Det kom en bebis! Minsann.

Han föddes 24 februari och är nu fem veckor gammal. Han heter John. Han är lika fin som Molly.

Jag gick över tiden med tre dagar, men betedde mig som om jag gick över tiden ett år. Men alla som går över tiden vet känslan av uppgivenhet när det där magiska datumet passerar.

Jahaaa... Då kommer det inget barn då... det var det...jag missade tåget...

Som om man är fast i Twilight zone som gravid i oändligheten.
Så känns det.

Jag är tacksam för jag fick en bra förlossning utan komplikationer. Annars är ju förlossningar ett intressant samtalsämne kvinnor emellan, då man tävlar i att bräcka varandra med värst förlossningshistoria. Det är nästan ett tvång det där att få sin helt normala förlossning till att låta som värsta dramat. För att det är värsta dramat. Även om det gått bra.

Här kommer mitt drama:

Ni vet ju hur mycket jag har tjatat om bedövning och hur bra epiduralen fick mig att må sist. Det var en stor skräck hos mig att inte få epidural, ty jag är en mesig kvinna. Jag är inte en sån där tuff urkvinna. I need drugs.

MEN JAG FICK INGEN EPIDURAL.

JAG FICK FÖDA GOSSEBARNET UTAN BEDÖVNING GOD DAMMIT

Jaja, jag vet att merparten av alla kvinnor världen över föder helt utan bedövning. I en hydda. Ensamma. På huk. Det bryr jag mig inte om. Att föda på toppmoderna nya Kvinnokliniken i Malmö och ligga där och det enda jag kunde få var lustgas (som hjälper ungefär lika mycket som ett glas vatten) var inte mitt önskemål. Men jag blev i vanlig ordning hemskickad. Jag brukar bli hemskickad när jag föder barn (alla två gånger) eftersom jag åker in för tidigt. Jag brukar åka in när jag inte kan hantera smärtan och dreglar och väser. Då är man kanske öppen 1 cm och blir lite hånad för sin sjåpighet och får skamset ta sin lilla rullväska och åka hem. Oftast har man en kommentar ringandes i öronen av en random, skånsk, medelålders barnmorska:

-auuu, du ej jue ente egång ens, åjk du himm o vijla å kom tebauga narr du haur redija varkar

Mmm. Redija varkar?

Sen när man kommer in andra gången är det ju FÖR SENT för epidural. Det är så vi mesar blir snuvade på smärtlindring. Det visste jag ju. Jag påpekade för barnmorskan att jag visste att det var på gång och bad henne snällt att få vara kvar. Gav hundblicken och darrade med underläppen. Inget hjälpte. Bara att åka hem. Jag var besviken, jag skulle ju föda! Christopher sa (väldigt tyst) i bilen:

- man såg inga värkar på skärmen....

A woman knows when a woman ska föda. Skärmar eller inte. Hela världen är idioter tänkte jag. Jag är en missförstådd kvinna och jag får inte lov att föda.

Christopher gick och la sig för att "vara pigg till själva förlossningen". Jag undrade hur utvilad man måste vara för att sitta på en stol bredvid en säng och hålla någons hand men sa inget eftersom jag var upptagen med att hänga på min storasyster, andas djupt och försöka minimera mitt brölande för att inte väcka Molly. En timme senare var vi inne igen efter att ha bevittnat slagsmål mellan poliser och svartklubbsbesökare runt hörnet av huset. Detta är inget att hetsa upp sig över. Totales normales i Malmö.  När jag var tillbaka efter den korta vändan hemma, tuggade jag fragda och fullkomligt skrek i korridoren att jag ville ha epidural. Jag blev undersökt et voilá, jag var öppen 4-5 cm och skulle få min drog. Då drog Den Stora Väntan På Narkosläkaren igång. Jag låg på sidan och stirrade mot dörren med vild blick. Snart skulle min räddning komma. Han kom inte. Klockan tickade och jag kände ett kraftigt tryck, bakåt och sa det. Eller skrek så artigt jag kunde. Jag blev undersökt igen och barnmorskan säger:

- auuuu du ej jue öbben nästn 8 cm å du skau snaurt föda!
- epidural? Får jag epidural snart? När kommer läkaren? Jag behöver epidural!

- näee du. De ej för sent för epidural, tyvarr!

Här rasade min värld samman. Ni kan förstå att när mitt lifemisson var att få bedövning och jag i de värsta smärtorna insåg att jag skulle få föda utan. Det ligger inte i min natur. Jag är lillasyster. Jag är tjejen på räkmackan. Färska, pillade, utan lake.

Men det gick. Man har liksom inget val att avbryta mitt i. Nu en månad senare har jag släppt det. Det gick ju bra det där ändå. Jag var tvungen att älta lite först. Men jag fick inte jättemycket gehör. Ingen tycker särskilt synd om en när man gjort det där kvinnor alltid gjort och fortfarande gör, utan en spruta i ryggen.

Men roligt att titta in igen. Jag kommer att skriva sporadiskt mellan amningarna. Vill du slippa klicka hit så likea bloggen på Facebook så märker du när jag uppdaterat, utan att anstränga dig alls!

// Ami

I morse körde vi som vanligt Mollys morgonrutin. Allt efter ett strikt schema. Och nåde oss om vi går utanför rutinerna. Pappa ska väcka henne 06.55 med varsam hand, hon ska tända ljuset på toaletten och han ska klä på henne medan hon har sin snuttefilt (Blankie) på sina ögon. Samtidigt gör jag välling i köket och sen väntar jag i soffan. I soffan ska hon lägga sig på den blommiga kudden och jag ska därefter räcka över vällingflaskan (inte för hetsigt utan mjukt) och hon tar emot den lite nonchalant. Därefter ska jag fråga henne om hon vill ha filten på sig och hon kommer att nicka. Sen gäller det att vara snabb. Totte-DVDn ska vara på. Görs allt detta rätt så har vi en harmonisk och härlig liten Pippi-Molly.

Men idag hade jag av någon anledning på morgon-TV på när hon bars in i TV-rummet. Precis då var det presskonferens och Prins Daniel berättade om den nya prinsessans födelse. Jag fällde en liten tår och blev varm i hjärtat. Sen blev jag upprörd. Varför får inte jag föda? My god, jag kommer att föda på skottdagen! Och ungen kommer i hela sitt liv få höra:

- Fyller du bara år vart fjärde år?

Åh hemska tanke! Inte för att det egentligen spelar någon roll, bara det att det kommer bli tröttsamt.

Ialla fall. Tillbaka till soffan. Presskonferensen sågs inte med blida ögon av min Molly.

TOTTE!

TOOOOOOTTE!

TOTTE, TOTTE, TOTTEEE!

Letade snabbt fram fjärrkontrollen och fick med fumlande händer igång DVD:n och den långsamma berättar-rösten från 70-talet satte igång. Molly lutade sig tillbaka nöjt och jag ville äta upp henne så söt var hon, min bestämda lilla flicka. Stilla tänkte jag att det är inte bara kronprinsessparet som fått en prinsessa. De flesta familjer har sina egna prinsessor.

Nu väntar jag bara på min lille prins också.

Som helt säkert kommer på skottdagen.

//Ami

Tre dagar kvar.

Och jag känner efter. Är det på gång? Jag känner ett tryck. Är det en fis på tvären? Hmm, jag är lös i magen! Mycket bra ju, naturens egna lavemang. Nä, vänta jag har bara ätit en massa skräp. Nä, det kommer nog ingen bebis. Men det rör sig där inne. Är det en bebis där? Eller bara en massa kebabkött?

Bara låt mig föda.

Jag har ju trots allt varit gravid i 277 dagar (av 280).

Det är fasligt många dagar utan vin.

Apropå vin, så kommer Jens Vin upp i bloggen om en stund!

pusspuss

// Ami

Ja, då är det bara att klicka på filmen nedan!

Jag fann min gamla PC längst ner i min skrivbordslåda. I PCn hittade jag min dansfilm, filmad den 4e december 2009 när jag var en nätt liten böna på 107 kg och skulle föda. Epiduralen (bedövningen) har precis kickat in och jag är en lycklig människa som inte brölar som ett skadeskjutet djur längre. Jag ber inte längre om att få dö. Jag har fått tillsägelse att röra på mig för att skynda på förloppet, så istället för att gå runt i korridorerna kör jag discodans i rummet och Christopher agerar DJ (snällt låtval...)

Jag gillar verkligen min dansvideo.
Men jag gillar inte den flottiga ickefrisyren eller min gigantiska storlek. Sjukhusrocken är väl inte det sexigaste plagget heller. Men så ser verkligeheten ut. Man är osminkad och ugly. Försökte redigera mig snyggare. Men det var helt omöjligt. Jag såg helt enkelt ut så efter att konstant ätit choklad i nio månader och varit vaken över 30 timmar i sträck.

Men en fin bebis blev det!

// Ami

Jag kommer inte att kunna blogga lika intensivt ett tag framöver.

Jag studerar nämligen på distans. Det tar mycket av min tid givetvis. Men gud vad jag är rostig. Känner mig urgammal och förstår inte riktigt vad jag gör. Snart kommer ju ungen också. Så boar mig till döds. Men med magen och det hela tar det ganska mycket tid. Städade Mollys rum. Det tog nästan 12 timmar. Kan bero på att jag tog sittpaus var 10e minut för sammandragningar. Men golvet är helt Legofritt och en märklig känsla av frid har infunnit sig. Legofriden. För en liten stund sen så grät hon (tappat napp) så jag smög in i rummet och snubblade på golvet för att det var tomt! Märkligt. Ingen slalom eller slå tårna i diverse saker.

Gött.

Men jag har inte fött, lagt ner bloggen eller flyttat från Malmö.

Men gud vad man hinner med mycket om man bara struntar i att vara online ett tag.

Inte direkt en överraskning men jag blir ändå lika förvånad varje gång. Dygnet blir längre och man orkar t om kela en stund. Håller jag på att finna lugnet, harmonin?

Nä, inte helt.

Mamma kommer imorgon kväll för att hjälpa mig med Molly och jag är superstressad över att köket har förfallit sen hon hjälpte mig och går konstant med Ajaxsprutan i högsta hugg.

För alla vet väl att någon som har rent kök och leksakerna sorterade i backar och i leksaksgenre samt ett golv utan Lego är en ansvarsfull människa?

Min morsa kommer att tappa hakan.

// Ami

Om 26 dagar är det dags att föda.

Är jag redo?

Nej. Det gör skitont att föda barn.

Och efteråt känns det som om man blivit spetsad på en påle. Penntroll, you know. Klart att jag är stressad över detta och har redan fantomsmärtor i mitt stackars kön. Jag ska alltså in i en situation jag inte kan kontrollera. Det är därför jag tultar runt i lägenheten och får panik över alla konstiga ickelösningar vi har. Jag är ute efter kontroll. Över servetterna. Servetterna borde ju ligga på samma hyllplan som värmeljusen, för man plockar oftast fram detta samtidigt. Varför har jag inte tänkt på detta innan? Allt måste stuvas om. För när väl bebisen kommer jag ALDRIG någonsin mer ha tid att ändra plats på servetterna och värmeljusen. Allt måste fixas på de här 26 dagarna. Letar smarta IKEA-lösningar och en whiteboard måste vi ju ha i köket. Det har alla lyckliga familjekök. Där ska vi ha barnteckningar och viktiga datum, lappar och sånt. Sådär perfekt IKEA-slarvigt, dvs kontrollerat kaos.

Det är det denna förberedelse handlar om. Att kontrollera situationen. Klockan tickar. Benen ska rakas, fötterna ska vara mjuka och lena (utan fil) håret ska fixas och ögonbrynen ska vara på rätt höjt i ansiktet.

Mise en place.

Men just nu ska jag fokusera på servetternas placering i skåpet. För när jag kommer hem med babianarsle från BB och vi får besök som ska få kladdkaka så ska jag inte leta efter de där servetterna. De ska ligga i färgskaleordning i översta hyllan i bruna skåpet, precis bredvid värmeljusen.

Precis så.

//Ami

Ps: Om man har fött mer än ett barn och förlossning nummer två gått snabbare, lättare än nummer ett,  blir jag glad om du vill dela det med mig. Antingen i kommentarsfältet eller på mail: ami@amileaks.se

Peppa mig snälla!

Det är ganska långt från att ha varit väldigt aktiv till att vissa dagar bara ligga i sängen i olika ställningar med kuddar uppstoppade under diverse kroppsdelar. Det är deprimerande. Jag kan inte lyfta min dotter, hoppa i sängen med henne, jaga henne runt köksön. Jag tappar lusten till det mesta och bröt ihop ordentligt i förmiddags för vi inte hade apelsiner hemma. En stund senare bröt jag ihop för jag har tappat min identitet och på något sätt blivit ofrivillig fånge i mitt eget hem under denna tillfälliga fas. Hasar runt i fula kläder med buskiga ögonbryn.

Vem är jag, vad vill jag med mitt liv? Och varför har vi inga apelsiner hemma?

Sen kommer skammen. Hade jag levt för 100 år sen hade jag strukit med. Lätt. Då fanns varken sjukskrivning, vattenträning eller akupunktur på högkostnadskort (!) att tillgå. Nä, ut i fältet och jobba med dig. Fast jag behöver knappast gå 100 år bakåt i tiden. Räcker att jag blickar bort mot andra kontinenter eller stannar i Europa och tittar söderut, österut.

Som sagt, jag ska vara tyst och tacksam. Speciellt över min man som lämnar jobbet och kör till Willys och handlar 5 kg apelsiner, klyftar upp några i en skål, ställer på sängbordet bredvid mig, pussar mig på pannan och sen kör tillbaka till jobbet och stressjobbar in förlorad arbetstid. För just det, han kan inte jobba över, någon måste ju bada, leka och jaga lillan medan jag sitter i fåtöljen med vetevärmare och tittar på och skäms.

Åh denna skam.

Men apelsinerna var väldigt goda. Lite mer syrliga än söta, precis som jag vill ha dem.

// Ami

Livet förändrades när Iphonen kom in i livet. Jag har bland annat skrivit om hur det påverkar föräldraskapet och den allmänna närvaron här.

Men det är inte alltid av ondo. En app hjälpte mig i kampen att gå ner 35 kg. En app hjälpte mig att springa 10 km på en bra tid. En app gör att jag som jobbar utomlands kan ringa hem gratis. En app hittar till den närmaste offentliga toalett när jag håller på att kissa på mig.

Jo, jag vet:

Hur klarade vi oss förr?

Det gjorde vi, absolut. Men kan livet bli lite roligare, lite enklare med en app så varför inte?

Under min förra graviditet fick jag en bok på Mödravårdcentralen. I den kunde man läsa hur barnet utvecklades från vecka till vecka. Jag gjorde en big deal av detta och högläste för Christopher de första veckorna under ritualliknade former. Måste skratta åt det såhär i efterhand. I slutet av graviditeten bad jag honom  själv läsa och sen rapportera tillbaka så jag visste att han hade läst exakt vilka organ som bildades i v. 24. Kul tjej jag är.

Denna gång är jag ju helt klart coolare (på vissa plan). Men inte ens jag orkar bry mig fullt ut om exakt när bebisen lungor är fullt utvecklade och har inte ens koll på exakt vilken vecka jag befinner mig i. Då kan det vara bra med en app! Jo, då. Denna gång struntade jag helt i boken och laddade ner en gravidapp med statistik, pushmeddelande och annat smaskigt. Man får allt serverat. Mycket bra. Och när det står något som ligger i mitt intresse så tar jag en skärmdump och skickar den till Christopher:

Uttorkad.

Vissen.

Färdig.

Vill du ha positiv energi?

Sorry,  kan inte leverera. Läs en annan blogg.

Tills imorgon. Kom tillbaka då. Jag bjuder på kaffe.

// Ami

Ps: men visst är bilden väldigt snygg? Trots det vissna. Jo, jag är mycket nöjd med bilden!

Vi var på sista ultraljudet och är igång och tjafsar om bebisnamn igen, nu när vi fick bekräftat en andra gång att det blir ett gossebarn.

Vi hade ju samma diskussion vid första ultraljudet, ni vet, det med fem gäspningar. Men ultraljudet gick mycket bättre denna gång och efteråt var jag tvungen att skratta lite för Christopher var nog rädd för mig och klappade mig på pannan, tryckte min hand och sånt. Jag ville säga att han inte behövde eftersom vi skulle inte se om bebisen hade hjärtljud eller två huvuden denna gång, mest bara se exakt hur stor han skulle vara vid födseln. Stackars människa, han har det inte så lätt.

Men jag började namngoogla igår igen och den sjukaste sidan alla kategorier är nog familjeliv.se. Inte för att jag direkt är adlig men jag tror att man måste vara en hillbilly för att kunna bli medlem där, med tanke på alla märkliga kommentarer och missbruk av vårt språk och överdrivet användande av smileys.

En medlem kastade ut frågan om fina pojknamn och någon svarade med:

Lucifer?!

Va?

Är det min katolska uppfostran som spökar? Kan hon mena allvar?

Gick in på birthday.se och det finns alltså 35 stycken i Sverige som är döpta till Lucifer i antingen första eller andra namn.

Ojdå.

// Ami

Jag och Apoteket fungerar inte ihop. Främst för den stora bristen på diskretion. Det trodde jag aldrig att jag skulle bli irriterad över. Jag är inte direkt blyg. Jag talar gärna om min anal, min fetma och mina misslyckanden. Men när jag själv väljer att göra det.

Inte när jag står på Apoteket. Det är inget litet stängt undersökningsrum. Vem som helst kan höra när personalen pratar högt om vagigatorer och svampinfektion i underlivet. Det kan faktiskt finnas ett gammalt tjusigt ex som dumpat mig som sitter där och väntar på att hämta ut sin medicin och får då vatten på sin kvarn när han hör om mina åkommor. Eller min chef kan ha råkat ta bron över från Danmark kanske står bakom mig i kön. Nu var svampen mitt minst genanta problem, men ändå. Graviditer kan medföra både det ena och det andra. Och även om vi gravida kvinnor kanske gnäller över vissa krämpor (öhh...jag) så talar vi inte om alla krämpor. Förutom i den här bloggen då.

Häromdagen gungade jag in med ett långt recept. Inget fysiskt recept dock. Det har man tydligen inte idag. Kändes lite tomt i händerna. Jag visste inte vad jag skulle göra av dem. Jag stod där receptlös och skulle få med en hel drös läkemedel hem. Efter besöket kände jag mig lite missnöjd. Rent av surfittig.  Så fort jag kom hem var jag tvungen att sätta fingret på exakt det som störde mig i bemötandet:

Det indiskreta röstläget

Man behöver inte viska, men måsta de skrika?

- MARGARETA! FÅR MAN TA VAGIGATORER NÄR MAN ÄR GRAVID? FÅR MAN INTE VA?!!! OCH HAR VI APELSINSMAK PÅ LAKTULOS?

Jag kanske är känslig. De flesta kanske inte vet att man tar Laktulos Meda för att göra sin avföring lite mer formbar, men finkänslighet. Snälla.

Högläsning av bipacksedeln

Förstår att detta är en service, men jag är inte analfabet och jag har inte problem med det svenska språket. Det måste ha framgått när vi konverserat. Ändå ska bipacksedeln tråcklas fram och det ska högläsas om bieffekter och dosering. Kan man inte få läsa hemma?

Förmaningen

- Nu är det ju bara en dos på Citodon på receptet. Du är medveten om det va? Alltså det betyder att du inte kan hämta ut mer på detta receptet. Bara en gång får du dem. Din läkare har inte skrivit ut fler. Tyvärr. Bara denna dosen. Sen är det slut. Slut, slut slut.

Lugn, jag missbrukar inte dem. Jag har inte bett om fler doser. Och hela Apoteket behöver inte heller tro att jag missbrukar smärtstillande.

Tipsandet om likvärdig produkt

Det är säkert någon lag som gör att personalen måste tipsa om någon annan produkt som har samma verksamma substans. Men jag blev alltså tipsad om en produkt som var 50 öre billigare. Har vi ens 50-öringar? Och jag vill ha EXAKT det doktorn skrivit. Jag litar blint på farbror doktorn, överheten.

Diagnosställandet

Detta sker ständigt på den receptfria avdelningen. Man får en diagnos utan att ha bett om det. Jag ville ju bara ha multivitamin, inte höra att jag har skörbjugg, skabb eller någon annan otrendig sjukdom.

Detta hände inte vid just detta besök och det var inte Apoteket utan det nya Apotek Medstop,  men bör ändå berättas:

Förra sommaren skulle jag vara tärna på min bästis bröllop och hade en del vikt att bli av med efter förlossningen för att komma in i en för liten klänning. Jag hade under flera månader hetsbantat, späkt mig och tränat likt en elitidrottare. Jag kunde äntligen knäppa blixtlåset. Jag var nöjd. Och hungrig. Dock kände jag mig dagen före bröllopet väldigt plufsig och inte så snygg som jag borde känt mig. Så traskade ner på Apoteket för att köpa vattendrivande (som jag kom ihåg att min mamma brukade använda på 80-talet) Jag förklarade vad jag ville ha för damen och hon sa:

- Varför behöver du det?

- Jag har samlat på mig vatten i värmen....

Sen tog hon ett steg ut från disken för att syna mig och sa:

- Nej, du får inte använda sånt eftersom du är gravid.

Ridå.

Vad har ni för erfarenhet? Och kan man beställa analkräm på nätet? Anonymt?

//Ami

Ni som har läst ett tag vet ju att jag har svårt att gå pga dettta och nu har det förvärrats och vissa dagar kan jag knappt gå och har därför fått kryckor som hjälp. Jag var salig för tänkte att nu minsann ska allt bli lättare för mig! Jag åkte in till jobbet igår och skulle premiärgå min hjälpkrycka. Till min stora förvåning stjälpte den mer än hjälpte. Min vanliga förebyggande gungande gång (ni vet hiphopstilen/bajsat i byxan) gick inte att bibehålla med kryckan. Det krockade. Jag visste inte vilken sida jag skulle stödja mig på och skulle jag ha axelväskan på samma sida där jag hade hjälpkryckan eller motsatt och vilken hand skulle jag då hålla kassen i? Och min annars snigelaktiga gång blev ännu långsammare! Hur det nu är möjligt?

Men kryckan hade en oväntad positiv effekt på bussen. Jag som i vanliga fall får fråga random ungdom/medelålders man om en sittplats med bedjande ögon och ge en snabbförklaring om bäckenproblem samtidigt som jag jag pekar menande på min jättemage, fick nu sittplats direkt. På en överfull buss.

Det var som om jag var Moses!

Fast jag behövde inte ens höja käppen. Havet delade sig och vägen bereddes för mig snabbare än jag ens hunnit smärtstöna.

På grund av en krycka.

Inte på grund av en gravidmage.

Hmm.

Väl på Malmö central skulle jag köpa frukost att äta på tåget. Men i vilken hand skulle jag hålla kaffet i? Krycka + kasse + handväska+ frukostpåse + kaffe. Ja det blev pannkaka av allt med ett tappad kaffemugg på tåget. Men jag fick en hel fyrplats till mitt förfogande, för än en gång flydde folket vid synen av käppen och lät Moses sitta.

Frågan är nu om jag vid all framtida kollektivtrafikresande ska ha krycka? Men vad gör jag av den när jag gått av bussen? Eller skulle man istället kunna lära några generationer ouppfostrade människor att man borde resa sig för en vaggande anka, krycka eller inte?

Jag vet inte. Men just kör jag enligt Moses. För ingen vill behöva tigga om en sittplats.

// Ami

Sen några veckor har jag haft foglossning. För er som inte vet var det är kommer en snabbförklaring här:

Att foglossning uppstår är att hormonet relaxin redan under första trimestern påverkar fogarna mellan benplattorna i bäckenet så att de mjukas upp. Fördelen med detta är att bäckenet kan vidgas så att barnet kan passera ut vid födelsen, nackdelen är att en del kvinnor får svåra smärtor.

För att få bort den värsta smärtan så kan man gunga när man går. Som en anka liksom. Och gå med små, korta steg. Det lindrar lite, men man ser inte klok ut. Dagligen får jag frågan om det inte är dags för barnet att komma snart. Öh, jo om tre månader. Om man tycker att det är snart. Men att ha foglossning känns som om man inbillar sig. Kanske för att ena dagen är det ganska ok och nästa dag har man så ont att det känns som om någon sitter inne i kroppen och täljer trägubbar av ens ben. Det är väl det enda sättet jag kan förklara smärtan på.

Häromkvällen när min kompis Fredrik ringde och jag låg där som en utslagen säl i soffan (jag är inte inne på valstadiet än, men det kommer) så kunde jag riktigt höra hur mitt gnäll lät i huvudet, men det kom ändå ut:

-o jao de ej så jobbet o jao går från soffan till sängen o det enda jao görr e att sitta med dautan.

Han började garva. Jag insåg att jag lät som en oförstådd långtidssjukskriven inbildningssjuk, som hasar runt i nattlinne i sin lägenhet i Svalöv och röker gul Blend under fläkten.

Men. Förutom att gå som en anka kan man göra mer. Det finns ett bälte man kan ha på sig när man går som sitter hårt och håller ihop hela bäckenet. Det är skönt att ha det på sig men man går inte längre som en anka, istället går man som om man har skitit ner sig. Man får inte ligga direkt. Inte för man hade kunnat.

Jag har gjort en fotosession och lagt upp några foton. Så ni förstår mig. Hur det där tyngdlyftarbältet dödar all romantik. Jag valde att posera med en orkidé. Jag vet inte riktigt varför. Grabbade bara tag i krukväxten. Som en supermodel. Men den matchar tröjan mycket fint. Och jag har ändå tappat all min värdighet för länge sen.

// Ami

För några timmar sen satt jag och svarade på klagomål i vanlig ordning. Jag var t om lite glad efter att ha fått ros från en kund. Det händer inte särskilt ofta. Nä, det händer faktiskt aldrig mig. Jag kände mig upprymd och det kändes som om jag var världens bästa handläggare.

Men jag hade otroligt ont. Foglossningen gjorde sig påmind. Bara att gå till skrivaren kändes som tortyr och att sitta ner kändes som att sitta direkt på rumpbenen, utan rumpkött mellan som lindrar. Så här måste ju skinny people ha det. Alltid. Stackare.

Jag satt och bet ihop. Jag hann inte tycka så mycket synd om mig själv som jag brukar utan fokuserade på att inte fokusera på smärtan. Helt plötsligt gick min chef förbi och böjde sig fram och såg rätt in i ögonen och frågade mig hur jag mådde. Egentligen. Fast på danska. Jag började stamma och underläppen darrade.

- ikke godt svarade jag

Sen började jag gråta. Inte fingråta med en tår som rullar långsamt ner längs kinden, utan jag började snörvla, frusta, snora och fulgråta. Jättehögt. Och försökte prata samtidigt som jag fulgrät, och flämtade efter luft, ni vet som barn gör. Tror knappt hon förstod vad jag sa. Men jag fick en varm kram och trots att hon bara är några år äldre än jag är, kramade jag tillbaka henne lika hårt och som om jag kramade min mamma. Det var så skönt och befriande fastän att jag med all säkerhet hade snorat ner hennes kläder. Jag fann mig själv efter en stund och insåg att alla andra i kontorslandskapet hade sett mitt psykbryt. Men det kändes ok. De hade åtminstone inte fått mitt snor på deras kläder.

Intressant det där att man bryter ihop när någon är snäll mot en istället för när någon är elak. Jag fick i alla fall åka hem för att vila och min syster ska hämta på dagis åt mig. Men här ska jag sejfa. Jag ska skicka ett SMS till henne och skriva att hon inte för vara för snäll, att hon måste vara lite hård. För jag vill inte bryta ihop igen.

Det räcker att fulgråta och hulka framför folk en gång om dagen, även för mig.

// Ami

Vet inte.

Han är anonym där inne i magen.

För två veckor sen var jag och Christopher på första ultraljudet och fick se att flickan vi väntade, var en pojke. Jag blev minst sagt förvånad eftersom jag kräktes varje dag under en sjuveckorsperiod och var säker på att så illa kan man bara må om man ska ha en flicka.

Jag hade fel.

Givetvis blev jag glad. Underbart att få en av var sort. Christopher blev lite för glad, så jag fick genast påminna honom att kvinnor är det starkaste könet och att jag och Molly trots allt kommer att vara familjens överhuvuden. Han nickade medgivande, men tillade att det ändå var skönt att familjen skulle bli mer utjämnad, nu när det inte skulle bli tre av mig.

Kändes som en diss. Men jag ville inte förstöra hans glädje. Han hade redan fått en skarp tillsägelse eftersom han under ultraljudet gäspade FEM gånger. FEM. Och inte sådana små diskreta gäspningar med handen för, utan vi pratar om stora, med öppen mun, med utsträckta armar och mycket dramatik. Vid gäspning nr 3, frågade barnmorskan om han var trött och jag dog. Jag skrattade lite nervöst och försökte släta över genom att förklara att vår dotter sover lite dåligt just nu. Christopher svarade att det var ju ganska tidigt (öhh 8.30, det var ju inte direkt i ottan) Sen avslutade han meningen med en gäspning.

Efteråt försökte jag lugnt och stilla (new me efter terapi) förklara att jag kände mig utsatt där på britsen med gelé på magen och att gäspningarna kändes som ointresse från hans sida. Han förstod inte. Han hävdade att det berodde på trötthet. Att om man är trött måste man få gäspa. Som en mänsklig rättighet. Vi körde några ronder och jag verkade gå segrande ut ur matchen. Jag kunde ju spela på känslor. Utsatthet. Han hade inget att komma med, så vi bestämde oss för att äta chokladcroissanter på Kaffebaren på Möllan och fira (för utomsocknes: Möllan är ett trevligt och gemytligt område i centrala Malmö, där många bor i kollektiv och odlar olagliga saker på sina balkonger)

Vi började diskutera namn där i lyckoruset men insåg tyvärr att vi bor på två helt olika namnplaneter. Två veckor senare är vi inte ens i närheten av varandra. Igår läste jag denna artikel i DN:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/valet-av-namn-speglar-foraldrarnas-drommar

Den gjorde det inte lättare.

Jo, jag vet. Man behöver ju inte bestämma något innan barnet ens är fött.

Jo.

Jag vill. Hjälp mig, snälla.

// Ami

Under de senaste dagarna har jag varit lite ur fas. Ni vet när man inte njuter av kaffet och att minsta lilla motgång blir så stor att man måste in på toa och gråta en skvätt. Jag har inte ens haft lust att skriva någonting här, som annars är mitt stora nöje just nu. Jag vet ju innerst inne att jag inte håller på att förlora mitt förstånd. Jag vet att det här beror på sömnbrist, trotsig dotter, gravidhormoner och för små strumpbyxor.

Att ha för små strumpbyxor kan faktiskt knäcka vem som helst. Men jag gillar att ha strumpbyxor i fina, klara färger. Eftersom jag för tillfället har skitfula illasittande kläder så räddar strumpbyxorna mig och jag kommer undan i min stora, svarta trista jacka med ett par röda ben som sticker fram. Lite lagom piffig & poppig. Problemet är att strumpbyxor för gravida (dvs de går upp över magen) bara finns i svart eller beige. Så jag har löst det hela med att köpa vanliga strumpbyxor i storlek 48. De är enorma. Men inte bara över magen utan överallt så efter att ha gått 20 meter, glider de ner en bit mellan benen. Alltså de blir för små även om de är för stora. Ja, kvinnor, ni vet hur obekvämt detta är. Och att dessutom har strumpbyxresåren flyttat sig till från över magen till under magen och det känns ungefär som att gå utan trosor.

För tidig tvåårstrots behöver ingen närmare förklaring än ordet "Nej!" Och jag tänker inte ens gå in på sömnbristen förutom att det har att göra med att jag måste upp och kissa varannan timme under natten, och inte kan somna om. Och vi alla vet att sömnbrist leder till lipande.

Saker jag lipat över de två senaste dagarna:

1. En bestämd kvinna puttade fysiskt undan mig när hon skulle på bussen. Kände mig kränkt och blinkade bort några tårar.

2. Blev sen till dagislämning och blev rädd att Molly inte skulle få frukost då och dö av svält så jag sprang med vagnen för att hinna i tid och fick kraftiga sammandragningar och fick sätta mig på trottoaren och ja.... gråta lite.

3. Tappade nyköpt tågkort (1900 kr kostar ett månadskort som tar mig över Öresundsbron) Dock hittade en mamma på lekplatsen det innan jag hann upptäcka att det trillat ur min ficka så jag grät tyst av tacksamhet för hon var så snäll!

4. Jag skulle träna mitt favoritspinningpass men kom 4 minuter för sent så min plats hade gått till en reserv. Grät ganska länge på gymmets toa innan jag jag tog mig samman och gick ut och satte mig på en av cyklarna i gymmet istället. Det var det tråkigaste jag gjort i år.

Hur mycket kan en människa gråta? Över skit? Tänk om jag hade haft en man som misshandlade mig, inte kunde ge mitt barn mat eller bott i ett krigshärjat land? Hur mycket hade jag gråtit då? Eller är det brist på problem som gör att jag kan lipa över illasittande strumpbyxor?

Bör jag skärpa mig genast?

// Ami