Jag är inte bara gymnasielärare, jag är livsnjutare också. Och kvinna. Och världsmedborgare. Och förälskad. I livet. Och så tycker jag om bröd.

 

På italienska säger man att man gör ett yrke när man berättar vad man jobbar med. På svenska är man yrket. Precis som man är man eller kvinna eller glad eller tysk.

Jag var gymnasielärare fram tills i somras. Då kom jag underfund med att gymnasieläraryrket inte är en identitet; det är en sysselsättning. Ett jobb, något som du har studerat för att bli (i de flesta fallen) och något som du får en bra lön för (men inte kan göra karriär inom). Och helt plötsligt, med denna insikt, blev tillvaron så mycket enklare. OCH jag blev dessutom en bättre lärare!

 

Kan det ha att göra med att jag genom denna insikt släppte lite på kraven jag tidigare hade på mig själv? Att min profession inte nödvändigtvis behöver vara kopplad till privata jag. Till Karin. Karin är lärare. Men hon är också Karin. Samma Karin. Men ändå en annan. När hon kommer hem. Och klär av sig lärarrollen.

 

Förra veckan när jag lunchade med nära vänner frågade en av dem vad som varit störst och mest minnesvärt för oss under 2011. Jag gjorde en snabb flashback i mitt huvud: nytt jobb? Nej. Flyttat? Nej. Kärleksrelation? Nej.

Men så kom jag till insikten att det förvisso inte hänt något omvälvande i mitt liv som man kan knyta till en händelse men däremot har året varit fullt av just... insikter och det kan ju vara stort nog!

 

Jag har en tendens att bli stressad över saker och ting: över att det blåser väldigt mycket ute just nu och att det kanske är ett resultat av den globala uppvärmningen, över att dagens ungdom är egocentrisk och inte det minsta ödmjuk, över att det var bättre förr. Vid närmare betraktelse förstår jag nu att jag har hamnat där jag trodde att jag aldrig skulle hamna. Jag har hunnit bli 32 ½ och kommit in i "det var bättre förr"-mantrat. Och jag vet inte om jag ska bli glad eller bekymrad över denna insikt. Men jag blir nog mest glad. Det är nice att bli äldre. Helt enkelt.

Och väderproblematiken tänker jag inte ta på mina axlar och inte heller dagens ungdom. Utan jag kommer ägna mig åt att njuta av livet och av allt som hör därtill: mina underbara vänner, brödbak, resor, färskmalet kaffe, flygplatser, Lambrusco, människomöten, aperitif i skuggan med saltstänk i håret, dekorera om hemma, 36-månaderslagrad parmesan, simma i havet, promenera utmed Tibern, laga mat, stå på min balkong och dra in kvällsdoften i juli, få människor att må bra. Och bara vara. Mer komplicerat än så behöver det ju inte vara.

 

Ta hand om er därute.

 

Kärlek!

Karin

Ju äldre jag, ju mindre förstår jag. Är det åldern? Börjar jag bli gaggig?

Jag har passerat Stora F. Har passerat hälften av livet. Har sannolikt den roligaste halvan bakom mig. Hur fan förhåller man sig till det? Det där med att "vara ung i sinnet" är ju problematiskt. Lika problematiskt som "humor" och "ödmjukhet". Man tycker själv man har/är det, men det är ju obönhörligen omgivningen som är bäst skickad att bedöma om så är fallet. Den enda som riktigt har kunnat beskriva fenomenet adekvat är Dunderklumpen. Han säger att "han är alla de människor han har varit förr". Man är alla åldrar man har varit. Man tycker att man har kontakt med sin inre 25-åring. Man tycker att man funkar i de flesta sammanhang. Tycker man. Vad man tycker är inte alltid med sanningen överensstämmande. Det brukar ens barn göra klart för en med brutal uppriktighet.

Det är mycket jag inte längre förstår, och annat jag helt enkelt tackar nej till. Vi börjar med vad jag inte förstår.

Vart tog näsborrarna vägen? Om man kollar på Facebook t.ex. och speciellt på de kvinnliga medlemmarnas bilder, så ser påfallande många likadana ut. Ett öga närmre kameran, skälmskt tittandes uppåt. Gärna med plutande läppar. Alla tittar upp i kameran. Som vore man rädd att visa sina näsborrar. Människan har genom historien skylt sig av olika religiösa skäl, men mig veterligen har näsborren aldrig varit en del av Det Onämnbara. Idag finns dessutom en uppsjö av verktyg och hjälpmedel för att hålla såväl kråkor som oönskad behåring stången.

Något annat jag inte förstår är kärleken till Det Dåliga. Man ska ha dålig, skramlig och gammal cykel, gärna begagnade (vintage, du vet, typ) möbler och kläder, och musiken ska låta lite dåligt. Digitalt, i efterhand pålagt brus.

Det är för mig obegripligt att en 30-årig man helt frivilligt klär sig som min högstadierektor gjorde anno 1976. Lodenrock, yllekeps och bakelitbrillor. Samt skepparkrans. Men grejer kommer tillbaka, och jag är inte purung.

Jag förstår inte vad det är för fel på det lilla ordet "ja". Varför det envist ska ersättas med ord som "precis", "absolut" eller "exakt". Testa själv nästa gång du är på, låt oss säga, en kaffebar. Fråga: "Har ni bryggkaffe?", och jag vågar slå vad en hacka om att du får svaret "absolut", eller något av de andra ovanstående. Ett slags språkinflation. Som om det gamla hederliga "ja" inte räckte till.

Jag förstår inte varför två tredjedelar av dagens barn döps till namn som börjar på V. Jag förstår inte varför halsen tycks vara den ömtåligaste kroppsdelen. Åtminstone om man ser till hur unga klär sig. Det är inte ovanligt med tunna sneakers, smalasmala jeans, liten tajt jacka och sen tre meter raggsocka virad runt halsen. För övrigt förstår jag inte heller hur stickad toppluva kan vara en modeaccessoar. Och vem bestämde att den ska sitta över ena örat, men inte det andra? Finns det en kod? Ungefär som ringen i örat och den mytomspunna homosignalen på 70-talet. Mössan över vänstra örat - ironiskt, över högra örat - på fullt allvar. Eller tvärtom. Eller inte. Döda hipstern, när vi ändå är igång.

Hipstern, ja. Här måste jag göra ett utvik. En polare som bor i Hufvudstaden sa till mig; "Ställ dig i Götgatsbacken vid halvnio på morgonen. Det är komik av olympiska dimensioner. De små toppluveförsedda hipstrarna kommer då kanande på sina fixies. Som de inte kan hantera. Mycket underhållande". Vem fan kom på DEN idén? Att ta bort frihjulet på cyklar, så man inte kan bromsa. Så de blir fullkomligt livsfarliga.

Nåväl.

Det jag allra minst förstår är varför så många kvinnor mellan sisådär 25 och 55, inte ser mig i ögonen när jag rör mig på gator och torg. Så motbjudande är jag inte. Jag fattar inte. Är det rädsla? Förakt? Blygsel? Det är i varje fall inte min inbillning. Jag har studerat fenomenet ett tag nu. En tydlig majoritet - ingen ögonkontakt. Kanske är det mångtusenåriga nedärvda instinkter, kanske är det bara brist på hyfs. Oavsett vad, så gör det mig ganska ledsen.

 

Då jag är född på 60-talet, fick jag min första kyss på 70-talet, började tjäna bra på 80-talet och blev svenne på 90-talet. Alltså har jag varit några varv runt kvarteret och några liter under bron, och följaktligen finns det en uppsjö grejer som liksom automatiskt går bort. Det spelar ingen som helst roll hur inne eller hippt det är idag. Jag tackar alltså vänligt men bestämt nej till följande:

 

Kläder gjorda av syntetmaterial.

Orange. Eller brandgult som det hette förr.

Folk som "sportar" eller "kör" grejer.

Toppluvor.

Folk som skakar hand onödigt hårt och säger "Absolut!" istället för "ja".

Rosa tröjor eller skjortor.

Vida byxor.

Långa spetsiga skor.

Hipsters.

Samt i princip allt som bara på minsta lilla vis kan, om så bara löst, förknippas med 80-talet.

Bland annat.

 

Det var inte bättre förr, men det är fan sämre nu.

 

P.S.

Skulle du undra vad jag menar med "vardags-tourettes", så kan jag exemplifiera med följande anekdot. När jag senast var inne i en av stadens dyrare herrmodebutiker, utbrister jag högt och tydligt, efter att ha gått ett varv i butiken; "Jaha, i år ska man tydligen se ut som en jävla cirkusdirektör". Sen njuter jag skamlöst av skälvningen jag orsakat bland personal och övriga kunder.

För nästan precis ett år sedan, på jobbet i London, såg jag ett missat

samtal från ett svenskt nummer som jag inte kände igen. Med min något

nervösa personlighet så hann jag som vanligt tänka mig igenom diverse

katastrofscenarion med någon av mina kära familjemedlemmar involverade.

Jag öppnade min personliga epost brevlåda och hittade där ett meddelande

från Sida. Det handlade om en position som junior expert i någon av EUs

Ambassader runt om i världen.

 

Jag gick ut. Det regnade såklart, sådär duggigt mesigt. Köpte mig en soya

latte, tände en cigg, och satte mig ner på en pubbänk under tak. Sen ringde

jag. Jag blev erbjuden en tjänst som politisk rådgivare i fältet men jag var

tvungen att ge svar inom 24 timmar utan att veta till vilket land jag skulle

skickas. Det skulle jag få reda på först i januari, och i februari skulle jag

infinna mig i Bryssel på pre-posting training, och i mars på en EU Ambassad

i ett så kallat third country. Det var fredag så jag fick några bonusdagar

att tänka över det hela. Jag la på, tände en cigg till, ringde mamma, sedan

pappa, förmodligen även mina systrar. Och sedan, min man.

 

Det var en lång helg. Vi pratade ihjäl oss. Det var så många val som helt

plötsligt öppnade sig. Val som vi inte hade haft en tanke på tidigare. Då min

man, James, var tvungen att stanna i sitt dåvarande jobb fram till februari

2012 för att få sin juristkvalifikation, så skulle jag få åka själv. Skulle

jag tacka nej till ett så intressant och lovande jobb och stanna i det rätt så

ointressanta och dåligt betalda jobb som jag hade i en stad och i ett land där

det verkade omöjligt att få ett lika intressant och välbetalt jobb; eller skulle

jag och James gå igenom långdistansgrejen igen när vi vet hur dåligt det

gick senast? Vilket var värst, att bli stimulerad på jobbet, få bra lön och vara

ensam, eller att vantrivas på ett jobb som tvingade mig att vända på varenda

krona men tillsammans med mannen jag älskar? James var dessutom mycket

rädd för att jag skulle skickas till ett mycket oroligt land. Den chansen

var trots allt rätt så stor med tanke på att min så kallade expertis är just

demokratisering i och av post-konflikt stater. Sedan var det ju det där med

familj... och James som länge har velat har barn...

 

På lördagen gick vi på fest hos min bästis. Vi blev fulla. Större delen av

mina kvinnliga vänner gratulerade mig till den enorma chansen. Kramade

om mig och tittade på mig med stolta ögon. Jag skulle ju bli diplomat! Men

majoriteten av mina manliga vänner visade mer reservation. Sneglandes på

James undrade de hur jag skulle kunna kombinera jobbet med det familjeliv

som jag tydligen också måste vara igång och planera nu. Vissa påminde

mig till och med om ansvaret som hustru i min ålder. När James fick sitt

drömjobb några månader tidigare var det såklart ingen som frågade hur

det skulle bli med oss, eller om jag ville bo i London två år till och om jag

kunde få jobb där, men nu var det allt diskussionen handlade om och det var

absolut inga glädjetårar som fälldes för mig såsom det hade gjorts för James.

Aldrig hade jag kunnat ana att jag, född på 70-talet, med en stark feminist

till mor, en rätt så övertygad feminist till pappa, två otroligt hängivna och

väl argumenterade feminister till systrar, och en stolt feminist till man,

skulle behöva möta detta val i början på 2000-talet, nämligen valet mellan

karriär och familj. Tre veckor senare, i mellandagarna hemma hos mamma i

snövita Skåne, skrek jag: var är kirgisi-fucking-stan?

 

Såhär tio månader senare, så har det blivit väldigt tydligt för mig och James

att hur mycket vi än försöker, så var och är vi inte jämlika i det här valet.

Jag är kvinna och jag är 30 plus. Det betyder tydligen att både kända och

okända får fråga mig om jag inte vill ha barn, och varna mig för risken att

ångra mitt val senare i livet. De frågar inte om jag vill ha barn, men de frågar

om jag inte vill ha barn. Det är stor skillnad. Jag får ris i tid och otid för vårt

beslut att bo isär i ett år, medan James får ros för precis samma beslut. Jag

är självisk och han är osjälvisk. Jag är en dålig maka och han är den perfekta

maken.

 

Såklart är det inte omöjligt att ha både familj och ett jobb som man tycker

om och därför investerar mycket i. Men priset som jag och James betalar

är inte lika högt. Våra olika biologiska förutsättningar ger oss olika

utgångspunkter. Kvinnan måste ge upp inte bara sin kropp, men också sin

hjärna, till ett annat liv under minst ett års tid. I mitt fall betyder det till en

början inte bara att jag måste kissa på en bit papper för att veta om jag har

några ägg som trillar, men jag måste även ta hormoner och lägga om flera

av mina vanor. Dessutom blir plötsligt mina mest intima kroppsdelar och

kroppsfunktioner ett ämne för öppen diskussion. "Har du fått din mens

tillbaka än" är kanske en av de vanligaste frågorna jag har fått de senaste

åren, för att inte tala om de frågor gravida eller nyblivna mammor runt

omkring mig får. I ett samhälle där man annars inte ens får säga hej till

medresenärer på bussen, får man tydligen ta ohämmat på gravida kvinnors

mage, oavsett om man känner kvinnan bakom magen eller inte. Med andra

ord, kvinnans kropp är någon sorts allmänt gods bara för att vi kanske kan

föda barn.

 

Vad många inte vet är att i jämförelse med USA så har Sverige avsevärt

färre kvinnor i höga positioner. Vi har många fler kvinnor som jobbar, men

de är mycket tydligare koncentrerade i vissa yrken. Jag är inte säker på

vilket som är värst, eller bäst för den delen, men det är värt att tänka på när

vi prisar Sveriges jämställdhet. Jag har länge ställt frågan till mina svenska

vänner vem den så långa mammaledigheten i Sverige egentligen gynnar?

Det provocerar många att ens fundera över det här. Det är utan tvekan en

tabubelagd fråga. Men tänk på det, om man får två barn så är man som kvinna

i Sverige förmodligen hemma i nästan två år per barn, hur tar man sig då

till toppen? Eller tänk på en nygift 30-årig kvinna utan barn, vågar man

investera i henne, framförallt som småföretagare?

 

Såklart förstår både jag och James att om vi får barn, så är sannolikheten att

våra jobb inte kommer vara så viktiga för oss längre, om än alls. Vänliga

föräldrar behöver inte förklara för oss hur prioriteringarna och inte minst

livet verkligen förändras när man får barn. Vi vet det. Men vi känner inte

det. För just det, vi har inga barn och vi har inte velat ha dem nog än för att

planera våra liv därefter. Våra prioriteringar har inte ändrats än. Och kanske

lika rädda som vi är för att våra prioriteringar aldrig kommer att ändras, så

är vi rädda för att våra prioriteringar kommer att ändras. För vi tror på vad vi

gör och det ger våra liv en mening.

 

Alla har sina egna val att göra, det svåra är att göra dem utifrån sina

egna förutsättningar och situationer, och att acceptera deras pris.

Välfärdssamhällets uppgift är att se till att detta är så möjligt som möjligt.

En av de viktigaste förutsättningarna är att mamma och pappa ledighet

ersätts med föräldraledighet, och att lika jobb omedelbart ger lika lön; men

också att vi aktivt jobbar för en fundamental omvärdering av våra könsroller.

 

Först av allt kan vi väl bränna alla t-tröjor som det står 'jag är pappledig

på' och sedan kan vi väl prata öppet om hur en kvinnas privata och

professionella liv påverkas av att få barn, och vad det kan komma att betyda

för barnet. Om jag ger upp allt för att bli mor, vilken press sätter det på mitt

barn? Men kanske mest av allt, så kan vi väl hjälpa alla individer, kvinnor

som män, att göra sina egna val i livet, efter deras helt egna förutsättningar.

 

Nu är det helg i Bishkek. Jag saknar James, min familj och mina vänner.

Jag på massage, sedan ska jag se på film och äta det jag hittar på marknaden

idag, ensam. Imorgon ska jag skriva en föreläsning om 'the European

External Action Service' och politiska dialoger mellan EU och Kirgisistan

som jag ska ge på måndag morgon, och ha möte med en polsk diplomat på

besök. Det har jag valt. Vad har du valt?

 

PS. Min chef, EU Ambassadören i Bishkek, är den bästa chefen jag någonsin

jobbat för och hon har fem barn. Hon har betalat ett högt pris. Men hon är

nöjd, och hennes familj är lycklig. Hon är min idol.

Snart är det dags för den högtidliga nobelprisutdelningen, som jag tänker kolla på, eller om jag ska vara ärlig, kanske mest zappa förbi och se vilken gravidklänning Viktoria valt att ha på sig denna festliga dag.

 

Oftast är jag inte särskit avundsjuk på Viktorias kronprinsess-status, speciellt inte som ständigt påpassad gravid, men när det gäller festligheter, klänningar och stylister har hon en viss fördel som jag saknade som gravid. Tror inte att hon stapplar in på Monki med andan i halsen i en alldeles för varm vinterkappa för att hitta något jävla plagg, ett enda, som inte slutar precis vid troskanten och som inte är för figurnära och inte för fyrkantigt och ja tack jag tar väl det här zebrarandiga tältet i storlek XXL så blir jag den kulturtantigaste kulturtanten på den här sidan Gotland.

 

Hursomhelst. Kulturtanten som skriver detta är en ganska typisk innerstadsmamma i 30-årsåldern, som gärna väljer det bekväma och lagom stressade livet, snabbmakaroner i veckan och långkok på helgen (åtminstone enligt min facebookstatus). Jag önskar jag hade begåvats med en gnutta känsla för hushållsarbete, men i röran går jag och tänker som bäst, stort och smått, på Vetenskapsmän och på Marie Curie, snarare än på veckans matsedel eller Martha Stewart.

 

Inte för att jag har så bra koll på Vetenskapsmännen som fått Nobelpris (sorry, inte kvinnorna heller, mer än Marie Curie då, hon fick väl?).

 

Om någon skulle väcka mig mitt i natten skulle jag nog kunna nämna några nobelförfattare och kanske någon enstaka fredspristagare (Obama! Fast det vet nog min snart 2-åriga dotter också) men absolut inga namn när det gäller ekonomi, kemi och fysik och vilka ämnen det nu är som de andra prisen delas ut till. De har liksom inte haft någon inverkan på mitt dagliga liv, i familjens vardagslunk, iallafall inte vad jag känner till (här kan jag begå ett grovt fel, många forskare har säkert revolutionerat mitt liv nåt alldeles makalöst. En journalist borde skriva ett reportage om det). För något år sen fick forskaren pris som var hjärnan bakom provrörsbefruktning. Det tyckte jag var fint. Men vad heter han? Jag orkar inte googla.

 

Iallafall. Jag har börjat funderat ut vilka jag skulle vilja ge mina nobelpris till. Och jag har kommit fram till att jag saknar vissa uppfinningar som skulle göra min värld enklare att leva i. Nu menar jag inte de stora sakerna, såsom världsfred eller bot mot svåra sjukdomar, vilket naturligtvis jag också tycker är viktigt. Viktigast! Jag menar vardagsnära saker, sådant som jag går och stör mig på under dagarna när jag kanske borde ta tag i saker, som att städa och göra långkok och frysa in. Så om ni får några stålars över, forskare, kolla gärna på min lista då:

 

Fysik

Fysik handlar väl rätt mycket om naturlagar, eller? Jag läste mest Frida under fysiktimmarna i skolan, vilket säger rätt mycket om mitt fysikkunnande. Men jag minns att vi pratade om rymden, för det var intressant. Jag ger mitt nobelpris till den forskare som kan förklara för mig hur rymden inte tar slut. Det går inte att begripa. Kan det finnas någon som begriper det? Det håller mig vaken om nätterna, än.

Kan också tillägga att min dotters framtida lärare i fysik får mitt pris om han/hon kan få henne att sluta drömma sig bort under fysiklektionerna och faktiskt lyssna och få henne intresserad på riktigt. Det vore riktigt coolt med en fysiksmart dotter.

Och åh, visst vore det coolt om det fanns sådana där flygande brädor som de har i "Tillbaka till framtiden"? Forskning på det, please.

 

Kemi
Jag kan tyvärr inte riktigt släppa gravidtråden, eftersom så många vänner och bekanta ynglar av sig hela tiden just nu. Tänk om man kunde framställa ett vin som faktiskt smakade riktigt gott och utav alkohol utan alkohol, på kemisk väg? Även för icke-gravida vore det en vinst, när jag tänker efter.

Medicin

Här finns massor! Tänk om man äntligen kunde få en tablett som gjorde en immun mot vinterkräksjukan och alla andra former av illamående. En tablett som stoppade en från att kräkas. Det finns vissa typer av sådana här tabletter redan idag, men en som varit gravt illamående under en graviditet vet att dessa tabletter förmodligen bara är placebo, eftersom man spytt likförbannat ändå.

Eller ett penicillin till våra barn som smakade hallonsaft, eller kanske ingenting alls, som vatten. Det är väl inte för mycket begärt?

Fredspriset

Jag vet redan vilka som ska få detta. Det ska delas lika mellan mina föräldrar och min sambos föräldrar för deras insatser när det gäller barnpassning, städhjälp och middagsbjudningar. När tvätthögarna växer, mjölken rinner ut på golvet, räkningarna väller in och taket buktar neråt, då kommer de och leker med barnet så att tvåtten hinns med, torkar upp mjölken så att mamma räddar ryggen, bjussar på mat så att hoten från fogden avvärjs, håller upp taket och räddar freden. Amen.

Ekonomipriset

Ni läste kanske min rad om räkningar som väller in. Jag vet inte hur forskning skulle förbättra min ekonomi, eftersom jag uppenbarligen inte tar in råden som ges väldigt lättförståeligt av de snälla men stränga programledarna för "Lyxfällan". Kanske att jag skulle vilja få bekräftat att det är mer ekonomiskt och bättre ur livskvalitetssynpunkt att handla spontant än att veckohandla, eftersom man kanske inte råkar vara sugen på falukorv på torsdagen såsom vi bestämde på söndagen.

Litteratur

Jag skulle vilja läsa en riktigt bra bok som handlar om Lycka. Inget smolk i glädjebägaren, inga mörka moln vid horisonten, inget som skaver eller gör ont, utan en bok som skulle vara som att äta en bit av solen. Visst finns det massor av roliga böcker som får en att skratta, men det litterära språket brukar inte vara av nobelklass. Varför är det så svårt att beskriva lyckan utan att det blir harlequinkäss? Kanske för att lyckan behöver smärtan vid sin sida. Men ändå. Någon skicklig borde skriva min lyckobok som jag kan ta fram vid jobbiga stunder. Ni har kanske tips?

 

Jag lämnar er med några rader från världens bästa Tranströmer, ord som tröstar en sån som går runt och grubblar i vardagsstöket. Trevlig nobelhelg!

 

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det ska.

 Lisa

När jag växte upp bestod humorn i min närmiljö (dvs. de andra dagisbarnen) av tre sorters skämt.

 

1. Gåtor om judar. Svaret innefattade alltid en askkopp

2. Skämt om biafrabarn. Det roliga var att de dog av svält

3. Tomaterna som skulle över vägen. Jag tror ingen tyckte att det var roligt, men skrattade i alla fall. Åt tomatskämtet alltså. De som på allvar tyckte att det var roligt gick i särklass.

 

Skämten kom sedan att utvecklas och inbegripa barn i närmiljön. Då blev det plötsligt fel, och kallades mobbing. Aja baja, så får man inte göra.

Ju mer åren gick, desto fler kom att omfattas av denna rätt att inte bli skämtad om

-Sånt där kan man faktiskt inte skämta om, min grannes farmor satt i drag och fick nackspärr. Det var väldigt jobbigt för oss.

-Där hör du Martin, knyt nu halsduken ordentligt, folk blir ju ledsna.

 

Skämtar man om ett nålsöga är det alltid nån enögd jäkel som tar åt sig, som någon ju sade för typ hundra år sedan. Så skämten fick helt enkelt fortsätta att utgöras av grova kränkningar av de som vi egentligen inte visste om de alls existerade.

Men trots detta så har jag av någon anledning tagits för en underhållande person under dessa åren (jag är lika rådvill som du, kära läsare), trots min oförmåga att memorera några av de lustiga svältbarnsvitsarna. Och om man då säger något som omgivningen uppfattar som tillräckligt roligt, men inte så pass roligt att någon kan riskera att bli kränkt, då kommer den som ett brev på posten. Kommentaren.

 

"Du borde bli ståuppare".

 

Det är så urbota jävla dumt att jag inte vet var jag ska börja. Men jag försöker:

1. Sett till vad ståuppare tjänar på att ståuppa är det ett "dumt" karriärval.

2. Ståuppare är otroligt tråkiga. Det beror till stor del på det ovanstående, kanske för att de tjänar så dåligt att de är hungriga och håller på att svälta ihjäl och dagdrömmer om fläsknoisette istället för att slipa på vassa gags, men även på grund av att de helt enkelt är tråkiga och inte har något att tillföra. En som jag, till exempel, vit man 30-ish (det kanske mest hatade djuret i Sverige, tillika 50% av utbudet i ståupparfaunan), får i princip bara skämta nedlåtande om mig själv, att jag har tvångstankar, väldigt liten penis och helst av allt är oskuld. Det finns inget som är roligare än en vit man som inför publik berättar att han är oskuld. Åh, så kul det är.

Invandrare å andra sidan, de får skämta om invandrare på ett sätt som de tror att vita män skämtar om invandrare när ingen hör. Är de dessutom svarta så skämtar de om sina väl tilltagna könsorgan, pubertet i femårsåldern och vita mäns väldigt små könsorgan (Ja, Kodjo. Det var faktiskt roligt en gång. I Raw).

För att inte tala om kvinnliga ståuppare. Kvinnlig humor verkar till stor del handla om att mörda män. Nu är det ju tur att jag inte känner mig särskilt kränkt av det där, eftersom en vit man faktiskt inte får bli kränkt. Det står i lagen.

Men det finns såklart avarter. Magnus Betnér hyllas ju som en fantastiskt frispråkig ståuppare, vilket beror på en formel som bygger på att se ut som en nazist och låta som en svärande Wanja Lundby-Wedin. Ta-daa. Jete-kul.

Eller kanske det bästa av allt, svensk humors räddning: Björn Gustavsson, som byggde världens kortaste karriär på att dansa bögigt till Haddaway. Och vi älskade det. Att ingen tänkt på det förut? Att dansa dåligt i pilotbrillor till musik som vi skäms för att vi fortfarande innerst inne tycker är bra? Pure comedy gold.

 

Hur kunde det bli såhär jävla illa? Hur kommer det sig att de som arbetar med humor alltid är de tråkigaste exemplaren vi har, från clowner till ståuppare till komiker? Jag såg grotesco för något år sedan som ju ska vara det roligaste som finns, och på pappret var det helt perfekt. Ett helt avsnitt åt sosse-bashing. Men det var ju så ohyggligt tråkigt att jag började gråta av tristess.

Kan det ha varit så fruktansvärt olyckligt att de faktiskt lyssnat på folk som säger åt dem att de borde bli ståuppare?

Högst troligt, eftersom vi har en ganska omfattande apparat i samhället helt ägnad åt att säga åt folk vad de ska göra med sina liv. Varje skola har en. Syokonsultenten. Dess uppgift är att försöka övertyga varje elev att ge sig på en karriär inom det mest obskyra intresset (det behöver inte ens vara ett intresse, vilket ledde till att min kusin ekonomen rekommenderades att bli akvarellmålare) med den absolut minsta möjligheten att förtjäna ett uppehälle. Det ligger liksom inprogrammerat i oss att vi tilldelas en roll av en förbarmande myndighet, för vilken vi skall vara evigt tacksamma. Och då blir det plötsligt så, att vi får människor som viger sina liv åt sådant som de är dåliga på och som det saknas efterfrågan på. Det gäller ju inte bara ironiker, utan även politiker och en förkrossande majoritet av servicesektorn.

Men humor är ju skitviktigt. Om vi inte skrattar försvinner ju en ganska viktig poäng med den transportsträcka vi kallar livet.

Och de som ska få oss att skratta utgörs av ett gäng inkompetenta dårar. En gång var jag på en restaurang som bjöd på underhållning i form av någon ståupparförening som skulle testa lite nya sköna grejor. Det var så illa. Så fruktansvärt illa. Dessvärre tillåter ju de sociala reglerna inte oss att bara jaga ut fanskapen på gatan med en skumsläckare.

Men tänk om det helt plötsligt dök upp ett gäng lirare vid en akutmottagning och menar att de ska köra lite sköna grejor, eftersom de har tittat på Greys Anatomy och har ganska bra koll på det här med operationer.

Jättedum idé. Men med ståuppare går det bra, tydligen, för det är inte alls viktigt.

Det finns väl egentligen bara ett annat yrke i Sverige som behandlas lika illa som humorhantverkarens. Lärarens.

Så tänk på det. Ju sämre lärare, desto dummare människor, desto tråkigare skämt, desto större makt till syokonsulenten. Och det leder ju i förlängningen till att fler ägnar sig åt sådant som de inte alls ville från första början, och är bittra och därmed otroligt lättkränkta. Vilket ju öppnar upp för det största skämtet av alla, SD, som plötsligt skämtar grovt om folk långt bortifrån som inte är så långt borta längre. Och folk lyssnar, för det är inte presenterat som en rolig historia utan som politik och då är det inte mobbing.

 

Så nästa gång någon säger åt dig vad du borde göra, be dem fara åt helvete.

 

/BIng

Jag är en rättningsmaskin (läs svensklärare på gymnasiet) som ägnar många timmar varje vecka åt min följeslagare och vän - rättningshögen. Rättningshögen är alltid välfylld. Ibland består den av fantastiska texter. Ibland är texterna mindre smickrande . Rättningshögen håller mig sysselsatt, ger mig ångest, stressar mig, men den ger mig framförallt många intressanta funderingar. Då jag tar mig själv och mitt jobb på stort allvar ser jag det som min plikt att rätta alla språkliga fel som kommer i min väg. Jag har alltid rödpennan framme (fast idag är den utbytt mot datorns granskningsverktyg). Jag är nämligen så gammaldags och omodern att jag tycker att man ska kunna skriva ordentligt. Äh, låt eleverna skriva, tänker du. Det är väl kommunikationen som är det viktiga? Bah, säger jag! Nu ska detta gästinlägg inte förvandlas till ett stort pekfinger, men när Ami gav mig skrivutrymme på sin blogg så tänkte jag att äntligen ska jag få ge utlopp för mina iakttagelser från rättningshögen! Kalla mig pretto om du vill, men hur står det till med våra skrivkunskaper i Sverige idag? Läsförståelseförmågan ska också få sig en känga förresten. Och datorhelvetet. Ett litet varningens finger kan jag väl få höja?

 

Stor bokstav och punkt. Smaka på den. Ganska enkelt eller hur? Det ska man faktiskt klara av redan i åk 3 enligt Skolverkets nationella prov. Jag frågar mig då: hur är det möjligt att man fortfarande i gymnasiet gör sådana fel? För det gör man. Borde inte rättstavningsprogrammen reagera om man inleder med liten bokstav? Det råder också en stor förkärlek för satsradningar (ni vet när man radar meningar efter varandra med kommatecken istället för punkt).Har du testat att läsa en sådan text? Ta ett djupt andetag innan. Är jag petig? Kanske. Men du skulle väl inte prata utan andningspaus? (Min kära vän Jessica gör det i och för sig). Jag har en liten hypotes. Jag tror nämligen att man gör fler fel när man skriver på dator. I alla fall om man inte är så van vid att skriva på dator. Jag har en ytterst naiv tanke om att handen och pennan inte gör samma fel som fingrarna kan göra när de ska leta sig fram över tangentbordet. Kan det vara så? Apropå datorer så tycks inte rättstavningsprogrammen märka alla fel. Har man inte sitt kritiska öga öppet så kan man ju vilseledas att tro att det faktiskt heter skum tomte istället för skumtomte. Särskrivningar är nämligen också ett stort problem i rättningshögen. Allvarligt fel? Ja. För en sjuk gymnast är ju inte detsamma som en sjukgymnast även om en sjuk gymnast säkert kommer att behöva behöva en sjukgymnast. Förslag: ryck datorn ur händerna på era ungar då och då och låt dem skriva på gammalt, vanligt och hederligt papper!

 

Vi lämnar rättningshögen, men dissar fortfarande datorn. Nästa svarta kamel går till läsförståelsen eftersom denna har försämrats drastiskt i Sverige enligt flera internationella undersökningar. Högskolor och universitet protesterar högljutt över nyblivna studenters bristande läsförmåga eftersom dessa har svårt att ta sig igenom stora textmassor och inte klarar av att plocka ut det väsentliga ur texterna. Ganska skrämmande eller hur? Samtidigt är Sverige ett av de två "datortätaste" länderna i världen när det kommer till skola och undervisning. Hur går det ihop? Vi läser ju på datorn numera!? Det är väl detsamma som att läsa i en bok? Vi "forskar" och söker fakta på internet sedan barnsben, vi klickar oss från sida till sida, läser lite här och där och klickar oss snabbt vidare till något mer intressant. Det ska gå snabbt och det ska vara lättillgängligt. En specialpedagog som fördjupat sig i ämnet förklarade för mig att just detta klickande runt på olika sidor tros vara en möjlig förklaring till varför läsförståelseförmågan bland våra unga försämrats. Alla dessa korta texter på nätet gör ju att vi inte behöver ta oss igenom en större mängd text. Intressant, eller hur? En annan, och enligt mig ganska cool förklaring, är att svenska ungdomar är så duktiga på engelska. Hur hänger detta ihop med läsförståelse? Jo, minns du när du var liten och man fortfarande inte hann läsa undertexten på Dallas? Frustrerande. För att hinna med i textremsan krävs det nämligen att man har en ganska hög läshastighet. Idag är unga människor så duktiga på engelska att man inte bryr sig om den där undertexten (inte om Dallas heller för den delen). Förslag: ryck återigen datorn ur händerna på era ungar då och då och sätt en bok i näven på dem! Inget playstation, ingen Ipad elle e-book utan en hederlig bok i papper!

jag ska fälla ihop mitt pek finger nu och ta jul lov, jag tror jag behöver det, det var kul att få skriva här. tack för mig, ett särskilt tack till rättnings högen som förser mig med arbete....

Fredrik

Stormen ylar utanför, Malmö är kallt, vår dotter Molly sover lunch och jag har precis blivit beordrad att "skriva nåt roligt" på min frus blogg.
Jag är alltså gift med grundaren till Amileaks och heter Christopher.
Redan när vi träffades så kom vi överens om att Ami skulle vara den sprudlande, glada och roliga och det föll då på min lott att vara den mystiska, kulturella, blygsamma och smått introverta konstnären som kunde vara den perfekta kontrasten till Ami.

 

Jag tänkte istället för att vara rolig, ta tillfället i akt och vara allvarsam och berätta lite hur det är att arbeta som musiker i dagens samhälle.

När jag träffar nya personer så brukar jag dra mig för att berätta att jag är musiker.
Detta har jag lärt mig den hårda vägen eftersom den allmänna uppfattningen är att det inte är ett "riktigt" jobb. Man får ofta följdfrågor.

 

- Kan man leva på det?

eller

-Det måste vara underbart att få jobba med sin hobby?

 

Den senare frågan gör mig alltid lika irriterad. För att illustrera hur verkligheten ser ut så har jag gjort följande diagram:

 

 

Här ser ni tydligt hur min arbetstid fördelas i procent.
Dvs. för att kunna "jobba med min hobby" så går 98% av min arbetstid åt till annat än musik.

För att slippa bli irriterad så brukar jag hitta på andra intressanta jobb när jag presenterar mig eller bara kort och gott säga att jag är egenföretagare. Då slipper man följdfrågor helt.

 

När jag var ung så tänkte mig att livet som musiker skulle se helt annorlunda ut.
Jag tänkte att jag skulle sitta vid en lägereld och spela ballader för vackra damer som visade sin uppskattning genom att kasta pengar och klädesplagg på mig.
Som tur är så har jag ju ett passionerat intresse av att förklara för fulla människor att "vi stänger kl 01 " eller att "jag inte tänker spela just den där låten som du kom på att du gillade just nu"  eller "du kanske skulle vänta tills jag sjungit klart låten innan du skrek önskemål i mitt öra".

 

Men jag klagar inte.

 

I´m living the dream

 

/ Christopher Dominique

 

Vilken ära att vara försten ut som gästbloggaren på Amileaks! Men minsann inte helt enkelt.

För det första vill man ju liksom vara lika rolig som Ami för att passa in. Omöjligt.
För det andra vill man läcka något. Möjligt.
För det tredje ska man komma på något lagom vettigt att skriva om...

 

Kanske ska man inleda med en presentation. Jag är Viola. Och har jag samma namn som din farmor/mormor är det bara en tillfällighet. Jag föddes nämligen med ett dubbelnamn precis som min hyresvärd Ami och bytte sedermera till mitt andranamn – det viss säga tantnamnet. Just namnsituationen är en fin gemensam nämnare mellan mig och Ami. Vi förstår varandra. En annan gemensam och välkänd nämnare är att vi båda är gamla avdankade journalister. Ami gjorde scoop på skoltidningen och jag på kvällshittepåtidningen. Same same. När jag tänker på det har vi faktiskt en gemensam nämnare till, nämligen Amis man Christopher som även är anledningen till att vi känner varandra. Vi träffades på den tiden då jag hade cerist hår och var dryg, något som tydligen imponerade på Dompan. Idag är jag avdankad även på denna front, förutom ibland när jag blir full och når dryghetens ljuva status. Fast när jag sist träffade Christopher och försökte göra mig till fick jag istället höra att jag var pretentiös. Så jag antar att jag numera kan stryka den charmerande drygheten från mitt CV.

 

En egenskap som jag och Ami däremot inte alltid delar, men som vi ofta påtalar finns kvar på min meritlista, är att jag är hopplöst politiskt korrekt.
Politiskt korrekt {ngt nedsättande} överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar (SAOL).
Sexigt? Kanske inte. Men ja. Jag är den där genusmedvetna mamman som låter sin son, om han vill, ha långt hår (gärna i pippitofsar eller fläta), klänning och strumpbyxor på förskolan (inte helt PK att kalla det dagis), som tantdiskar ur kartonger och plast innan återvinning, som tjatade sig till matavfallssortering i bostadsföreningen, som handlar veggomat på Astrid & aporna, köper produkter som heter saker som Weleda och helst använder deo utan aluminium. Min kompis Jenny kallar mig för Moder Jord. Jag tycker det låter aningens mossigt.

 

Jag har inte gjort någon djupare analys av varför jag är PK. Kanske har det med någon kvinnlig duktighet att göra, kanske handlar det bara om ett sätt att stå ut med sig själv eller att få provocera på rekovis. Något jag dock ofta konstaterat är att det är ganska kostsamt. Ekologiskt och fairtrade är dyrare än Lidl och det finns många organisationer med hål i. Och helst ska man ju inte handla på H&M. Som bärare av hela världens orättvisor hamnar man även lätt i trångmål. För det kan ju till exempel uppdagas att de där Conversedojorna man gillar (fast de egentligen är dåliga för fötterna och går sönder alltför snabbt) produceras under vidriga omständigheter (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13319040.ab = läcka). Det är då man tackar sin lyckliga stjärna Nina för att hon säljer politiskt korrekta och dessutom snygga skor (www.greenlaces.se = dagens PK-tips).

 

Men det händer också att det lönar sig, förutom i karmabanken. Som när man vinner en ekologisk matkasse på Konsum för att man kunde svara på alla PK-frågor. Eller när Ami besvarar ett mail (där präktighet ursäktas) och skriver att man är en bra förebild. Då är det liksom värt att man ibland kan känna sig som en politiskt korrekt nidbild av sig själv. Hur ser din nidbild av dig själv ut?

 

Tack för ordet (och glöm inte att kolla länken och sluta för böveln att köpa Converse)!

 

/Moder Jord