Att jobba på en flygplats innebär att det känns som om man är i händelsernas centrum. Kastrups Flyplats är verkligen inget undantag. Visste ni att det är Danmarks största arbetsplats med 20 000 anställda? Jo, sant. Man stöter ju onekligen på mycket folk när man rör sig där, både personal och passagerare. Många som är ganska stressade och en del som har lämnat hjärnan hemma (vanligt för resande, man slutar helt enkelt att tänka normalt och blir irrationell, lite aggressiv eller bara full) Men det där tar jag en annan gång.

Jag vill prata om det juliga med flygplatser. Ni förstår, redan i oktober julpyntas det och Starbucks serverar Sizzling cinnamon extra christmas ginger latte (typ) och butikerna fylls på med tingeltangel. Det känns som om man är med i en julfilm. Man känner dofterna, man ser mötena, skratten och tårarna. Och julmusiken i högtalarna blir soundtracket till ens imaginära Hught Grant-film.

Men det slutar alltid lite snöpligt. För ingen Hugh Grant möter en i ankomsthallen och när man tagit rulltrappan ner till tåget är det plusgrader och verkligheten biter en hårt när man inser att julen bara existerar på flygplatsen med sina fejksnöflingor. I verkliga livet är det bara en helt jävla vanlig onsdag i oktober. Och så här ska man hålla på i tre månader och när julen verkligen har kommit kan man inte dricka sån där julig latte igen. Aldrig. Någonsin.

// Ami

När man jobbar som flygvärdinna reser man en del. Ja, det är ju själva jobbet. Nu är det inte som i Tv-serien Pam Am, då man jobbar som dubbelagent och bor i presidentsviten, men det är ändå ganska spännande.

Ibland flyger man fram och tillbaka flera gånger om dagen och ibland sover man borta. Man har då något som vi kallar stopp, som är övernattningar på annan ort. Det finns bra stopp och det finns dåliga stopp. Dåliga stopp är när man kommer till destinationen sent på kvällen, checkar in på hotellet, hinner shit, shower and shave, och sen plockar taxin upp en igen kl 04.00. Bra stopp är när man kanske har 24 timmar eller mer på en destination och hinner både vila, shoppa, träna på hotellet och kanske få en utekväll. Nowadays är de flesta flygbolag fattiga så det gäller att maximera personalen (inom regelverket förstås) så bra stopp är sällsynta. Oftast får man bra och exotiska stopp om man flyger long haul, dvs över de stora haven, över tidzoner.

Jag har oftast inte jättespännande stopp. Jag hänger mest i Litauen. Eller typ Ålborg. Däremot min kompis Lotta, som jobbat på 5 olika bolag, har varit runt en del. Hon hamnar i en del märkliga situationer. Som jag älskar att skratta åt.

Den senaste tänker jag läcka.

Lotta vaknade på morgonen i Dubai. Hon satt på hotellet och åt frukost med ett bultande huvud tillsammans med sin besättning och planerade dagens utflykter. Hon kände en viss smärta i ena sidan av ryggen. Som träningsvärk eller som en sträckning. Hon gick igenom kvällen i sitt huvud. De hade dansat hela kvällen på klubb och haft en fantastiskt kväll då champagnen flödat. Hon berättade för sin kollega att hon hade jätteont i ryggen.

- det är dvärgens fel hade kollegan svarat.

Dvärgen? tänkte Lotta.
Efter en stund gick det upp för henne att hon tillbringat hela kvällen med en dvärg hon burit runt på. Som ett litet barn på höften. Ställt honom på drinkbordet ibland, sen tagit upp honom, gått vidare och dansat med honom. Men tagit hand om honom som det vore hennes lilla barn, med vit smoking.

Bildbeviset fanns i mobilen:

Underbart. Helt underbart. Jag vill också bära på en dvärg i smoking, i Dubai.

// ami

För några timmar sen satt jag och svarade på klagomål i vanlig ordning. Jag var t om lite glad efter att ha fått ros från en kund. Det händer inte särskilt ofta. Nä, det händer faktiskt aldrig mig. Jag kände mig upprymd och det kändes som om jag var världens bästa handläggare.

Men jag hade otroligt ont. Foglossningen gjorde sig påmind. Bara att gå till skrivaren kändes som tortyr och att sitta ner kändes som att sitta direkt på rumpbenen, utan rumpkött mellan som lindrar. Så här måste ju skinny people ha det. Alltid. Stackare.

Jag satt och bet ihop. Jag hann inte tycka så mycket synd om mig själv som jag brukar utan fokuserade på att inte fokusera på smärtan. Helt plötsligt gick min chef förbi och böjde sig fram och såg rätt in i ögonen och frågade mig hur jag mådde. Egentligen. Fast på danska. Jag började stamma och underläppen darrade.

- ikke godt svarade jag

Sen började jag gråta. Inte fingråta med en tår som rullar långsamt ner längs kinden, utan jag började snörvla, frusta, snora och fulgråta. Jättehögt. Och försökte prata samtidigt som jag fulgrät, och flämtade efter luft, ni vet som barn gör. Tror knappt hon förstod vad jag sa. Men jag fick en varm kram och trots att hon bara är några år äldre än jag är, kramade jag tillbaka henne lika hårt och som om jag kramade min mamma. Det var så skönt och befriande fastän att jag med all säkerhet hade snorat ner hennes kläder. Jag fann mig själv efter en stund och insåg att alla andra i kontorslandskapet hade sett mitt psykbryt. Men det kändes ok. De hade åtminstone inte fått mitt snor på deras kläder.

Intressant det där att man bryter ihop när någon är snäll mot en istället för när någon är elak. Jag fick i alla fall åka hem för att vila och min syster ska hämta på dagis åt mig. Men här ska jag sejfa. Jag ska skicka ett SMS till henne och skriva att hon inte för vara för snäll, att hon måste vara lite hård. För jag vill inte bryta ihop igen.

Det räcker att fulgråta och hulka framför folk en gång om dagen, även för mig.

// Ami