Steget från att ha ett barn till två barn är inte så långt men ändå så väldigt långt. Man är redan inne i småbarnsföräldervärlden där livet till stor del handlar om logistik och att samla sömntimmar. Det blir inte en jättestor skillnad. Min kompis utryckte det krasst med att man går från att inte ha ett eget liv till att inte ha ett eget liv alls.  Och helt plötsligt inser du att din partner har börjat gå på toa ännu mer och väldigt länge. Själv har jag börjat duscha oroväckande mycket. Men där i duschen är jag helt fri eftersom jag inte hör något.

Jag har ganska tätt mellan mina barn. Två år och tre månader. Idealiskt om ett år eller två. Men inte nu. Nu svettas jag mest. Floder. Det rinner längs tinningarna och pannan är konstant blank (kan bero på fetma också). Är vi två föräldrar är det hur lugnt som helst. Man har en unge var. Christopher punktmarkerar den stora tjejen och hindrar henne från att begå dråp och jag koncentrerar mig på att hålla lillgossen nöjd med att trycka in en tutte i hans mun. Men det är när jag är ensam med bägge allt fallerar. Jag funderar mycket över detta. Hur kan jag ha blivit så ocool?

I mitt yrkesliv är jag ju grym på att att balansera tre brickor på huvudet under kraftig turbulens samtidigt som jag har koll på att mannen på plats 8A vill ha ett glas vatten, lilla flickan bredvid vill ha ett plåster och oj där kräktes någon i mittgången och gud får inte glömma de varma bröden i ugnen och visst ja, piloterna ville ha kaffet direkt efter maten och det var svart kaffe till kapten och mjölk till styrman och visst får inte glömma kvinnan på 9A som har en connectionflight för vi är ju lite sena, måste kolla upp och just det, rödvin på rad 2C, jag fixar!

Detta är absolut inga problem för mig och jag jag gör detta samtidigt som jag ler mycket, skrattar till sådär lagom mycket vid skämt jag hört tusen gånger och slår gärna till med en käck kommentar så farbröderna på affärsresa kluckar av skratt.

Men privat är jag en katastrof. KATASTROF. När bägge skriker samtidigt så springer jag som en skållad råtta mellan dem. Vem ska prioriteras? Kortisolnivån höjs till en nivå att jag börjar stamma. Vid läggdags när bägge är som mest vilda känner jag att jag behöver något lugnande. Måste hindra tjejen från att doppa tandborsten i toalettstolen eller att doppa ner blöjor för att de sväller så festligt samtidigt som lillgossen skriker hysteriskt efter mat. Och i parken reder jag inte ut att springa efter tjejen samtidigt som jag står upp och ammar. Det är då jag ofta funderar på de där sepiafärgade familjebilderna folk postar på Facebook. Ser världen ut sådär? Lever Alla Andra i en Astrid lindgren-idyll? Eller är det bara Instagramfiltret?

För några några veckor sen nådde jag botten. Christopher hade haft en spelning och kommit hem fyra på morgonen. Så givetvis tyckte jag att det var rättvist att jag tog ut bägge barnen i parken trots iskallt regnande och blåst, så han kunde få sova ut. Jag höll mig borta flera timmar och jag baxade in syskonvagnen i porten lagom till lunch. Nu har vi ingen hiss i trappen så man måste dra upp vagnen en trappa och sen gå två trappor till med barnen. Detta är lättare sagt än gjort. Molly gillar nämligen att rymma vid dessa tillfällen och jag måste spänna loss henne ur vagnen medan jag drar upp den för första trappan eftersom den är för tung annars. Dessvärre har hon lärt sig öppna porten själv och försöker oftast springa ut på gatan. Gatan = bilar, överkörning, slut, finito. Denna söndag slog jag numret till Christopher så han skulle komma ner och assistera. Inget svar. Lillgossen började hungerskrika, tjejen fick ett vredesutbrott för hon ville inte gå hem. Det ekade högt i trappen och jag oroade mig för grannarna. Ringde igen men fick inget svar. Drog upp vagnen. Molly försökte gå ut genom porten. Pojken skrek så att hela huvudet var illrött. Jag tog ett snabbt beslut och sprang upp med honom i famnen i hopp om att kunna lämna över honom och snabbt springa ner och hämta Molly innan hon sprang ut. Jag stegade fram till dörren med stora steg och försökte fumla fram nycklarna ur fickan. Omöjligt. Och där någonstans där förvandlades min stress till en ofattbar ilska. Sen är allt ett töcken, men jag försökte KARATESPARKA upp ytterdörren. Först frontkick och sedan sidekick. Allt med den skrikande bebisen i famnen. I mitt huvud trodde jag på allvar att dörren skulle gå upp. Den gick upp, men det var för att en sömndrucken Christopher hade öppnat den. Helt förvirrad i kalsonger stod stackaren där och undrade om jag förlorat förståndet. Det hade jag nog.

Efter denna händelse tror jag bara att det kan bli bättre. Jag tittar längtansfullt mot flerbarnsmammorna i parken eller på stan som hanterar sina barn med stor skicklighet. De svettas knappt och skrattar hjärtligt och inte nervöst som jag med flackande blick.

Jag ska bli såndär. Jag ska alltså bli flygvärdinna i mitt privata liv.

Speciellt nu när jag inte jobbar som det mer.

// Ami

I morse körde vi som vanligt Mollys morgonrutin. Allt efter ett strikt schema. Och nåde oss om vi går utanför rutinerna. Pappa ska väcka henne 06.55 med varsam hand, hon ska tända ljuset på toaletten och han ska klä på henne medan hon har sin snuttefilt (Blankie) på sina ögon. Samtidigt gör jag välling i köket och sen väntar jag i soffan. I soffan ska hon lägga sig på den blommiga kudden och jag ska därefter räcka över vällingflaskan (inte för hetsigt utan mjukt) och hon tar emot den lite nonchalant. Därefter ska jag fråga henne om hon vill ha filten på sig och hon kommer att nicka. Sen gäller det att vara snabb. Totte-DVDn ska vara på. Görs allt detta rätt så har vi en harmonisk och härlig liten Pippi-Molly.

Men idag hade jag av någon anledning på morgon-TV på när hon bars in i TV-rummet. Precis då var det presskonferens och Prins Daniel berättade om den nya prinsessans födelse. Jag fällde en liten tår och blev varm i hjärtat. Sen blev jag upprörd. Varför får inte jag föda? My god, jag kommer att föda på skottdagen! Och ungen kommer i hela sitt liv få höra:

- Fyller du bara år vart fjärde år?

Åh hemska tanke! Inte för att det egentligen spelar någon roll, bara det att det kommer bli tröttsamt.

Ialla fall. Tillbaka till soffan. Presskonferensen sågs inte med blida ögon av min Molly.

TOTTE!

TOOOOOOTTE!

TOTTE, TOTTE, TOTTEEE!

Letade snabbt fram fjärrkontrollen och fick med fumlande händer igång DVD:n och den långsamma berättar-rösten från 70-talet satte igång. Molly lutade sig tillbaka nöjt och jag ville äta upp henne så söt var hon, min bestämda lilla flicka. Stilla tänkte jag att det är inte bara kronprinsessparet som fått en prinsessa. De flesta familjer har sina egna prinsessor.

Nu väntar jag bara på min lille prins också.

Som helt säkert kommer på skottdagen.

//Ami

Jag är redo.

För vad som helst. Skrivbordet är ju färdigt. Alla papper är sorterade, kategoriserade och arkiverade. Det är som en dröm. Ni som har läst vet att det började här  och  sen nådde jag botten här.

Det tog mig två dygn att gå igenom alla papper. Under arbetets gång hittade jag 300 kr i sedlar i olika födelesedagskuvert och några hundra i mynt i olika valutor. Underbart. Men samtidigt hittade jag utgågna presentkort med ett värde av nästa 2500 kr (!) Inte ok. Men det kommer aldrig att hända igen. För se nedan. Fint, eller hur?

Jag kommer inte att kunna blogga lika intensivt ett tag framöver.

Jag studerar nämligen på distans. Det tar mycket av min tid givetvis. Men gud vad jag är rostig. Känner mig urgammal och förstår inte riktigt vad jag gör. Snart kommer ju ungen också. Så boar mig till döds. Men med magen och det hela tar det ganska mycket tid. Städade Mollys rum. Det tog nästan 12 timmar. Kan bero på att jag tog sittpaus var 10e minut för sammandragningar. Men golvet är helt Legofritt och en märklig känsla av frid har infunnit sig. Legofriden. För en liten stund sen så grät hon (tappat napp) så jag smög in i rummet och snubblade på golvet för att det var tomt! Märkligt. Ingen slalom eller slå tårna i diverse saker.

Gött.

Men jag har inte fött, lagt ner bloggen eller flyttat från Malmö.

Men gud vad man hinner med mycket om man bara struntar i att vara online ett tag.

Inte direkt en överraskning men jag blir ändå lika förvånad varje gång. Dygnet blir längre och man orkar t om kela en stund. Håller jag på att finna lugnet, harmonin?

Nä, inte helt.

Mamma kommer imorgon kväll för att hjälpa mig med Molly och jag är superstressad över att köket har förfallit sen hon hjälpte mig och går konstant med Ajaxsprutan i högsta hugg.

För alla vet väl att någon som har rent kök och leksakerna sorterade i backar och i leksaksgenre samt ett golv utan Lego är en ansvarsfull människa?

Min morsa kommer att tappa hakan.

// Ami

Min mamma erbjuder sin hjälp i tid och otid. Med det mesta, fast oftast gäller det städning. Hon tycker inte att jag inte kan hålla det snyggt hemma enligt hennes man- måste- kunna-äta-från- golvet-normer. Jag fejkstädar mest, men det betyder inte att jag inte gillar att ha det rent, tvärtom, jag älskar att ha det rent! Jag är bara lite lat. Men jag skulle inte be om hjälp. Det handlar om stolthet. Hon vinner om jag ger efter. Idag vann hon.

Big time.

Jag kröp nämligen till korset och ringde häromdagen. Jag börjar få panik med att få ordning på torpet innan nedkomst. Helt normalt för gravida. Jag frågade henne med en väldigt låg stämma om hon kunde tänka sig att komma på sin lediga dag och hjälpa mig att omorganisera i köket och dammtorka dit jag inte kan/vågar klättra.

Idag kom hon med ett stort leende. Med diverse "supertrasor", förbjudna rengöringsmedel och en massa choklad (min bebis får inte svälta). Jag hade sovit oroligt hela natten för jag förväntade mig förnedring och gliringar.

Jepp.

Vad sägs om:

Ann-Marie! om hälsovårdsmyndigheten hade kommit hade de tagit Molly direkt!

Varför finns det köttrester överallt?

Disgusting! Disgusting! Disgusting!

Varför finns här inga råttor? Det borde finnas massa råttor här!

Har du någonsin rengjort filtret på fläkten? Din pappa och jag diskar det i maskinen varje månad.

Jooooj!

Jaja.

Jag lät henne få utlopp för sina känslor och bestörtning. Hon hade ju rätt. Själv stängde jag öronen och satt tyst vid köksbordet och torkade av flottiga kryddburkar medan hon slet och skrubbade. Jag räknade burkarna. Det fanns 56 stycken minsann. Varför hade vi 56 burkar kryddor? Varav fem burkar salvia? Eller fyra kladdiga flaskor alkaciahonung? fyra påsar muskotnöt? Jag började kolla datummärkning. 2006, 2008, 2011. Sen slängde jag. För glatta livet. Vilken tillfredställelse. Nu äger jag 17 burkar med kryddor.

Spartanskt. Men fett.

Och jag kan se köksön igen. Jag har världens bästa mamma.

// Ami

Vi ska på IKEA!

Veckans höjdpunkt. Jag menar det. Jag älskar att gå på IKEA. Dessvärre ska jag inte använda mig av den här beprövade modellen som jag brukar. Jag kan inte gå runt i timmar som det är nu. Utan en snabbis, men med köttbullar givetvis. Men man kan inte bara åka. Familjen ska packas ihop. Men jag kom att tänka på att hur ett år i ett barns liv kan skilja på hur man packar en skötväska till en utflykt.

Det har ju blivit ganska mycket enklare.

Ni ser. Inte mycket man behöver numera och för stora förändringar är svåra att hantera, så man kan t om ha samma färg på skötväskan.

//Ami

Häromdagen insåg jag ju att det troligtvis dolde sig en skatt bakom vårt svarta piano. Well. Skatt och skatt. Kanske inte riktigt. Men jag hittade:

2 paket wetwipes

1 bankdosa

1 vuxenvante

1 självlysande kanin

3 st svarta dammiga vuxenstrumpor

2 st olika barnstrumpor

1 jumbopaket Läkerol

1 paket med en silverbricka

1 hög med "viktiga" papper

1 barnsocka, vinter

1 bruksanvisning till hårbortagningsapparat

1 maraccas

1 vit handduk (!)

I tepåse

Några ark med klistermärke för barnrum

1 bit duplolego

1 liten plastburk utan lock

1 oöppnat paket med damstrumpbyxor

Urtrist! Inga Trisslotter, inget presentkort. Nada.

Så kära vänner, flytta inte på ert piano. Finns säkert bara skit bakom. Och strumpor (tvärtemot än vad jag trodde).

Det är inte värt det. Luta dig tillbaka i soffan istället.

//Ami

Vi var på spontanbesök hos några vänner igår. Vi ringdes på förmiddagen och åkte dit ett par timmar senare. Det är extremt spontant tycker jag som numera t om planerar in spontanitet i kalendern. När vi satt i bilen berömde vi varandra för vår spontanitet.

We live life on the edge och åker och fikar i Bjärred bara sådär.

Yeah!

Vi hade så härligt trevligt där i spontaniteten att vi sen stannade kvar och beställde pizza allihopa. För mig kändes det nästan som att trasha ett hotellrum att totalt strunta i mattider, sovtider etc

Men det roligaste var när jag insåg att min man, jazzkillen och hans vän, advokaten, helt seriöst, långt och länge med pannorna i djupa veck diskuterade de tecknade Pippifilmerna. De dissekerade sångerna och frågade sig om kvalitetsskillnader mellan de olika filmerna och varför orginalpippisången inte fanns med osv. Detta var ett helt naturligt samtalsämne och jag började tänka på hur saker och ting förändras och på att det faktiskt inte gör något. Allt har ju sin tid, och just nu är det Pippitid (trots en ny märklig introsång).

Och jag har fått blodad tand.

Idag tänker jag spontanhyra film. Utan att kolla hyrtoppen innan! Kan bli hur galet som helst.

För jag är Rock'n'roll!

// Ami

På nyårsafton fick min lilla pojkflicka sina första finskor inslagna i ett paket tillsammans med två glittriga klämmor. Hon har haft dem på sig sen dess.

Ok, inte hela tiden eftersom på dagis har hon mockasiner och har motvilligt och med högljudda protester accepterat att de inte får följa med till dagis. Jag förstår att detta är en fas och att om Pippi får sova i sina skor så får hon. Men mitt hjärta smälter lite när jag går in till henne på natten och tittar till henne och de där skobeklädda fötterna tittar fram. För de sitter på. Hela natten.

Det är en fas. En skofas.

"This too shall pass"

//Ami

Trött idag?

Ja, absolut. Men det är jag alltid. Tultade runt i lägenheten och letade nyttig mat. Fanns ingen, så fick skicka ut Christopher på salladsuppdrag. Själv låtsas han vara bakis idag så han kunde äta sin bakispizza. Jag var inte ens sugen. Det har aldrig hänt. Men benen var tunga som bly och händerna svullna.

Igår åt jag lite för gott och lite för mycket och njöt av en lugn nyårsafton. Men ni vet när man får äta upp saker? Jag skryter ganska ofta om hur bra min unge sover:

" hon somnar bara man lägger henne på kudden"

" oj! går din unge up kl 06.00? stackare! Min sover minst till 08, helst längre"

" nädå, vi har aldrig haft problem med hennes sömn"

Det är då, på nyårsfesten, då alla andra barn somnat fint kl 19.30, hon väljer att inte somna förrän 23.00. Med högljudda protester och sparkar, tills hon till sist får vara med de vuxna. Åh vad jag åt upp mitt skryt. Två portioner typ. Kanske därför jag  kompenserar med en lätt sallad idag.

Skryt lägger sig alltid tungt.

//Ami

 I morse vaknade jag lite småhungrig och fann det helt naturligt att stå vid kylen och skära mig lagom stora bitar av den överblivna kladdkakan. Inga konstigheter. Jag stod där likt Nigella utan en tanke på att kl var 07.30. Efter en stund kom äcklet och jag tultade bort till soffan och funderade på vad jag just gjort och fick en sådan längtan till morgondagen (den 1 jan 2012) då detta okynnesätande kommer vara ett minne blott. Jag har nämligen från den 23:e december till 31 december tillåtit mig att släppa all kontroll. Äta vad som bjuds. Inte välja det sundaste på menyn. Kylskåpsäta på natten. Ja allt sånt de flesta kan göra utan att få betala med en värdsdelsrumpa. Men efter en vecka känner man sig ganska trött på socker och fett. Längtar efter fräsch mat igen. Nä, det handlar inte om att jag sätter upp en massa nyårslöften som jag bryter redan den 5 januari. Jag lever inte så.

Jag lever livet i projekt.

Just nu är det bloggprojektet och rehabilteringsprojektet.

Andra projekt har varit:

Bli bättre på att lyssna på folk utan att tappa fokus – fail

Rädda äktenskapet- done

Banta- done (många gånger om)

Springa Malmömilen i tajta kläder- done

Tygla mitt temperament – fail för det mesta

Inte bli för fet under min graviditet- pågående

Köpa mig ett litet hus- dunderfail

Ja, ni förstår konceptet. Man ska sträva efter att lyckas, men misslyckas man så är det inte hela världen. Bara att starta ett nytt projekt. Enkelt!

Och nyårsafton?

Jo ett litet projekt, men ett väldigt enkelt. Vi firar för 3.e året med två andra barnfamiljer med barn i samma ålder. Ingen press och ingen angst. Vi delar upp det så man gör en rätt var och fixar passande och trevlig dryck till. Mycket bra och det blir inte lika mycket jobb för värdparet (vi turas om). Och vill man, kan gå iväg och amma mitt i middagen (eller pumpa ur brösten vid bordet som jag gjorde för att inte missa ett spännande samtal) Men det bästa är att om man vill sjunga på refrängen efter tolvslaget så är det helt ok, för face it. Om man är preggers och dricker saft har man inte samma uthållighet. Hur mycket man än ler.

Fast om några år har jag barnvakt och är tillbaka på något dansgolv i en liten svart och beter mig illa, som om det inte finns någon morgondag!

Hur firar ni? Och vad har ni för projekt?

Gott Nytt År!

pusspuss

Ami

Huvudnyheten idag är att Nordkoreas diktator, Kim Jong Il, har gått bort. När de flesta hör hans namn tänker de nog på en tyrann som lät folket svälta för att hota grannländerna med kärnvapen, en konstig frisyr och grandiosa parader.

Själv tänker jag på min dotter.

När hon var några dagar gammal la min man ut en bild på henne på Facebook när hon var arg i vaggan och knöt nävarna. Många kommenterade och gratulerade och skrev hur söt hon var och superlativen haglade. Men en kommentar skiljde sig från de andra och det var att hon var lik Nordkoreas diktator Kim Jong Il.

Och vi kunde ju inte motargumentera direkt. Det fanns ju en likhet! Sen utveckalde ju hon en ganska stark personlighet och blev vår egen lilla diktator.

Fast en snäll en, utan kärnvapen och platåskor.

// Ami

Att vara en Backseat Parent betyder att man är en jobbig jävel som jämt och ständigt säger till partnern om hur den ska mata, uppfostra, byta blöja etc på det gemensamma barnet. Det kan även vara någon utanför familjen (som oftast inte har egna barn) som har synpunkter på andras barnuppfostran och gärna påpekar både det ena och det andra på ett ganska plumpt sätt. Det ska jag skriva om en annan gång. Nu ska jag tala om hur det är inom familjen. Alltså inom vår familj.

Jag är en Backseat Parent Light.

Dessvärre.

Det är lätt att hamna där efter att varit föräldraledig under barnets första år. Men har det överhängande ansvaret och tillbringar mest tid med barnet och har då råkoll på vilken salva som är bäst, exakt hur varm vällingen ska vara osv. Många mammor släpper detta kontrollbehov när väl pappan kör sin pappaledighet. Men inte alla. Jag släppte det en del eftersom jag i jobbet ibland var tvungen att vara borta 4-5 dagar i sträck. Att bli en Backseat Parent tror jag är lättare för de med starkt kontrollbehov (check!)

Min man är ett stort kaos. Håret på vift, noterna flyger och det är alltid något bildäck som fått punktering. Jag är också ett kaos. Fast ett organiserat kaos. Han lyckas dock få det mesta gjort på något magisk sätt. Men oftast inte exakt som jag vill ha det. Att båda paren gummistövlar blev kvar på dagis över helgen, trots hårt regnväder, eller att glömma lämna in lappar etc tillhör vår vardag. Jag tar alltså mig friheten att på grund av hans personlighet bli nån sorts extra röst i hans huvud som ständigt påminner, ger direktiv och förmanar. Jag funderar mycket på det här. Gör mitt beteende att han slutar tänka själv då? Kanske. Eller så slutar han lyssna bara och gör på sitt eget sätt ändå? Det senaste året har jag dock taggat ner rejält och tänker till en extra gång innan jag öppnar munnen. Det är skitsvårt. Det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster.

Igår fick jag smaka på min egen medicin.

Vi stannade till på McDonalds på vägen till från ett glöggmys till ett annat under en ganska stressig dag. Molly fick sitt happy meal och efteråt bad jag Christopher att byta hennes blöja. Han undrade varför han skulle byta vid denna tidspunkt (18.00) det gjorde vi aldrig. Jag svarade att hon haft samma blöja sen 11.00 så det var nog på tiden. Christopher spärrade upp ögonen och med en anklagande ton sa han:

-så hon har haft SAMMA blöja hela dagen? Menar du det? Varför bytte du inte efter hennes sovstund?

Jag skämdes som en hund. Jag hade ju varit ensam med henne större delen av dagen. Det var som att få smäll på fingrarna. Med linjal. Jag öppnade munnen och satte i gång med någon fånig förklaring som jag lika gärna kunde struntat i. Vi gick till bilen och jag var tyst. Jag gillar verkligen inte att bli tillsagd.

Jag satt där i baksätet och lovade mig själv att i framtiden att inte vara en Backseat Parent. Det är förnedrande att bli utsatt. Jag tänkte att det räcker nog för mig att bara vara en Backseat Driver utan körkort.

Man är ju inte perfekt mohahaha!

Ni då? Är ni också jobbiga? Kan ni erkänna det?

//Ami

I morse var det minst sagt nervöst. Vi skulle vara på dagis redan 06.45 för att se på vår dotters första Luciatåg. Christopher hade fått extra instruktion av personalen om att vara i tid. Vi tog detta på blodigt allvar och hade en deadline att lägga oss senast 22.00 kvällen innan. Nu blev det inte så eftersom jag skulle bara förbereda blogginlägg och han skulle bara läsa några kapitel ur "Jag är Zlatan". Men klockorna var ställda, kläderna framlagda och vi kom i tid. Nästan helt utan tjafs. Det enda molnet på himmeln var att Molly vägrade ha mössan på sig som tillhörde hennes outfit. Men på något sätt lyckades hennes Fröken övertala henne att ha den på sig (ibland undrar jag hur förskolepedagogerna gör, magi?)

Vi satt där vid dukat bord och drack kaffe och åt lussekatter i gryningen med andra föräldrar och var lite nervösa. Trodde aldrig att ett Luciatåg skulle kunna kännas så stort, så viktigt.

Och in kom det lilla tåget och blixtarna yrde, kamerorna började rulla. Som om vi plötsligt förflyttats till Hollywood, premiär och röda mattan. Det var något av det sötaste jag sett. Lucior, tomtar och pepperkaksgubbar i varierande storlek tultade fram. Molly tittade på publiken med stora ögon. Under hela framträdandet. Hon var lika förtrollad av publiken som vi var av barnen. Inte en ton sjöng hon. Satt tryggt i frökens knä. Men de stora barnen lyckades hålla ihop showen och en tomtenisse sjöng för glatta livet. Men jag undrar vad Molly egentligen tänkte?

Här står jag i bruna plyschkläder med konstig mössa och alla fotograferar och ler fånigt. Am I some kind of superstar?

Sen tågade de stillsamt ut och jag och Christopher tittade på varandra och höll på att spricka av stolthet.

//Ami

Det finns de som pyntar, fixar, och drar fram adventljusstaken i tid. Vi snackar första advent. Sen finns det vi slöhögar. Jag-ska-bara-typer.  Det är inget att vara stolt över att panikhandla julklappar den 23e eller att varje år får bränna ner adventsljusen till lagom höjd i efterhand.

Jag vill tillhöra den första kategorin för det kändes så befriande att få julstjärnor i fönstren igår och att känna doften av hyacint och av nejlikorna i apelsinerna. Dessutom hade jag hunnit fixa pepparkaksgubbedräkt i rätt storlek till Luciafirandet på dagis idag. Jag kände en inre frid och ville inte ens mucka.

Vi slöhögar går ständigt omkring och känner oss dåliga.  För innerst inne vet vi att de andra är bättre än vi är, hur vi mycket vi än skämtar om vår kässhet och häcklar och gör oss roliga på deras präktighet.

För vi vill också känna ro.

Så, då var det sagt.

Men jag måste få avsluta med en grej vi slöhögar kan dra nytta av! Efter att ha planterat mina blommor insåg jag att mina hyacinter kommer att vara perfekta vid juletid! Hyacinterna kommer inte att ha blommat över och Amaryllisen kommer inte att ha knäckts efter att ha blivit två meter hög.

Mohahahahaha!

Förlorare blir omedvetet vinnare.

Skönt för en gångs skull.

//Ami

I vår familj har vi ganska tradionella könsroller när det gäller hemmet. Jag tvättar. Christopher byter däck. Jag gör vardagsmaten. Christopher gör festmaten (och får all kredd). Vi har inte dessa könsroller för att leva i det förgågna utan mest för att man får göra det man är bäst på och får minst angst av. Men vi följer inte alltid mönstret. Christopher slår alltid in paket. För att han gör det snyggt och sitter och hummar förnöjt för sig själv när han hittat det snyggaste bandet till paketen. Och gör konstiga grejer med dem (som de gör i butiker). Fint blir det. Och jag njuter av att titta på honom när han ser så nöjd ut. Men eftersom jag är evil måste jag alltid gå förbi tre-fyra gånger och hånskratta lite åt honom.

Skithögt.

Det är verkligen inte ok.

Men visst fick Molly fina paket sin tvåårsdag!

// Ami

För något inlägg sen så skrev jag om Mollys egenheter  och ställde frågan om alla barn har sånt för sig. Jag fick jag ett svar bland kommentarerna som jag verkligen gillade. För det var fint och vettigt. Och sant. Att Pippi skulle bli mördad är det värsta som kan hända.

Här är kommentaren:

Bing 2011-12-01 11:45:29

De där små ritualerna är ju ett sätt att skapa ordning i det kaos som vi kallar världen. Genom struktur blir världen greppbar, och där det inte finns någon struktur, ja då får vi hitta på saker. Som till exempel att sitta på samma plats vid middagen. Som till exempel religion. När jag var fyra så började gick jag upp för en trappa och kom upp med vänsterfoten sist. Det har jag gjort sen dess, vilket ju är helt idiotiskt. Men man kan ju knappast lasta ett litet barns hjärna för de logiska felsluten. Däremot är det väldigt viktigt att hjälpa dem på traven med det induktiva lärandet. Det vill säga göra det klart och tydligt att det är helt idiotiska saker de håller på med och att de borde fokusera på lite vettigare aktiviteter. Mina observationer av föräldrar av idag avslöjar ganska tydligt att det inte är något de ägnar sig åt annat än i undantagsfall. Vilket leder till att resten av samhället är konstant utsatt för sköna damp-festivaler på restauranger, mataffärer, flygplan, nattklubbar, bordeller, you name it. Apropå diktatorer ligger det alltså i samhällets intresse att föräldrar återtar våldsmonopolet. Mina undersökningar visar att det mest effektiva sättet att skapa lydnad hos flickor upp till sex års ålder är att hota med att mörda Pippi.

Vi måste få höra mer av Bing. Måste fixa. genast.

// Ami

På söndag fyller min dotter två.

Vi firar inte bara att hon fyller två utan att vi lyckats hålla henne levande och skadefri så här länge med sin kamakazepersonlighet.

Två är dubbelt så mycket som ett. Och när hon fyllde ett så tyckte jag att hon inte var en bebis mer utan en person. Vad fel jag hade.

Hon kanske hade utvecklat en personlighet och hoppade runt på rumpan och skrattade när man kittlade henne och gillade majskrokar och hade värsta temperamentet men jämfört hur hon är som tvååring var hon en amöba då. Det är ju detta år allt har hänt. När man kan kommunicera i tal. Hon kan säga vad hon vill och vad hon inte vill. Och att allt ska ske på ett visst sätt. Detta kanske är en gemensam nämnare för alla barn i denna åldern? Jag vet inte. Men what´s up with the Aspergersliknande beteendet?

Några exempel:

Vi måste sitta på exakt samma plats när vi äter middag. Sitter jag på fel plats måste jag byta.

När vällingen serveras i soffan får man inte ge den till henne direkt i handen. Den ska ställas på vänster sida om henne i soffan och lutas mot kudden. Sen ska den "vila". Tjatar man, väntar hon dubbelt så länge med att äta den. Eller inte alls. Don´t mention the välling liksom.

Inomhus ska det bäras tunn mössa samt rosa plastskor (badskor) och de ska helst vara på fel fot.

När vi busar i stora sängen ska lamporna vara tända på båda sidor om sängen, fast lite nerdimmade. Hon säger till när det är lagom.

Den extra läslampan i TV-rummet måste vara tänd om hon sitter i soffan och hon ställer sig och fibblar och riktar den exakt mot samma punkt varje kväll för att vara helt nöjd.

Hon måste alltid få trycka två gånger på stoppknappen på bussen.

Vi måste räkna alla trappsteg upp till lägenheten.

När man smörjer in hennes kinder, måste hon få lite kräm på pekfingret och måste alltid få smörja in den vänstra kinden själv.

Är detta beteende vanligt?

Vad har era barn för egenheter? tell me, jag är nyfiken. Och ni med större barn? Händer det ännu mer från två till tre än ett till två? För det är mycket att hålla reda på!

// Ami

Jag hade planerat att skriva något glatt och upplyftande. Lite käckt kanske.  Men det går inte. Det är inte så muntert här. Efter att både Mollsan och Christopher har varit sjuka hela helgen så kändes det skönt att de skulle bli måndag. Jag skulle till jobbet och skvallra och få några roliga skratt och ta tag i det där pyntandet hemma på kvällen. Istället fick jag lämna jobbet efter lunch eftersom det gjorde för ont att sitta. Inget att göra åt. Plockade ihop mitt bälte, min Posture och stängde ner datorn och sa:

- jeg går hjem nu, jeg har ont i røven.

Det låter värre på danska. Men rumpa heter røv, så inget konstigt.

När jag kom hem kunde jag varken stå, sitta eller ligga. Christopher låg i sängen utslagen och hostade. Inte sådär högt utan sådan där hes gubbhosta. Torr. Som aldrig tar slut. Jag hade köpt några lussekatter till honom på Pressbyrån och värmde i micron. Sen gick en propp. I vår fuskbyggelägenhet kan nämligen inte vissa köksapparater vara på samtidigt. Jag suckade bara, sparkade inte i väggen eller så, och serverade honom bullarna med ett glas mjölk. Han rörde dem inte. Inte ens lite. Rosslade något till svar. Jag la mig bredvid och vi låg och sjukstönade i kapp. Fast jag är inte sjuk. Bara gravid. Graviditet är ju ingen sjukdom. Bara ett tillstånd med eventuella besvär.

Fuck tillstånd.

Därför mina vänner, har jag inget upplyftande att berätta om. Men svik mig inte. Jag är tillbaka imorgon. Glad som fan. Sprudlande!

Och tills dess blir det film. Och te, med en bit choklad. Känns genast bättre.

Perfekt för en deppig måndag. Nu hoppas jag bara att jag inte har sett den. För ni vet hur det är nowadays. En filmtrailer berättar typ allt, så när man står där i videobutiken blir man osäker på om man har sett filmen eller bara trailern.

// Ami

Jag har knäckt IKEA-koden.

Inte den att IKEA tjänar mer pengar på servietterna och värmeljusen än på möblerna. Nä, nä, det är ju old news som vi alla vet om men ändå inte kan hantera väl på plats. Nä, Jag har knäckt koden till hur man gör det lustfyllt för hela familjen utan att man står där svettig, förbannad och med en känsla av att vilja göra något olagligt mot sin respektive eller andra familjemedlemmar med sina bara händer på köksavdelningen.

Och kom ihåg att detta går att tillämpa även om du inte har barn. Vi har använt oss av denna metod i flera år, långt innan blöjkaoset.

Man gör så här:

Innan dagen D, går man igenom storköpen med sin antiIKEApartner (om man t ex har bestämt sig för att köpa en möbel eller annat stort som kräver eftertanke). Man mäter hemma, tittar på hemsidan eller i katalogen och tar ut en liknande möbel som reserv utifall att den man har valt ut kommer se sådär IKEA-billig ut i verkligheten. Här får man även en muntlig fullmakt från partnern att man kan ta det där beslutet själv.

Sen lämnar man den känslige familjemedlemmen samt eventuella barn hemma. Själv tar man bussen till IKEA. Detta förutsätter ju att du bor ganska nära ett varuhus. Men vi säger att du gör det. Annars sluta läsa genast (finns massa andra inlägg i arkivet att läsa!)

Detta gör att du som är proIKEAperson i lugn och ro kan gå runt i varuhuset ett par timmar och vända och vrida på 9-kronorsglasen och att du högt kan säga till dig själv: ojdå-jag-glömde-ju-att-plocka-på-mig-glödlampor och sedan gå tillbaka fyra avdelningar utan att få sju suckar och tre stön i ansiktet. Eller ett vad ska du med det till?

När du känner dig mättad, ringer du din partner, som genast sätter sig i bilen med eventuella barn. De är harmoniska och ni kan gå till restaurangen och äta lunch och tumultet och ljudnivån bekommer er inte, ty ingen av er har fått göra något mot sin vilja. Sen hjälper din antiIKEApartner dig glatt vid lagret barnen springer runt och småsjunger för de är glada och har magen full av billiga köttbullar.

Det här mina vänner, är ett riktigt bra avslöjande!

Helt gratis.

// Ami

Mina föräldrar är gifta, sen 1976. Det har gått upp, det har gått ner men fortfarande sitter ringarna på, djupt insjukna i huden. Jag har ingen styvmamma, plastbrorsa eller låtsaspappa att ta hänsyn till eller planera efter. Utan mamma, pappa och storasyster. That´s it. Ganska okomplicerat (detta har dock inte hindrat våra jular att bli Norénpjäser ändå, men det är annan historia).

Det jag tänker på är all logistik runt julen när det är fler familjemedlemmar inblandade. Jag har alltid bara bestämt med mamma när jag kommer till dem och när jag åker hem beroende på arbetsschema. Som flygis är vi ju inte automatiskt lediga över jul och nyår utan jul eller nyårstjänst ingår i paketet obekväma arbetstider. Men jag har nästan alltid kunnat sätta mig på tåget till Landskrona och få i mig lite skinka i alla fall.

Men med min man är det lite annorlunda. Hans jular har bestått av att köra Sverige runt i princip, med konstant dåligt samvete för att inte favorisera någon eller missa mormodern och morfadern, som blir överlyckliga bara han tittar förbi en kort stund på kaffe och kanske spelar en melodi på pianot. Han gör det här, inte av pliktkänsla, utan för han vill träffa sin familj. Samtidigt ligger det alltid några spelningar de dagarna. När julen är slut är han helt färdig.

Vi delade på oss de första jularna som par, för att komplicera mindre om jag helt plötsligt jobbade på juldagen och skulle befinna mig i Smålands skogar. Men nu är jag med i julbilden och jag har inte riktigt förstått att planering är A och O. Redan i oktober. Jag som normalt är planeringsansvarig i familjen står helt handfallen. Hur gör vi nu? Hinner vi tillbaka till det? Och din spelning? Och om vädret blir dåligt? Och Molly? Men han är kolugn. För han är van och har alltid gjort det.

Och om man tänker ett steg längre så är det mycket lyxigare att inte hinna träffa alla än att inte ha någon familj att träffa.

Eller tänk om båda våra föräldrar varit skilda. Då hade vi snackat logistik på hög nivå. Dessutom befinner sig all familj i det vi kallar Götaland. Inte direkt jätteavstånd. Nä, jag ska bara torka bort stressexemen och go with the flow, han har ju koll. Får man hoppas.

Hur har ni det? SJ som trovärdig transportör, med mamma i Ystad och pappa i Övertorneå?

//Ami

Två alfahannar i en familj. 

Vem ger sig? Vem har bäst uthållighet? Vem ger efter för denna amoniakstinkande kisseblöjhink?

Han? Jag?

Det gäller att hålla sig kall. Inte visa sig svag. För båda två tycker vi gör mest. Hinken stirrar och lukten påminner. Den tunna soppåsen har fallit ner för länge sen. Så man måste liksom gräva i blöjorna för att tömma hinken. Fresh.

Men den som tömmer den i detta långt framskridna skede erkänner sin egen blöjhinktömmarbrist. Blottar strupen helt enkelt.

It won´t be me.

Men det viktigaste ändå, är att inte få spontanbesök. För hur förklarar man att ett kallt krig pågår runt använda blöjor, utan att framstå som komplett galen?

// Ami

Trots att jag är vuxen så kör jag med lördagsgodis. Hade jag fått välja hade jag kört, måndag och tisdags, onsdagsgodis också. Men som jojobantare kan jag inte hantera det. Det får inte finnas ett spår av godis de dagar som inte är godisdagen. Förutom mörk choklad då, men det är inte godis. Man äter en bit sen känns det som man är mormor. Vi snackar kvalitetsgodis från Hemmakväll eller Karamellkungen.

Men.

Jag kan inte dela godisskål. Jag får panik om min man (eller någon annan) plockar ut de bästa godisbitarna jag tänkt spara till sist. Sen äter jag så pass snabbt att den andra personen inte får en chans att ta några bitar. Och det blir dålig stämning innan filmen ens har börjat.

Hemmavid har vi löst det med varsin skål. Det funkar fint. När godiset är uppdelat är regeln att man inte för röra den andres skål eller tigga när den enes skål är slut. Detta är kanske ett väldigt osexigt förfarande mellan ett kärlekspar. Som om man är syskon. Ingen Lady & Lufsen här inte, då man puttar över köttbullen till den andre. Utan roffa, roffa åt sig och sen likt Gollum sätta sig på sin kant av soffan med skålen och vakta den med sitt liv.

Jag funderar ibland över om det här vanligt bland par? Bland barn, ja, men par?

Eller är det bara vi som är osolidariska, själviska grisar?

Ha en fin helg kära läsare!

(I filmen nedan från förra helgen är själva fisandet inte poängen. Jag fiser INTE. Han hör fel. Jag skrattar bara åt själva uppdelningen. Så ni vet. Ingen fis. No)

// Ami

För några veckor sen fick jag lite ont i hjärtat. Det var helg och min snart tvååriga Molly stod och väntade snällt vid köksön medan jag gjorde morgonvälling. Jag blev färdig och tillsammans gick vi mot TV-rummet för att se Bolibompa. Helt plötsligt stannade hon upp och tittade på mig med en förvånad blick, som om någonting var fel. Hon lösgjorde sig ur min hand och sprang till sovrummet och öppnade dörren. Tio sekunder senare var hon tillbaka och i händerna hade hon mina glasögon och Iphone som hon glatt sträckte fram till mig.

Åhhhhh! Skämdes ögonen ur mig. Så liten och hon vet redan att jag är halv utan min Iphone! Att jag lever med min Iphone uppstoppad i röven. Att jag sover med den, vaknar med den och har den med in på toa. Jag pillar konstant, och då spelar jag inte ens Wordfeud. Men jag är inte ensam. Ibland när jag träffar mina vänner så sitter vi i grupp med vår smartphones och tipsar om appar, kollar Facebook eller undersöker vädret i Kirgizistan. Som om vi vore tonåringar.

Men jag kan inte sluta. Jag försöker lägga den ifrån mig. Men den söker mig. Skriker efter mig. T om när jag vaknar på natten och snabbt ska upp och kissa, kollar jag snabbt mail och FB. Vem ska skicka ett viktigt mail kl 03.25? Som om jag vore stadsminister. Eller spion. Jag skäms över detta beroende. Jag vill sluta vara så uppkopplad. Jag vill stå på lekplatsen en krispig höstdag och se Molly, leka med henne utan att rota efter telefonen var 3e minut. Vara där på riktigt. Ok jag överdriver, jag kommer aldrig att njuta av en lekplats. Men jag vill åtminstone kunna hänga med min dotter utan att likea bilder på andras ungar samtidigt. Eller sitta på en middag utan att hälften av gästerna redan efter förrätten tar fram sin telefoner och uppdaterar sin status på Facebook eller checkar in hela sällskapet. Helt ogenerat. För det är där vi är nu. Man har t om slutat skämmas. Fast jag skäms, mer än någonsin. Jag skäms över bekräftelsebehovet, över behovet av att vara med på varenda hörn, över att när saker händer i livet, direkt börja fundera över hur jag bäst beskriver det i min statusuppdatering. Tur för mig att jag är för trög för att förstå Twitter.

// Ami

Ni som följt mig som gästbloggare på Doreens blogg har säkert läst att jag har en guilty pleasure som jag skrivit om här, nämligen att äta framför Tvn, efter min dotter lagt sig. Men de tiderna är över. Vi är tvungna att gå vidare.

Anledningen är att Molly börjar bli större och vi lägger henne lite senare, och jag dör av hunger om jag ska sitta och vänta till att få mat efter 20.00. Hey, jag bor i Sverige, och det är inte vår Dolmiodag och vi äter inte kl 22 runt ett härligt bullrigt bord med alla våra vänner och familjen och pastarätterna avlöser inte varandra och morfar skrockar inte och vinet står inte i karaffer på bordet. Den bistra sanningen. Den andra anledningen är att hon inte kan koncentrera sig om vi inte äter samtidigt och har börjat matvägra, kasta mat, gråta, vilja leka med lera, domdera och ställa sig på bordet. Så vi fick ändra på rutinerna och beslöt oss att äta samtidigt som hon. Jag kan faktiskt förstå att hon tycker det är konstigt när vi sitter där utan och äta själv och tokstirrar på henne som apa i en bur. Så sagt och gjort. Vi flyttade dock fram tiden från 17.00 till 17.30 för kvällsmaten.

Så igår medan Christopher hämtade på dagis, satte jag igång med att laga "vanlig mat som hela familjen uppskattar". Jag var ganska stolt över att ha orkat skala potatis, rivit morötter, kokat ärtor och gjort en fiskgratäng. Vi satt där alla och åt samma mat, drack mellanmjölk och njöt. Molly kastade bara lite mat och åt i alla fall lite, lite fisk. Det kändes som en bra och trevlig måltid. Vi var en riktig familj!

Så frågade jag Christopher om han gillade fiskgratängen. (Jag kräver mycket bekräftelse, men det har ni förstått)

- Ja, jättegott!

- Vad bra!

- Men det är väl ingen fiskgratäng?

- Jo, svarade jag och förstod inte vad han menade.

- Du har ju bara lagt fryst torsk i en form och hällt på smaksatt créme fraiche, det är liksom inte gratäng.

I detta läge kände jag att jag ville ta gaffeln och nagga hela hans otacksamma huvud och sen göra en gratäng (på smaksatt créme fraiche) av honom i ugnen på väldigt hög värme. Ilskan bubblade liksom upp i mig på ett oroväckande sätt. Men jag fann mig. Tog ett djup andetag. Skrattade till lite falskt och sa:

- Ja, så kan man också se det, men var det gott?

- Absolut, jättegott.

- Då så.

Och jag kände en överväldigande seger. Över situationen, över mig själv. Familjeterapeuten skulle vara så stolt över mig! Jag hade inte höjt rösten och det viktigaste: jag hade trots allt inte mördat min man med en gaffel.

Victory!

//Ami

När man har småbarn är toalettbesök heliga. Det är då man får sin egentid, återhämtning och har tid för reflektion. Man kan ta med sig den delen av Sydsvenskan man inte hann läsa innan man fick ett kokt ägg kastat i ansiktet. Eller bara ta med sin Iphone och Facebooka, wordfeuda eller vad man nu vill lägga sin dyrbara toalettid på.

Men i vår familj ser det emellertid inte ut så. Av någon anledning finns det inte lås på toaletten. Jag kommer ihåg att jag upptäckte detta samma dag som vi flyttade in. Jag förfasades och svor över detta och kunde inte förstå hur vi kunde ha köpt en lägenhet utan lås på toan. Hur dum får man vara? Men samtidigt kanske detta inte är något man undersöker på en lägenhetsvisning? Eller frågar mäklaren om?

-Är stammarna bytta och har toaletten lås?
Jag vet, ni tänker säkert, men det är väl bara att sätta dit en hasp? Jodå. Det har jag tänkt på men vi har inte kommit till skott, lata jävlar som vi är. (läs gärna om balkongprojektet)

Resultatet av att inte ha lås och att ha en dotter som är tvåårstrotsig några månader för tidigt är att man aldrig får vara på toa själv. Hon har sedan några månader lärt sig att öppna dörren själv. Man sitter där inne och gör sitt med en glad unge framför sig som ger en toapapper, eller vill krypa in i tvättmaskinen. Ingen toalettro direkt.

Häromdagen kom vi hem från dagis. Jag kände att något stort var på gång och sprang in i lägenheten med Molly. Började svettas. Slängde av mig ytterkläderna och letade febrilt efter Christopher som kunde ta över Molly. Insåg snabbt att han inte var hemma. Shit! tänkte jag ( i dubbel bemärkelse)

Sprang ändå in på toan. Det kanske tog 20 sekunder innan Molly kom in och log finurligt.

-mamma?

-Molly, gå ut.

-mamma?

-Molly, mamma vill vara ifred, kan du gå ut så kommer jag snart.

-Mamma, sitta?

-MAMMA BAJSAR, GÅ UT!

Varpå Molly säger "bajsa?" och går och hämtar en blöja i blöjpaketet som står på golvet, ger den till mig den och ler. Söta lilla unge. Smarta lilla unge. Man kan ju inte bli sur. Men det dröjer nog ett tag tills jag får skita i fred.

//Ami

I vår familj har vi en form av På-måndag-ska-jag-börja-banta. Men istället är det en På-måndag-börjar-vi-äta-middag-vid-köksbordet. Vi äter nämligen framför vår TV. Så tacky, så white trash.Molly som snart är två, äter sin middag kl 17.00. När man kommer hem från dagis 16.30 och har en halvtimme på sig att undvika att hon dyker ner från pianot med huvudet före och samtidigt få till en perfekt näringsriktig och välbalanserad måltid med så lite halvfabrikat (hrm) som möjligt, så har man i detta läge inte riktigt tid att exprimentera med kryddor, smaker eller konsistenser. Detta är ett kritiskt läge. Blodsockernivån är låg. Molly behöver mat. Snabbt. Men jag och Christopher äter inte då. Vi är inte hungriga 17.00 och oftast är en av oss inte hemma än. Dessutom är vi inte så sugna på prinskorv, makaroner med ketchup.
Jo jag vet. "Man kan laga bra mat som passar hela familjen". Ja, om du är perfekt. I´m not. Jag har sovit käss i två år. Jag orkar helt enkelt inte. Vår lösning blir således att Molly äter kl 17.00 och vi äter 19.30 när hon lagt sig.
Kl 19.30 har vi dock redan betat av de flesta av de ämnen vi brukar diskutera under kvällens gång:

1. Hur mitt gravidallmäntillstånd är
2. Om Christopher har skrivit en hit
3. Vet du vad Molly gjorde/sa?
4. Hur kunde vi få en så söt charmig/unge?
5. Vet du vad Molly gjorde/sa? (tillägg efter första gången om man missade något)
6. Vilken skostorlek har Molly egentligen? 22 eller 23? (stort samtalsämne med många vinklar)

Så att tända ljus, duka och sitta vid köksbordet känns en aningen överdrivet. Dessutom börjar kvällens TV-program vid denna tid.
Vi är mycket effektiva när det gäller att duka fram framför TVn. Det är samarbete på hög nivå. Snabbt går det. Christopher får ett stort glas, jag får litet. Christopher får vanliga bestick, jag får grillbestick. Jag äter bara med grillbestick. Det ligger i mitt DNA. Sen sitter vi där, tysta och lassar i oss maten. Fort. Ibland utbyter vi en blick. Då vet jag att jag smaskat för högt eller Christopher vet att han har smygrapat (inte ok). Då skärper man sig. Vi är trots allt inte djur. Bara trötta småbarnsföräldrar (ett barn bara men vi behöver inte vara petiga)

Efteråt sitter vi där och skäms. Över vår trashighet.
Men det glöms bort efter en stunds jäsande för snart är det ju CSI!
Och på måndag SKA vi ju faktiskt börja äta vid köksbordet.

//Ami

Söndagar är egentligen ingen trevlig dag. Söndagar är fulla av krav. Man har oftast ledigt och då ska man passa på. Man ska rensa garderoberna, åka på utflykt till Österlen, hälsa på mormor/farmor, bjuda hem några vänner på söndagsmiddag, mysa, skratta, storhandla till veckan, tvätta bilen samt vila upp sig. Men när ska man lägga in vila-upp-sig-biten? Man har ju 2000 saker att få in.

Hos oss blir det oftast pannkaka av allt. Christopher vill helst vila. Hela dagen. Hela livet. Tills vi dör. Det ska vara oplanerat och spontant. Man ska gå omkring barfota, gå till kylen och ta sig en bit stark korv och återhämta sig. Det får högst vara en aktivitet inbokad. En kort en.

Själv blir jag stressad bara av att vakna och av att finnas till. Jag skulle helst vilja att dagen gick efter ett strikt schema som vi bockar av efter hand, likt tyska turister. Samtidigt som jag känner stressen av att få in den där vilan så man klarar veckan.

Jag loggar snabbt in på Facebook och snokar runt och ett urval av det mina vänner gjort idag är: bakat paj, syltat, köpt kamin, gjort must på sina trädgårdsäpplen, varit på Skånes Djurpark, plockat kantareller, tränat karate, gjort fantastiska kladdkakemuffins, varit i Bokskogen och fött ett barn.

Jag vill också! Jag kan inte låta bli att bli avundsjuk. Även om både jag och Christopher var trötta efter en utekväll igår med kebabtallrik kl 04, borde vi kunna göra något vettigt. Men det enda vi lyckades använda dagen till var att se Nicke Nyfiken 15 gånger och äta makaroner med köttröra (den enkla, lite fattiga varianten av köttfärssås).

Men jag antar att vi är utvilade? Redo för veckan? Och jag antar att jag inte har något att berätta om helgen för mina arbetskamrater på måndag.

//Ami

I de flesta bostadsrättsföreningar har man förutom att betala hyran, en enda förpliktelse. Att närvara vid gårdsdagen. Oftast en dag på våren och en på hösten. Gemensamt fixar man rabatter, gräs, utemöbler och slänger skräp i källaren som inte tillhör någon, samtidigt som man kallpratar med sina grannar. Några timmar av ens liv. Hur jobbigt kan det vara?

SKITJOBBIGT.

ÅNGESTFRAMKALLANDE.

SJÄLADÖDANDE.

Överdriver jag? Kanske.

De första åren som bostadsrättsägare var ett gissel för mig. När lappen om gårdsdag kom upp, kom paniken smygande. Hur skulle jag komma undan? Eftersom jag i normala fall jobbar med obekväma arbetstider och har väldigt sällan ledigt på helgerna så tog jag det som en personlig förolämpning att just jag skulle lägga en lördagförmiddag på ogräs. Vilket slöseri. Jag behövde ligga ner och vara bakis ju. De där åren i BRF Cirkeln gjorde jag det till en konstform att fly undan. Gömde mig i lägenheten hela dagen. Då måste man ha förberett sig noga, med massa mat, film eller vad man behöver. En annan gång (detta är sjukt) drog jag på mig uniformen och låtsades gå till jobbet och gick hem till kompis och fikade istället.

För två år sen flyttade jag och min man till en ny bostadsrättsförening och det började minst sagt dåligt. Någon dag efter vi flyttat in, kom det upp en lapp i trappan om att de som tagit cykelförrådet och satt på ett lås på genast skulle tömma det. Ooops. Jag hade faktiskt tyckt det var lite konstigt att ingen nyttjade det största förrådet i källaren...Dessutom betalade jag in de två första hyrorna till den gamla föreningen. Det kändes som om vi var två oseriösa luffare som flyttat in. Jag behövde få en ny image.

Så i våras (på årets varmaste dag givetvis) så gick jag ner kl 10 och anslöt till skaran av rediga boende. Det var inte ett dugg kul. Men jag gjorde det, efter att ha undvikit gårdsdag sen 2005 (i och för sig på tre olika adresser, men ändå) Och igår (den varmaste 1 oktober på 50 år typ) gjorde jag det igen. Herregud. Jag är som pånyttfödd. Jag är alltså en av dem som deltar på gårdsdagen och efter att ha gjort det två gånger vill jag bara säga:

Det är lättare att vara med än att gömma sig.

Fina rosor i BRF Lyktanhem. På grund av mig? No?

//Ami

Man romantiserar gärna över köksöar. Hur man samlas runt den och skrattar, dricker drinkar och Jamie Oliver tillreder en fantastisk måltid. I verkligeheten används köksön ofta som avstjälpningsplats. Eller i mitt fall, är soptipp mer rätt.

//Ami