'jens vin'
Jens Vin:
Italien är kanske det största vinlandet efter Frankrike traditionellt sett, och även om nya vinländer ständigt positionerar sig finns det fortfarande inget riktigt hot mot den tradition och diversitet som de båda vinländerna står för.
Italien är kanske känt för sina stora viner Barolo från Piemonte och Brunello från Toscana, men sitter även på det kanske största druvmaterialet hos något vinland.
Må vara att Italiens 12 vanligaste sorter står för mer än 50% av landets produktion, det finns ändå minst ett dussin andra druvor som har stor lokalekonomisk påverkan samt över hundratalet som enbart odlas på några enstaka hektar och bara väntar på att bli upptäckta.
Det är bland de lite undanskymda distrikten man kan hitta de väldigt karaktärsfulla och matvänliga vinerna, ofta även till en rimlig peng.
Några tips från systembolagets hyllor:
Aglianicodruvan:
Aglianicovinerna från Taurasi brukar liknas vid Piemontes Baroloviner i komplexitet, men där Barolo har en mer sval distansierad komplexitet är Aglianicov mer rustik och charmig.
Här har vi en lite enklare variant, men trots det med den tydliga Agliancio karaktären med torkade körsbär, örter och mörk choklad.
Negroamarodruvan:
Druvan odlas nästan uteslutande i Apulien och i synnerhet i Salento, dvs Italiens "klack".
Vinerna brukar vara väldigt rustika i karaktären, med en viss kryddighet och inslag av plommon, lakrits och tobak. Den blandas ofta med Malvasia Nera som i detta fall.
/Jens
Jens Vin:
Efter en viss övervikt åt det röda hållet känns det inte helt fel med ett par vita veckor för att balansera ekvationen. Jag tänkte börja med lite Riesling, sån där Tysk som ofta har lika långa namn som Johann Gambolputty – minns ni inte honom?
Tyska viner överlag har under hela min uppväxt och eventuellt i mindre mån även idag överskuggats av en tillsynes oskyldig ikon: Liebfraumilch.
Må vara att det är ovanligt att det finns Riesling i denna hedonistiska bersåjuice, men den har etsat sig fast i vårt gemensamma undermedvetna som arketypen för Tyskt vitt vin och i sin förlängning även Riesling.
Men det finns ingen anledning att vara bitter för den sakens skull, för det finns alternativ!
Rätt behandlad tillhör Riesling ett av de stora vita vinerna i världen, och det börjar upptäckas och uppskattas i allt större utsträckning.
Druvan karaktäriseras av en kraftig syra, som gör att vinerna blir mycket friska samtidigt som det framhäver en strikt mineralitet. Fruktigheten brukar variera från citronzest till stenfrukt, med övertoner av honung och petroleum som blir mer karaktäristiska efter ett par års lagring. Vinens lagringsduglighet är en av dess starka sidor – en bra Riesling, framförallt de sötare varianterna kan lagras i många decennier.
Med jämna mellanrum brukar det släppas färdiglagrade Riesling på systembolaget (20+ år).
Ifall ni får tag på en sådan flaska kan det vara intressant att testa den jämte en ung Riesling, för att få en uppfattning om hur vinet kan utvecklas.
Visst är Riesling för många ett härligt vår och sommarvin, men det fungerar faktiskt bra året om till såväl apertif, skaldjur eller fisk.
Den är även alldeles utmärkt till ljusare kötträtter som t ex revben. Dessutom passar den (framför allt de typer med framträdande drag av stenfrukt) särskilt bra till Asiatisk mat.
Personligen föredrar jag min Riesling torr Tysk och gratis, med en antydan till mognad, men det finns även mycket som talar för de något alkoholsvagare halvtorra rieslingviner som produceras i Mosel.
Söta Rieslingviner ska vi inte ens gå in på – det förtjänar en egen post.
Det som kan vara lite avskräckande med Riesling är den något snåriga klassificeringen.
Det är inte alltid självklart vad man har i flaskan. Några termer som är bra att komma ihåg är:
Kabinett – Vin på fullmogna druvor, ofta halvsöta, men med frisk syra. Något lägre alkoholhalt.
Spätlese – Vin från sent skördade druvor, som ger fylligare vin, halvtorra som torra.
Auslese – Vin från sent skördade utvalda druvor. Ibland med ädelröta. Ofta söta dessertviner men kan även ge upphov till kraftiga torra viner.
Beerenauslese- Sött vin från sent skördade särskilt utvalda druvor (ofta plockade en och en). ofta med ädelröta.
Eiswein – Sött vin på druvor som skördas och pressas frysta för att ge en mer intensiv, söt smak. Mycket arbetsam skördemetod.
Trockenbeerenauslese – Vin på ädelrötangripna druvor,vilket liknas vid processen för att framställa Sauternes och Tokaijer.
För er som vill reda ut begreppen så finns en omfattande genomgång här.
Så finns det något bättre sätt att fira in helgen än ett uppfriskande glas riesling?
Torr Riesling:
Halvtorr Riesling :
/Jens
Jens Vin:
Sydafrikanska viner är populärare än någonsin, i Sverige är idag vart femte vin som säljs – rött som vitt - från Sydafrika, och de flesta vinresearrangör med självaktning guidar runt småfulla Svenskar bland vinrankorna under den Sydafrikanska solen.
Däremot har framgången inte spritt sig så långt utanför Sveriges gränser – lilla Sverige är idag världens 4:e största importör av Sydafrikanska viner – räknat till vår befolkning är det en stor bedrift.
Visst börjar vinlandet positionera sig även utomlands, men det har lång väg kvar tills det producerar lika erkända viner som många andra mer etablerade vinländer som Australien eller Argentina.
Vad Sydafrika däremot har som de andra saknar är ett genetiskt experiment till nationaldruva. Ni vet det där vinet som brukar säljas in som "vinet som nästan smakar som kaffe" och ha namn som "Café" eller "Barista". Pinotage heter det på riktigt.
Bakom namnet finns en intressant anekdot som jag givetvis ska försöka sammanfatta:
Abraham Izak Perold (1880-1941)
Mannen med mustaschen heter Abraham Izak Perold och druvans upphovsman.
Han var professor i vitikultur (konsten att odla vin) vid Stellenbosch universitet och arbetade 1925 med att försöka korsa den robusta druvan Cinsault (från t ex Languedoc) med den mer svårodlade (men fantastiska) Pinot Noir (från t ex Bourgogne). Det är från den här oheliga alliansen druvan har fått sitt namn - i Sydafrika kallas nämligen Cinsault för Hermitage.
Arbetet slutfördes aldrig, men Perold hann med att så ett par frön från korsningen i en trädgård på Welgevallen Experimental Farm. Två år senare avslutade han sin tjänstgöring på Universitetet, varpå trädgården lämnandes åt sitt öde och växte igen.
Flera år senare bestämde sig universitetet för att trädgården skulle rensas. Av en ren slump råkade en ung föreläsare vid skolan få upp intresset för plantorna och flyttade dem till Elsenburg Agricultural College där de ympades på rotstockar för fortsatta studier.
Några av plantorna utvecklades tydligen bra och spreds till lokala vinodlare.
Därefter tog det ett antal år innan druvan spred sig och fick tillräckligt fäste i jorden för att folk skulle kunna börja göra vin av den.
Det första vinet producerades 1941 men det dröjde till 1959 innan druvan fick sitt erkännande genom att bli det vinnande vinet på the Cape Wine Show.
Vinsten och det faktum att druvan var lättodlad, men ändå (med rätt behandling) gav upphov till bra vin ledde till en våg av planteringar under 1960-talet.
Idag har mängden Pinotage som odlas minskat kraftigt – Sydafrikas vinmarknad anpassas alltmer efter den internationalisering och likriktning som råder inom vinvärlden där viner på Cabernet Sauvignon och Chardonnay är eftertraktade och får höga poäng av vinkännare.
Pinotage odlas idag på 6,7 % av Sydafrikas vinodlingar och i mindre mängd i USA och Nya Zeeland.
Ifall man ska testa Pinotage rekommenderar jag att man skippar Café-vinerna – och istället ge sig på lite mer representabla viner för druvan. Ett bra Pinotage vin är trots allt en balansakt mellan en del rustik Cinsault och en del förförisk Pinot Noir – och det ska kännas.
Ofta får nämligen de Sydafrikanska vinerna en rökig (tänk elektrisk brand) karaktär som har mer med hantering och produktionssätt än druvmaterialet.
Ett par Pinotageviner att testa är:
Ett enkelt vin, men en bra introduktion till Pinotage
En mjuk pinotage som enligt producenten kan lagras I upp till 10 år.
Stellenzicht Golden Triangle Pinotage 2009
En något kraftigare, men balanserad pinotage.
/Jens
Jens Vin:
Nytt år och fullt upp på alla fronter innebär ett kort inlägg, så jag tar det som ligger nära till hands: en gammal favorit, på det sättet slipper jag googla alltför mycket.
Nu är det ju inte så att jag har ett favoritvin eller druva – ifall jag skulle få den frågan vrider jag på mig lätt och svarar undvikande –vad jag däremot kan erkänna är att jag har en avgjord fäblesse för druvan barbera.
Barbera odlas i det bergiga vinområdet Piemonte i norra Italien. Det är en av de vanligaste Italienska druvorna (efter Sangiovese och Montepulciano) och har traditionellt sett gett upphov till lite enklare viner.
Problemet har varit att syran har varit i högsta laget, vilket gjort att vinerna måste kombineras med mat (gärna fet sådan) för att kunna uppskattas till fullo.
På senare år har man lyckats "runda av" smaken genom bättre urval av druvmaterialet och lagring på olika typer av fat.
Piemonte är ett av de två viktigaste vinområdena i italien (gissa det andra?), och här härskar Barolo och Barbarescovinerna ohotat. Problemet är att dessa viner kräver en ganska omfattande lagring för att nå sin fulla potential (1961 lär vara på topp just nu).
Vad Barberavinerna som god tvåa i distriktet erbjuder är en rustikare, mer fruktdriven tolkning av terroirn – som man dessutom inte behöver vänta i 50 år för att dricka.
Det finns ett ganska bra utbud av Barbera för den som har tålamod att vänta på systemets nyhetssläpp.
Några producenter att hålla utkik efter som gör Barbera helt i min smak är La Spinetta, Braida och Vietti.
Några tips:
La Spinetta Ca' Di Pian Barbera d'Asti
Noshörningsvin med massor av blåbär, svarta vinbär, bigarråer och mjölkchokladiga fat.
Smaken är väldigt bärig med söt men slank frukt, lite nybakt blåbärspaj och underbart läskande syra.
Fungerar med lite kraftigare rätter kanske en Bistecca fiorentina?
Finns som halvflaska –bra läge att testa.
Lite lättare vin än ovanstående med fin syra, inslag av blåbär, en aning körsbär och lingon, ekfat samt vanilj och örter, enkelt och okomplicerat. Perfekt till antipastin.
En enklare barbera som I 2006 års tappning kammade hem 90 poäng hos Wine Spectator och hamnade på 74:e plats på deras top 100 lista – inte illa för ett vin i den här prisklassen.
Viner fungerar utmärkt till pizzan eller pastan.
/Jens
Jens Vin:
Efter att ha spenderat alla sina pengar på julklappar, dyra elräkningar, prinskorv och pinot noir kan det bli så att man i januari står med en något mindre vinbudget än beräknat.
Det är alltså dags för lite mer plånboksvänliga vin.
Tyvärr råder det stor likriktning inom det lägre prissegmentet på systembolaget. Fruktdrivna vanillinsötade dussinviner pryder flertalet av hyllor, och växtplats, druva eller världsdel är i många fall helt utbytbara – vinet smakar likadant oavsett.
Detta beror bland annat på att systembolaget som en av de största inköparna på marknaden är tvungna att säkra tillgången på vinerna som distribueras till samtliga butiker och därför blir tvungna att köpa på sig/säkra väldigt stora kvantiteter av vart vin.
Detta leder till industriellt framställda vin anpassade att appellera en så stor publik som möjligt.
Det är inte jättesexigt.
Vad jag brukar leta efter istället är viner som trots att de är relativt massproducerade fortfarande behållt en lokal anknytning – detta brukar sammanfalla med viner som säljer bäst i områdena där de produceras och passar bra med den regionala maten.
Ett sådant vin görs på den vita druvan Muscadet, vid Loireflodens mynning ut mot Atlanten. Eftersom druvan i sig inte ger upphov till några stora viner, brukar man ofta låta vinerna vila på sin jästfällning på samma sätt som man gör i Champagne. Resultatet är ett friskt mineraligt vin som passar alldeles umärkt till alla typer av skaldjur och ostron.
Gadais Père & Fils gör ett sådant vin som är mycket prisvärt.
Ett annat vin av denna typ görs i Apulien (Italiens "klack") på den blåa druvan Negroamaro. Vinerna på denna druva ger upphov till några av de bästa vinerna i regionen, men har inte blivit internationellt uppmärksammad och priset har därför behållt sina låga priser. Vinerna är rustika, med god aromatik.
Kanske inte så sötfruktigt fjäskiga som många nyavärldenviner, men till valfri italiensk mat fungerar de utmärkt. Cappello di Prete från Candido är ett utmärkt exempel på ett sådant vin.
Jens
Jens Vin:
Förra veckan avverkade jag bubbeltipsen för i år, så idag tänkte jag gå in för något helt annat. Dagen efter nyårsafton när man vaknat, slötittat igenom Ivanhoe, i bästa fall aktiverat sig (jag tror att detta blir svårt att undvika i år) så kan det vara ganska skönt att titta på någon film – givetvis med vintema!
Ja, jag tänker komma med den urgamla vinfilmsrekommendationen: Sideways (I ärlighetens namn så finns det väldigt få bra vinfilmer som även är bra filmer).
Men jag tänkte slänga in en bonus – visst har man (läs jag) funderat på vilka viner de dricker i den där filmen och ifall de går att få tag på i Sverige?
Så här kommer listan:
Sideways-Viner:
1. Byron 1992 Sparkling Wine – Öppnas i bilen precis efter att Miles hämtat upp Jack i och dricks utan att kylas. Går inte att få tag på i Sverige eftersom det inte görs längre.
2. Sanford Vin Gris. Det första vin som Jack och Miles dricker när de äntligen börjar sin första dag av provsmakningar. Går inte att få tag på i Sverige
3. Foxen Vineyards Ingen specifik flaska syns i bild under denna provning – detta är den scen där provningsledaren vänder ryggen till Miles och Jack varpå de fyller på sina glas och halsar innehållet.
Går inte att få tag på i Sverige
4. Kalyra Chardonnay och Cabernet Franc – Det är här som Miles och Jack träffar Stephanie och förtalar Cabernet Franc. Går inte att få tag på i Sverige
5. Fiddlehead Cellars Sauvignon Blanc, Honeysuckle. Detta är vinet som Maya dricker när Miles först träffar henne på restaurangen där de ska äta. Han uppskattar vinet så mycket att han beställer ett eget glas.. Går inte att få tag på i Sverige
6. Whitcraft 2001 Pinot noir – ett av de många vinerna som serverades under middagen - Går inte att få tag på i Sverige
7. Sea Smoke Botella Pinot Noir - ett av de många vinerna som serverades under middagen. Botella finns inte att tillgå på systembolaget – men 2 av de dyrare vinerna finns att köpa här.
8. Kistler Sonoma Coast Pinot Noir – ytterligare ett av de många vinerna som serverades under middagen - Går inte att få tag på i Sverige
9. Louis Latour Pommard Premier Cru - ytterligare ett av de många vinerna som serverades under middagen - Går inte att få tag på i Sverige
10. Andrew Murray Estate Syrah – detta är vinet som Miles och Maya väljer från Stephanies vinställ, innan de går vidare ut på verandan för att filosofera om vin. Syrah:n finns inte i Sverige men väl Grenachen.
11. Lucas & Lewellen (Vilket av deras viner det gäller framgår inte.) Denna flaska står på Miles nattduksbord under scenen där Miles ligger i sängen och läser tidningar och tittar på TV.
Lucas & Lewellens Syrah finns i beställningssortimentet.
12. Hitching Post Bien Nacido Pinot Noir och Highliner Pinot Noir. Miles dricker dessa viner på the Hitching Post efter att gått dit för att se ifall Maya jobbar den kvällen. Går inte att få tag på i Sverige
13. Cheval Blanc 1961 Är Miles käraste vinägodel, och är ironiskt nog en blandning av Merlot och Cabernet Franc – de två druvor som Miles genomgående spyr galla över genom filmen. Vinet dricks slutligen av Miles på en snabbmatsrestaurang ur ett plastglas.
Cheval Blanc finns i många årgångar – men kostar skjortan.
Ifall ni blir sugna på att dricka Amerikansk Pinot Noir efter filmen kan jag rekommendera:
(Vinerna var billigare innan filmen blev populär)
Au Bon Climat, Pinot Noir, 2009 215:-
(Från Santa Barbara County – Där Sideways utspelar sig)
Gott Nytt År!
Jens
Jens Vin:
Jag känner mig ambivalent inför att skriva en bloggpost om champagne.
På ett sätt är champagne mer ett koncept än ett vin, en föga inbjudande statussymbol som står för många av de värderingar som jag själv föraktar. Samtidigt är det en fullständigt oemotståndlig dryck som smakmässigt bjuder både på en komplexitet och diverstitet som få om möjligt ingen annan vintyp kan matcha. Och så blir man väldigt glad av den.
Så nu inför nyår tänkte jag till min bästa förmåga guida er som ska ut och köpa champagne.
Först finns det tre viktiga regler som man absolut inte får glömma:
1: Drick inte champagnen vid tolvslaget, vid det laget har man förmodligen druckit så pass mycket att man inte kan ägna champagnen sin fulla uppmärksamhet – och det förtjänar den!
2: Köp aldrig under några omständigheter Moêt!
3: Köp istället Champagne antingen till apertif eller till maten – det går faktiskt att dricka champagne till samtliga rätter.
Hemligheten med de olika karaktärerna ligger i att man blandar olika druvsorter, vin från olika lägen, olika årgångar, samt väljer olika dosage –sockertillsatsen som avgör champagnens söthetsgrad.
På så sätt skapas både slanka och fylliga, fruktiga och blommiga, friska och mogna, söta och torra champagnesorter. Även bra och dåliga, komplexa och endimensionella, dyra och billiga.
(klicka på texten nedan för att få den större)
Hur ska man tänka när man sätter ihop nyårsmenyn?
Apertif:
Årgångslös Brut eller blanc de blanc
Champagne: Laurent perrier
Mousserande: Codorniu Seleccion Raventos
Ostron/Skaldjur :
Blanc de blanc
Champagne: Billecart Salmon
Mousserande: Lachéze Brut
Kaviar/Hummer/Lättare fiskrätter :
Brut
Champagne: Bollinger
Mousserande: Langlois Crémant de loire
Mer smakrika fiskrätter – lättare kötträtter :
Blanc de noir, rosé, milléssime
Champagne: Gosset Grand Rosé Brut
Mousserande: La Cheteau Cremand de Loire
Dessert:
Sötare bubbel
Champagne: Cuvée Jean de la Fontaine
Mousserande: Moscato D'Asti Bricco Quaglia
Tolvslaget:
Mousserande: Lachéze Brut
Gott Nytt År!
Jens
P.S.1 Moet Milléssime, Rosé eller Dom Perignon kan rekommenderas, det är främst deras NV som är rena sockerdrickan (de har en totalproduktion på 30 000 000 flaskor) D.S.1
P.S. 2 Jag vet att Billecart Salmon inte är en Blanc de blanc – men det är en personlig favorit till skaldjur. D.S.2
Jens Vin:
Det kan vara så att jag blivit indoktrinerad, men finns det inte någonting väldigt tillfredställande med tanken på en egen vingård?
Det är ju så lätt att se sig själv strosa runt bland vinrankorna medan dimmorna rullar in över de pinjebevuxna kullarna just vid skymningen. För att sedan sätta sig vid sitt rustika träbord (sågat från ett träd i närheten) äta vad bygden har att erbjuda och dricka sitt eget vin som man hämtar upp ur sin jordkällare.
Ifall man tänker lite längre inser man snabbt ett par sak: att det kommer att kosta en hel del pengar, och att det nog egentligen kommer att vara ungefär lika glamouröst som att vara skånsk grisbonde (Jag har sett "bonde söker fru" så jag vet vad jag pratar om).
Det finns ett citat som säger: "If you want to make a small fortune in the wine business, start with a large one."
Trots detta finns det folk som har valt att reducera sin förmögenhet genom att göra vin av den. Och nog kan det vara bra att ha lite koll på vilka vingårdar det här gäller. För precis i början när man investerat sin förmögenhet i att rusta upp den gamla skruttiga vingården (för ingen säljer ju en vingård i bra skick), fått upp kvalitén på vinerna, men inte riktigt lyckats göra ett namn för sig själv, så kan man inte ta ut de hutlösa priser man egentligen behöver för att kunna räkna hem sin investering.
En person som gjort just detta är Robert Dougan som efter att ha stått för en stor del av soundtracket till "The Matrix" valde att spendera sina pengar på vingården "La Peira En Damaisela" i Languedoc i södra Frankrike. Languedoc känner säkert många igen från de billiga massproducerade vinerna som kommer därifrån.
Strategin här har länge varit att plantera druvsorter som är lättskötta och ger god skörd för att sedan sälja vidare till större producenter som på ett rent industriellt sätt manipulerar druvorna till att bli drickbara billighetsvin stöpta i samma form (Veckans röda FYND! i valfri dagstidning). JP Chenet är ett exempel på ett sådant.
Efter att man hållit på så där under ungefär ett sekel upptäckte man att de där "enklare" druvorna med rätt selektering i vingården var kapabla till riktigt bra och nyanserade viner.
Därför har det blivit allt mer vanligt att kvalitetsviner produceras från denna region.
Dessutom har många av de nya kvalitetsproducenterna anammat ekologiska och biodynamiska metoder för vinodlingen, vilket i mitt tycke ofta ger en mer hantverksmässig och karaktärsfull produkt.
Tyvärr ligger många av de här vinerna i beställningssortimentet, men de är väl värda att vänta på.
Les Obriers de la Peira 2008 159:-
Druvor: Cinsaut och Carignan
Doft/Smak:
Stor, kryddig doft med örter, björnbärsylt, peppar och möra körsbär.
I munnen är detta ett stort, utfyllande och långt vin med frukt, värme och stadig struktur.
Mat:
Njut det här vinet till en köttbit med smakrik sås.
Les Verriéres Clos des Souteyrés 2005/2006 139:-
Druvor: Syrah och Grenache
Doft/Smak:
Massiv kryddig, solvarm syrahdoft med peppar, björnbär och läder.
Smaken är explosiv med en massiv frukt och tanninstruktur.
Mat:
Till mustiga långkok eller vällagrade hårdostar.
För er mer otåliga kommer lite bubbel:
Druvor: Mauzac, chardonnay och chenin blanc.
Doft/Smak;
Doft av vita blommor, citron och mirabell-plommon.
Smaken är fräsch och harmonisk med inslag av persika, äpple, citrus och mineral.
Mat:
Skaldjur!
Jens
Nu är Amileaks nästan en komplett söndagsbilaga. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi har maten, bakverken och nu kommer det viktiga: SPRITEN!
Ja, du läste rätt. En vinhörna får också plats. Med Jens Dymling. Din vinexpert på Amileaks. Varje fredagsförmiddag kommer han att tipsa om goda viner, så du hinner till Systembolaget på din lunchrast. Mycket bra tycker jag, som själv brukar ringa Jens när jag svettas och trängs på fredagseftermiddagen på systemet. Kön till den kunniga personalen är oftast alldeles för lång för mina nerver. // Ami
Amileaks presenterar: Jens Dymling
Ålder: 32 år
Yrke: Arkitekt och tvåbarnsfar
Familj: Ulle, Julle + Liv
Bor: Bunkeflostrand
Guilty Pleasure: Serier och Australiensk Shiraz.
Jag vill absolut inte påstå att jag är någon vinexpert som vet precis vad ni allra helst vill köpa till fredagsmyset när ni gör er räd mot bolagets hyllor. Jag ska inte heller tillskriva viner epitet som "fynd", "bästa köp" eller dela ut solar, getingar eller någon annan typ av insekt.
Istället tänkte jag ta tillfället i akt att skriva om vin.
Riktigt vin alltså, inte den vätska som skeppas hit via tanker för att säljas på påse, PET eller tetra. Visst har dessa drycker sina förtjänster (framförallt alkoholiserande), men är ungefär lika svåra att skriva entusiasmerande om som Euroshoppers frysta broccoli.
Nu finns ju risken att det där låter lite snobbigt, men ifall vi istället tittar på vad man egentligen betalar för när man köper en flaska vin på systembolaget kanske det kommer i lite annan dager:
På en flaska för 50 kr blir fördelningen ca:
Som man kan se ovan så är producentdelen försvinnande liten i det stora hela, och man inser snabbt att det inte kan vara lätt att kunna prestera någonting hantverksmässigt för de pengarna.
Smärtgränsen för att producera ett ej direkt hälsovådligt vin ligger vid ca 15 – 20 kronor per ¾ liter, d.v.s. man bör betala en bit över 60 kronor för vinflaskan. Kostnaden för att producera vinet kan också ligga betydligt högre, beroende på avkastningsgrad på odlingarna, plockningsmetoder, nya fat etc.
Ifall vinet ändå är billigare än så kan det bero på bland annat att:
* Producenten får rejält betalt för de viner som han säljer i eget namn, så "överskottet" säljs billigt till något kollektiv eller uppköpare.
* Producenten får stort arealbidrag från EU eller det nationella bidragssystemet.
* Lönekostnaderna är extremt låga, eller skörderesultatet är extremt bra.
Men hur påverkar detta mig då?
Nedanstående tabell visar ungefärligt hur producentpriset förhåller sig till det pris som man faktiskt betalar.
Man kan alltså se att man ger producenten 4 gånger mer resurser att jobba med ifall man köper ett vin för 111:- istället för 50:-.
Vad jag (ganska övertydligt) försöker komma fram till är att det faktiskt kan löna sig att lägga några tior extra ifall man har ett intresse av vad man dricker.
Sen kan det vara lite godare också.
Vintips fredagen den 9:e dec
Ibland kan det vara ganska så skönt att slippa laga mat, och bara köpa på sig lite väl valda charkuterier, ostar och oliver att avnjuta tillsammans med ett gott rött vin.
En favorit hemma hos oss till detta är vinerna från Priorat. Detta är ett litet område utanför Barcelona där man odlat vin sedan 1200 talet. Sitt namn har området fått från ett Priorkloster som anlades ungefär samtidigt. Jordmånen består av en rödaktig skiffer som kallas Llicorella.
Viner från Priorat är framställda från vinrankor som i många fall är mycket gamla. Detta kombinerat med en mager jordmån (llicorella:n) leder till mindre avkastning, med större koncentration av smak och socker i druvan som följd. Detta ger en väldigt intensiv smak, och tack vare jordmånen kompletteras det med en mineralkaraktär som är unik för området.
Vinerna är generellt sett blandningar med ett stort antal tillåtna druvor. De består dock oftast på en bas av Garnacha som kompletteras med ett antal andra druvor, bland annat Cariñena, Syrah, Cabernet Sauvignon.
Viner på systembolaget:
GR-174 2010, Casa Gran del Siurana
Druvor: garnacha, cabernet sauvignon och cariñena
Pris 129:-
Gran Clos 2003, Cellers Fuentes
Druvor: garnacha, cariñena och cabernet sauvignon
Pris 149:-
Ett budgetalternativt är att leta efter viner från granndistriktet Montsant som inte har nått riktigt samma status och därför inte betingar riktigt samma priser.
Petit 2009, Celler Ronadelles
Druvor: garnacha och samsó
Pris 95:-
Jag heter Ami och bor i Malmö och är 33 år gammal. Jag är en lönnfet tvåbarnsmamma som i vanliga fall jobbar som flygvärdinna i Köpenhamn, men har nyss fått en bebis. Jag är gift med Christopher, en snygg rödskäggig jazzmusiker. Vi har faktiskt inget gemensamt, förutom att vi är väldigt kära i varandra och vår tvååriga dotter Molly som vi avgudar. Nu avgudar vi även gossebarnet.
Jag misslyckas med det mesta men ambitionsnivån är hög. Så allt blir bara sådär. Men sådär är bättre än inte alls.
Välkomna!
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
Arkiv
Länkar
Etiketter
Sandra Beletic » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Fina kusin! :) Det kände som om jag läste om mitt eget liv.. och jag har bara et..”
Lovisa » Backseat Parent: ”Jag är en sån dar dryg jävel - som flåsar mannen över axeln när han tex bytar bl..”
Sara » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Och förresten det där med de sepiafärgade idylliska bilderna är ju ren överlevna..”
Sara » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Åh så härligt uppfriskande ärligt skrivet! Visst älskar man de små liven men fy ..”
Therese » Inte mitt livs stoltaste ögonblick: ”Känns som att det räcker med ett barn!!!!”