sjö, utifall jag skulle råka röra foten vid en slängd rostig cykel.

För säkert 10 år sen såg jag jag en stol stå vid vattenbrynet vid en badplats. Den bilden förföljer mig fortfarande. Eller alla otaliga gånger jag var med min pappa på Öresundsvarvet som liten. Då han stolt visade upp båtar i flytdockan. Herregud. Vet ni hur skräckinjagande en fartygspropeller i vatten kan se ut på nära håll? Eller ett ankare?

Varför skriver jag om detta nu?

Jo. Sen igår har bland annat denna bild kablats ut över världen. Jag skiter på mig av skräck. Och det är inte drunkningsgrejen. Det är bara det att det kantrade fartyget inte passar in! Nä, jag skulle inte reagerat om det flöt omkring som vanligt. Det är själv kantrandet. Metall i vatten på fel ställe. Jag har undvikit varenda nyhetsändning på TV idag. Måste sudda ut bilden ur mitt medvetande.

Ni då, har ni någon märklig fobi? Med eller utan tjusigt namn?

// Ami

Vi ska på IKEA!

Veckans höjdpunkt. Jag menar det. Jag älskar att gå på IKEA. Dessvärre ska jag inte använda mig av den här beprövade modellen som jag brukar. Jag kan inte gå runt i timmar som det är nu. Utan en snabbis, men med köttbullar givetvis. Men man kan inte bara åka. Familjen ska packas ihop. Men jag kom att tänka på att hur ett år i ett barns liv kan skilja på hur man packar en skötväska till en utflykt.

Det har ju blivit ganska mycket enklare.

Ni ser. Inte mycket man behöver numera och för stora förändringar är svåra att hantera, så man kan t om ha samma färg på skötväskan.

//Ami

Nytt år och fullt upp på alla fronter innebär ett kort inlägg, så jag tar det som ligger nära till hands: en gammal favorit, på det sättet slipper jag googla alltför mycket.

Nu är det ju inte så att jag har ett favoritvin eller druva – ifall jag skulle få den frågan vrider jag på mig lätt och svarar undvikande –vad jag däremot kan erkänna är att jag har en avgjord fäblesse för druvan barbera.

Barbera odlas i det bergiga vinområdet Piemonte i norra Italien. Det är en av de vanligaste Italienska druvorna (efter Sangiovese och Montepulciano) och har traditionellt sett gett upphov till lite enklare viner.

Problemet har varit att syran har varit i högsta laget, vilket gjort att vinerna måste kombineras med mat (gärna fet sådan) för att kunna uppskattas till fullo.
På senare år har man lyckats "runda av" smaken genom bättre urval av druvmaterialet och lagring på olika typer av fat.

Piemonte är ett av de två viktigaste vinområdena i italien (gissa det andra?), och här härskar Barolo och Barbarescovinerna ohotat. Problemet är att dessa viner kräver en ganska omfattande lagring för att nå sin fulla potential (1961 lär vara på topp just nu).
Vad Barberavinerna som god tvåa i distriktet erbjuder är en rustikare, mer fruktdriven tolkning av terroirn – som man dessutom inte behöver vänta i 50 år för att dricka.

Det finns ett ganska bra utbud av Barbera för den som har tålamod att vänta på systemets nyhetssläpp.

Några producenter att hålla utkik efter som gör Barbera helt i min smak är La Spinetta, Braida och Vietti.

Några tips:

La Spinetta Ca' Di Pian Barbera d'Asti

Noshörningsvin med massor av blåbär, svarta vinbär, bigarråer och mjölkchokladiga fat.
Smaken är väldigt bärig med söt men slank frukt, lite nybakt blåbärspaj och underbart läskande syra.

Fungerar med lite kraftigare rätter kanske en Bistecca fiorentina?

Finns som halvflaska –bra läge att testa.

Liedholm Barbera d'Asti

Lite lättare vin än ovanstående med fin syra, inslag av blåbär, en aning körsbär och lingon, ekfat samt vanilj och örter, enkelt och okomplicerat. Perfekt till antipastin.

Briccotondo Barbera

En enklare barbera som I 2006 års tappning kammade hem 90 poäng hos Wine Spectator och hamnade på 74:e plats på deras top 100 lista – inte illa för ett vin i den här prisklassen.
Viner fungerar utmärkt till pizzan eller pastan.

/Jens

Det är ganska långt från att ha varit väldigt aktiv till att vissa dagar bara ligga i sängen i olika ställningar med kuddar uppstoppade under diverse kroppsdelar. Det är deprimerande. Jag kan inte lyfta min dotter, hoppa i sängen med henne, jaga henne runt köksön. Jag tappar lusten till det mesta och bröt ihop ordentligt i förmiddags för vi inte hade apelsiner hemma. En stund senare bröt jag ihop för jag har tappat min identitet och på något sätt blivit ofrivillig fånge i mitt eget hem under denna tillfälliga fas. Hasar runt i fula kläder med buskiga ögonbryn.

Vem är jag, vad vill jag med mitt liv? Och varför har vi inga apelsiner hemma?

Sen kommer skammen. Hade jag levt för 100 år sen hade jag strukit med. Lätt. Då fanns varken sjukskrivning, vattenträning eller akupunktur på högkostnadskort (!) att tillgå. Nä, ut i fältet och jobba med dig. Fast jag behöver knappast gå 100 år bakåt i tiden. Räcker att jag blickar bort mot andra kontinenter eller stannar i Europa och tittar söderut, österut.

Som sagt, jag ska vara tyst och tacksam. Speciellt över min man som lämnar jobbet och kör till Willys och handlar 5 kg apelsiner, klyftar upp några i en skål, ställer på sängbordet bredvid mig, pussar mig på pannan och sen kör tillbaka till jobbet och stressjobbar in förlorad arbetstid. För just det, han kan inte jobba över, någon måste ju bada, leka och jaga lillan medan jag sitter i fåtöljen med vetevärmare och tittar på och skäms.

Åh denna skam.

Men apelsinerna var väldigt goda. Lite mer syrliga än söta, precis som jag vill ha dem.

// Ami

Mitten av januari. Vardag igen. Två veckor till lön. Vad lagar man då? Ugnspannkaka!

Jag varierar min och brukar riva i rotfrukter och ost för att få de lite matigare. Det gillar inte min man men Vera gillar det! (Vera, min dotter är 15 månader gammal). Den blir förstås inte lika hög och fluffig när man stoppar i rotfrukterna... Har rekommenderat detta recept till andra föräldrar och det har verkligen gått hem i stugorna. När Vera var mindre uteslöt jag bara saltet, blev perfekta portionsbitar för små händer. En av papporna som jag tipsade använde fetaost i och det blir också gott!

Det blir vatten och mjölk till maten, längtar du efter en god öl rekommenderas Skebo Bruksöl, svensk lager när den är som bäst!

Grundrecept Ugnspannkaka

3 dl vetemjöl

6 dl mjölk

4 ägg

½ tsk salt

En nypa socker

(Rivna rotfrukter, exempelvis en morot, en bit rotselleri och en palsternacka. Riven lagrad ost)

Sallad:

Rivna morötter, russin, tunt hyvlad el skuren fänkål, persilja. Vinägrett på olivolja, apelsinjuice, vinäger, salt och peppar.

1. Blanda mjöl, salt och socker

2. Blanda i hälften av mjölken

3. Blanda i resten av mjölken och äggen

4. (Blanda ner de rivna rotfrukterna samt den rivna osten)

5. Smöra en lite större ugnssäker form

6. Häll i smeten i formen

7. 20-25 minuter i mitten av ugnen på 225 grader

8. Servera gärna med bacon, sallad och rårörda lingon

Jennie

Livet förändrades när Iphonen kom in i livet. Jag har bland annat skrivit om hur det påverkar föräldraskapet och den allmänna närvaron här.

Men det är inte alltid av ondo. En app hjälpte mig i kampen att gå ner 35 kg. En app hjälpte mig att springa 10 km på en bra tid. En app gör att jag som jobbar utomlands kan ringa hem gratis. En app hittar till den närmaste offentliga toalett när jag håller på att kissa på mig.

Jo, jag vet:

Hur klarade vi oss förr?

Det gjorde vi, absolut. Men kan livet bli lite roligare, lite enklare med en app så varför inte?

Under min förra graviditet fick jag en bok på Mödravårdcentralen. I den kunde man läsa hur barnet utvecklades från vecka till vecka. Jag gjorde en big deal av detta och högläste för Christopher de första veckorna under ritualliknade former. Måste skratta åt det såhär i efterhand. I slutet av graviditeten bad jag honom  själv läsa och sen rapportera tillbaka så jag visste att han hade läst exakt vilka organ som bildades i v. 24. Kul tjej jag är.

Denna gång är jag ju helt klart coolare (på vissa plan). Men inte ens jag orkar bry mig fullt ut om exakt när bebisen lungor är fullt utvecklade och har inte ens koll på exakt vilken vecka jag befinner mig i. Då kan det vara bra med en app! Jo, då. Denna gång struntade jag helt i boken och laddade ner en gravidapp med statistik, pushmeddelande och annat smaskigt. Man får allt serverat. Mycket bra. Och när det står något som ligger i mitt intresse så tar jag en skärmdump och skickar den till Christopher:

Uttorkad.

Vissen.

Färdig.

Vill du ha positiv energi?

Sorry,  kan inte leverera. Läs en annan blogg.

Tills imorgon. Kom tillbaka då. Jag bjuder på kaffe.

// Ami

Ps: men visst är bilden väldigt snygg? Trots det vissna. Jo, jag är mycket nöjd med bilden!

- Kan du inte koka pasta eller?

Så sa Christopher till mig för ett tag sen då jag totalt misslyckats med snabbmakaronerna till Molly. Hur man nu kan misslyckas med det? Jag är ju ganska bra på att laga mat. Fast nu jag gjorde ju sju saker samtidigt (som vi kvinnor oftast gör).

- Har du inte läst Marco Manieris blogg? Fortsatte han.

- Marco vem?

- Ja, läs den så kanske du lär dig koka pasta.

Jag kastade en kökshandduk på hans huvud och sa något otrevligt. Men memorerade Marco blablabla. Tänkte att jag bara måste in och kika på en blogg som lär ut att koka pasta.

Bah!

Fjanteri!

Man kan väl läsa på paketet? Och sen när började Christopher läsa matbloggar? Den enda bloggen han läser är min för jag tjatar och för att han gillar mig.

Jag googlade namnet och förstod. Killen är musikproducent. Aha. Många strängar på sin lyra. Men jag gick in på bloggen och slogs av att bilderna var så.......ofixade. Så enkla. Helt olikt från de matbloggar jag själv läser, med tjusiga bilder i motljus. Kändes uppfriskande på något sätt.

Jag kunde inte slita mig och sträckläste den relativt nya bloggen. Och visst fick jag lära mig att koka pasta!

Häromdagen insåg jag ju att det troligtvis dolde sig en skatt bakom vårt svarta piano. Well. Skatt och skatt. Kanske inte riktigt. Men jag hittade:

2 paket wetwipes

1 bankdosa

1 vuxenvante

1 självlysande kanin

3 st svarta dammiga vuxenstrumpor

2 st olika barnstrumpor

1 jumbopaket Läkerol

1 paket med en silverbricka

1 hög med "viktiga" papper

1 barnsocka, vinter

1 bruksanvisning till hårbortagningsapparat

1 maraccas

1 vit handduk (!)

I tepåse

Några ark med klistermärke för barnrum

1 bit duplolego

1 liten plastburk utan lock

1 oöppnat paket med damstrumpbyxor

Urtrist! Inga Trisslotter, inget presentkort. Nada.

Så kära vänner, flytta inte på ert piano. Finns säkert bara skit bakom. Och strumpor (tvärtemot än vad jag trodde).

Det är inte värt det. Luta dig tillbaka i soffan istället.

//Ami

Jag är inte bara gymnasielärare, jag är livsnjutare också. Och kvinna. Och världsmedborgare. Och förälskad. I livet. Och så tycker jag om bröd.

På italienska säger man att man gör ett yrke när man berättar vad man jobbar med. På svenska är man yrket. Precis som man är man eller kvinna eller glad eller tysk.

Jag var gymnasielärare fram tills i somras. Då kom jag underfund med att gymnasieläraryrket inte är en identitet; det är en sysselsättning. Ett jobb, något som du har studerat för att bli (i de flesta fallen) och något som du får en bra lön för (men inte kan göra karriär inom). Och helt plötsligt, med denna insikt, blev tillvaron så mycket enklare. OCH jag blev dessutom en bättre lärare!

Kan det ha att göra med att jag genom denna insikt släppte lite på kraven jag tidigare hade på mig själv? Att min profession inte nödvändigtvis behöver vara kopplad till privata jag. Till Karin. Karin är lärare. Men hon är också Karin. Samma Karin. Men ändå en annan. När hon kommer hem. Och klär av sig lärarrollen.

Förra veckan när jag lunchade med nära vänner frågade en av dem vad som varit störst och mest minnesvärt för oss under 2011. Jag gjorde en snabb flashback i mitt huvud: nytt jobb? Nej. Flyttat? Nej. Kärleksrelation? Nej.

Men så kom jag till insikten att det förvisso inte hänt något omvälvande i mitt liv som man kan knyta till en händelse men däremot har året varit fullt av just... insikter och det kan ju vara stort nog!

Jag har en tendens att bli stressad över saker och ting: över att det blåser väldigt mycket ute just nu och att det kanske är ett resultat av den globala uppvärmningen, över att dagens ungdom är egocentrisk och inte det minsta ödmjuk, över att det var bättre förr. Vid närmare betraktelse förstår jag nu att jag har hamnat där jag trodde att jag aldrig skulle hamna. Jag har hunnit bli 32 ½ och kommit in i "det var bättre förr"-mantrat. Och jag vet inte om jag ska bli glad eller bekymrad över denna insikt. Men jag blir nog mest glad. Det är nice att bli äldre. Helt enkelt.

Och väderproblematiken tänker jag inte ta på mina axlar och inte heller dagens ungdom. Utan jag kommer ägna mig åt att njuta av livet och av allt som hör därtill: mina underbara vänner, brödbak, resor, färskmalet kaffe, flygplatser, Lambrusco, människomöten, aperitif i skuggan med saltstänk i håret, dekorera om hemma, 36-månaderslagrad parmesan, simma i havet, promenera utmed Tibern, laga mat, stå på min balkong och dra in kvällsdoften i juli, få människor att må bra. Och bara vara. Mer komplicerat än så behöver det ju inte vara.

Ta hand om er därute.

Kärlek!

Karin

Vi var på spontanbesök hos några vänner igår. Vi ringdes på förmiddagen och åkte dit ett par timmar senare. Det är extremt spontant tycker jag som numera t om planerar in spontanitet i kalendern. När vi satt i bilen berömde vi varandra för vår spontanitet.

We live life on the edge och åker och fikar i Bjärred bara sådär.

Yeah!

Vi hade så härligt trevligt där i spontaniteten att vi sen stannade kvar och beställde pizza allihopa. För mig kändes det nästan som att trasha ett hotellrum att totalt strunta i mattider, sovtider etc

Men det roligaste var när jag insåg att min man, jazzkillen och hans vän, advokaten, helt seriöst, långt och länge med pannorna i djupa veck diskuterade de tecknade Pippifilmerna. De dissekerade sångerna och frågade sig om kvalitetsskillnader mellan de olika filmerna och varför orginalpippisången inte fanns med osv. Detta var ett helt naturligt samtalsämne och jag började tänka på hur saker och ting förändras och på att det faktiskt inte gör något. Allt har ju sin tid, och just nu är det Pippitid (trots en ny märklig introsång).

Och jag har fått blodad tand.

Idag tänker jag spontanhyra film. Utan att kolla hyrtoppen innan! Kan bli hur galet som helst.

För jag är Rock'n'roll!

// Ami

Efter att ha spenderat alla sina pengar på julklappar, dyra elräkningar, prinskorv och pinot noir kan det bli så att man i januari står med en något mindre vinbudget än beräknat.
Det är alltså dags för lite mer plånboksvänliga vin.

Tyvärr råder det stor likriktning inom det lägre prissegmentet på systembolaget. Fruktdrivna vanillinsötade dussinviner pryder flertalet av hyllor, och växtplats, druva eller världsdel är i många fall helt utbytbara – vinet smakar likadant oavsett.

Detta beror bland annat på att systembolaget som en av de största inköparna på marknaden är tvungna att säkra tillgången på vinerna som distribueras till samtliga butiker och därför blir tvungna att köpa på sig/säkra väldigt stora kvantiteter av vart vin.
Detta leder till industriellt framställda vin anpassade att appellera en så stor publik som möjligt.
Det är inte jättesexigt.

Vad jag brukar leta efter istället är viner som trots att de är relativt massproducerade fortfarande behållt en lokal anknytning – detta brukar sammanfalla med viner som säljer bäst i områdena där de produceras och passar bra med den regionala maten.

Ett sådant vin görs på den vita druvan Muscadet, vid Loireflodens mynning ut mot Atlanten. Eftersom druvan i sig inte ger upphov till några stora viner, brukar man ofta låta vinerna vila på sin jästfällning på samma sätt som man gör i Champagne. Resultatet är ett friskt mineraligt vin som passar alldeles umärkt till alla typer av skaldjur och ostron.
Gadais Père & Fils gör ett sådant vin som är mycket prisvärt.

Ett annat vin av denna typ görs i Apulien (Italiens "klack") på den blåa druvan Negroamaro. Vinerna på denna druva ger upphov till några av de bästa vinerna i regionen, men har inte blivit internationellt uppmärksammad och priset har därför behållt sina låga priser. Vinerna är rustika, med god aromatik.
Kanske inte så sötfruktigt fjäskiga som många nyavärldenviner, men till valfri italiensk mat fungerar de utmärkt. Cappello di Prete från Candido är ett utmärkt exempel på ett sådant vin.

Jens

På nyårsafton fick min lilla pojkflicka sina första finskor inslagna i ett paket tillsammans med två glittriga klämmor. Hon har haft dem på sig sen dess.

Ok, inte hela tiden eftersom på dagis har hon mockasiner och har motvilligt och med högljudda protester accepterat att de inte får följa med till dagis. Jag förstår att detta är en fas och att om Pippi får sova i sina skor så får hon. Men mitt hjärta smälter lite när jag går in till henne på natten och tittar till henne och de där skobeklädda fötterna tittar fram. För de sitter på. Hela natten.

Det är en fas. En skofas.

"This too shall pass"

//Ami

När man jobbar som flygvärdinna/värd så talar man mycket i mikrofonen inför passagerarna. Eftersom man flyger alla konstiga tider på dygnet så kan man vara mer eller mindre trött eller så har man talat så många gånger att det helt enkelt blir fel. Vi har ju förtryckta mallar som vi använder, men ibland improviserar man. Vissa är duktiga på detta, andra är mindre duktiga.

Jag har givetvis gjort många misstag men frågade runt bland kollegor och exkollegor från olika bolag om deras bloopers. Och detta kommer jag givetvis att läcka och det kommer att bli en liten miniserie här på bloggen.

(Vi säger briefa när vi gör en annonsering i högtalarna)

Anna:

Vi landade på Mallis och jag ville vara säker på att alla passagerare fick med sina personliga tillhörigheter och sa:

"Vi ber er att ta en extra titt i stolsfickan så att ni inte glömmer era personligheter"

Malin:

Med passagerare på första raden som inte får upp bordet, säger man inte: " Ska jag hjälpa dig att få upp den"?

På Good Jet vet jag att de gick igenom kabinen med sin vagn och sålde: Trekant(smörgås) och "Dubbelmacka".

Lotta: (med dvärgen)

Jag flög charter från Köpenhamn och hade danska passagerare och en passagerare hade tappat sin plånbok (som heter pung på danska). Man blandar ofta språken och utan att tänka briefade jag:

 "Vi har en passagerare som har tappat sin pung, troligtvis på toaletten, om någon har hittat den ber vi er vänligast att kontakta kabinpersonalen"

Pernilla:

Jag var trött och det var sent. Skulle dämpa belysningen och självklart säga det...

"During take off and landing we will switch of the lights in the cabin. If you need any reading lights you can find it in the seatpocket in front of you...."

Sofie:

Innan take-off fick vi tekniska problem med flyget från Köpenhamn och fick köra tillbaka till gaten och jag skulle briefa passagerarna om att de kunde använda sina mobiltelefoner när vi stod på marken och direktöversatte (marken heter jorden på danska):

"Ladies and gentlemen, we have some technical problems and will return to the gate and while we´re on earth, you can use your mobilephones"

Linda:

Detta är en händelse från tiden då jag jobbade på Falcon Air och FlyMe. En period flög vi inrikes och då mycket Malmö-Stockholm. Tidigaste turen gick kl 06.00 och denna dagen hade jag den näst tidiga turen som gick runt kl 08. FlyMe var ganska nystartat och vi gjorde vårt yttersta för att passagerarna skulle trivas och återkomma. Jag arbetade som kabinchef och stod och sa hejdå efter landning. Då var det en man som stannade till och sa att han tyckte det hade varit en trevlig tur och att han gärna skulle vilja flyga med oss igen men att han skulle behöva flyga tidigare på morgonen om det fanns någon tidigare flight?
- Absolut! svarar jag glatt, då måste du prova vår sexflight!!

När han flinar och svarar ja det gör jag gärna fattar jag vad jag sagt och rodnar lite lätt..:-)

Ami (moi):

Jag var mitt uppe i serveringen och en passagerare frågar mig på engelska om vi skulle landa på tid eftersom vi kom iväg så sent. Jag skulle förklara att det skulle vi eftersom vi hade medvind, men just där och då kom jag inte på vad med och motvind heter på engelska, så jag svarade så gott jag kunde:

" Yes, we will land on time, because the wind isn´t against us, it´s with us"

 Fortsättning följer med fler bloopers en annan dag!

// Ami

Vi var på sista ultraljudet och är igång och tjafsar om bebisnamn igen, nu när vi fick bekräftat en andra gång att det blir ett gossebarn.

Vi hade ju samma diskussion vid första ultraljudet, ni vet, det med fem gäspningar. Men ultraljudet gick mycket bättre denna gång och efteråt var jag tvungen att skratta lite för Christopher var nog rädd för mig och klappade mig på pannan, tryckte min hand och sånt. Jag ville säga att han inte behövde eftersom vi skulle inte se om bebisen hade hjärtljud eller två huvuden denna gång, mest bara se exakt hur stor han skulle vara vid födseln. Stackars människa, han har det inte så lätt.

Men jag började namngoogla igår igen och den sjukaste sidan alla kategorier är nog familjeliv.se. Inte för att jag direkt är adlig men jag tror att man måste vara en hillbilly för att kunna bli medlem där, med tanke på alla märkliga kommentarer och missbruk av vårt språk och överdrivet användande av smileys.

En medlem kastade ut frågan om fina pojknamn och någon svarade med:

Lucifer?!

Va?

Är det min katolska uppfostran som spökar? Kan hon mena allvar?

Gick in på birthday.se och det finns alltså 35 stycken i Sverige som är döpta till Lucifer i antingen första eller andra namn.

Ojdå.

// Ami

Den dog natten till den 1:a. Välte. Begick självmord. Kulorna var väldigt tunga också. Grenarna började sloka efter två dagar. Den var aldrig lycklig hos oss. Kanske inte jättekonstigt eftersom vi inte har vattnat den en enda gång. Granar behöver vatten.

Fast jag är ganska nöjd med att få ta ut julen. Redan efter julafton är julen passé, lika yesterday som en kvällstidning. Sen efter nyår blir det ännu värre. Tomtarna är det sorgligaste väsen man kan tänka sig och nötterna i skålarna känns helt malplacerade. Härskna är de säkert.

Nä, nu tänker vi framåt!

Krispiga tulpaner och luftiga ytor! och om 49 dagar kommer det finnas en ny man i huset. Måste fixa. Typ badolja. Och bebiskläder som inte är små rosa klänningar. Och baka till besök. För sist åt jag i smyg upp alla kanelbullar Christopher förberett så gäster fick Frödinge köbekladdkaka. Inte ok.

Och ni? är alla tillbaka på jobbet?

// Ami

Trött idag?

Ja, absolut. Men det är jag alltid. Tultade runt i lägenheten och letade nyttig mat. Fanns ingen, så fick skicka ut Christopher på salladsuppdrag. Själv låtsas han vara bakis idag så han kunde äta sin bakispizza. Jag var inte ens sugen. Det har aldrig hänt. Men benen var tunga som bly och händerna svullna.

Igår åt jag lite för gott och lite för mycket och njöt av en lugn nyårsafton. Men ni vet när man får äta upp saker? Jag skryter ganska ofta om hur bra min unge sover:

" hon somnar bara man lägger henne på kudden"

" oj! går din unge up kl 06.00? stackare! Min sover minst till 08, helst längre"

" nädå, vi har aldrig haft problem med hennes sömn"

Det är då, på nyårsfesten, då alla andra barn somnat fint kl 19.30, hon väljer att inte somna förrän 23.00. Med högljudda protester och sparkar, tills hon till sist får vara med de vuxna. Åh vad jag åt upp mitt skryt. Två portioner typ. Kanske därför jag  kompenserar med en lätt sallad idag.

Skryt lägger sig alltid tungt.

//Ami