Under årens lopp som anställd i Danmark har jag varit med om ett och annat missförstånd pga av språkliga skillnader och nyanser. I efterhand kan man ofta skratta åt det. Speciellt när man som osäker nyanställd till sist inser att ens kollega inte ber en att hålla käften i tid och otid bara för personen säger "hold da keft!". Detta är mer ett "nä, är det sant?" eller ett vänskapligt/förvånat "lägg av!"

För några dagar sen gick det danska flygbolag jag arbetar för i konkurs. Vi möttes av nyheten tidigt på morgonen och sms och mail började hagla in. Givetvis blev jag väldigt ledsen och kände paniken i kroppen. Men vid en konkurs kan man inte sitta och lipa utan man måste hänga med allt informationsflöde om facket, A-kassa, garantilön från staten etc. Infon kom fortlöpande dagarna efter, och jag läste med datorn i knät mellan amningarna. Facebook var den naturliga mötesplatsen för de anställda och grupper bildades där info/skvaller/nostalgi behandlades. Något som förvånade mig var att det var så mycket prat om kuratorer.

Kuratorerna är utsedda!

Kuratorerna är på plats!

Kuratorn X håller i ett informationsmöte imorgon!

Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var ju schysst att det fanns en kurator att tala med vid konkursen. Folk mådde ju dåligt.  Men fanns det inte viktigare saker att fokusera på i ett sådant tidigt skede? Hur labila var folk egentligen? Och det kändes smått överdrivet när jag tittade på dansk TV och i otaliga nyhetsinslag så intervjuades någon av kuratorerna. Jag funderade på varför inte de anställda eller någon i ledningen intervjuades. Nä, nä här fick kuratorn allt ljus. Och vad pålästa de var!

Och någon dag senare föll allt på plats. På danska är en kurator inte en trött medelålders kvinna i glasögon som lyssnar på en missförstådd Emo-ungdom i pandasmink i ett slitet kontor med lysrör.

Nädå.
Det är en konkursförvaltare.

Hoppsan.

// Ami

Ps:

Kurator/Curator (av latinska cura, "omsorg") har grundbetydelsen ombesörjare eller uppsyningsman.

Tung vecka med svårt att sova pga av sammandragningar på natten och totally pankness. I Danmark får man lön den 1:e. Nä, jag har ingen buffert. Den försvann spårlöst vid mammaledighet nr 1. Ni vet det där med att anpassa ekonomin efter inkomst tänkte jag inte alls på. Men man blir förhoppningsvis klokare. Kanske. Men givetvis finns det små härliga gröna ljusglimtar även tunga veckor:

// Ami

Det är ganska långt från att ha varit väldigt aktiv till att vissa dagar bara ligga i sängen i olika ställningar med kuddar uppstoppade under diverse kroppsdelar. Det är deprimerande. Jag kan inte lyfta min dotter, hoppa i sängen med henne, jaga henne runt köksön. Jag tappar lusten till det mesta och bröt ihop ordentligt i förmiddags för vi inte hade apelsiner hemma. En stund senare bröt jag ihop för jag har tappat min identitet och på något sätt blivit ofrivillig fånge i mitt eget hem under denna tillfälliga fas. Hasar runt i fula kläder med buskiga ögonbryn.

Vem är jag, vad vill jag med mitt liv? Och varför har vi inga apelsiner hemma?

Sen kommer skammen. Hade jag levt för 100 år sen hade jag strukit med. Lätt. Då fanns varken sjukskrivning, vattenträning eller akupunktur på högkostnadskort (!) att tillgå. Nä, ut i fältet och jobba med dig. Fast jag behöver knappast gå 100 år bakåt i tiden. Räcker att jag blickar bort mot andra kontinenter eller stannar i Europa och tittar söderut, österut.

Som sagt, jag ska vara tyst och tacksam. Speciellt över min man som lämnar jobbet och kör till Willys och handlar 5 kg apelsiner, klyftar upp några i en skål, ställer på sängbordet bredvid mig, pussar mig på pannan och sen kör tillbaka till jobbet och stressjobbar in förlorad arbetstid. För just det, han kan inte jobba över, någon måste ju bada, leka och jaga lillan medan jag sitter i fåtöljen med vetevärmare och tittar på och skäms.

Åh denna skam.

Men apelsinerna var väldigt goda. Lite mer syrliga än söta, precis som jag vill ha dem.

// Ami

Jag hade planerat att skriva något glatt och upplyftande. Lite käckt kanske.  Men det går inte. Det är inte så muntert här. Efter att både Mollsan och Christopher har varit sjuka hela helgen så kändes det skönt att de skulle bli måndag. Jag skulle till jobbet och skvallra och få några roliga skratt och ta tag i det där pyntandet hemma på kvällen. Istället fick jag lämna jobbet efter lunch eftersom det gjorde för ont att sitta. Inget att göra åt. Plockade ihop mitt bälte, min Posture och stängde ner datorn och sa:

- jeg går hjem nu, jeg har ont i røven.

Det låter värre på danska. Men rumpa heter røv, så inget konstigt.

När jag kom hem kunde jag varken stå, sitta eller ligga. Christopher låg i sängen utslagen och hostade. Inte sådär högt utan sådan där hes gubbhosta. Torr. Som aldrig tar slut. Jag hade köpt några lussekatter till honom på Pressbyrån och värmde i micron. Sen gick en propp. I vår fuskbyggelägenhet kan nämligen inte vissa köksapparater vara på samtidigt. Jag suckade bara, sparkade inte i väggen eller så, och serverade honom bullarna med ett glas mjölk. Han rörde dem inte. Inte ens lite. Rosslade något till svar. Jag la mig bredvid och vi låg och sjukstönade i kapp. Fast jag är inte sjuk. Bara gravid. Graviditet är ju ingen sjukdom. Bara ett tillstånd med eventuella besvär.

Fuck tillstånd.

Därför mina vänner, har jag inget upplyftande att berätta om. Men svik mig inte. Jag är tillbaka imorgon. Glad som fan. Sprudlande!

Och tills dess blir det film. Och te, med en bit choklad. Känns genast bättre.

Perfekt för en deppig måndag. Nu hoppas jag bara att jag inte har sett den. För ni vet hur det är nowadays. En filmtrailer berättar typ allt, så när man står där i videobutiken blir man osäker på om man har sett filmen eller bara trailern.

// Ami

Nyss hände något helt fantastiskt.

Jag fick ett telefonsamtal och plötsligt var vår långe vän här och hämtade vår tjockTV. Detta var en underbar händelse. Så fort dörren stängts började Christopher dansa segerdans, vi highfivade och betedde oss som hormonstinna tonårskillar. För det kändes som en stor börda hade lyfts från våra axlar.

Jag tar det från början.
I december förra året bestämde vi oss för att inte köpa fjantiga julklappar till varandra. Vi skulle köpa något ordentligt. Något redigt. En investering liksom.

Vi hann knappt enas om detta förrän Christopher fullkomligt skrek ut att vi ska ha plattTV. Och det skulle vara en LED! Sen pratade han om LED, LED, LED LED varje dag fram till jul. Vi skulle vara extrasuperdupersmarta och köpa en på rean.

Han googlade

Han testade

Han pratade hål i huvudet på mig.

Vi hade nämligen en tjockTV. Typ sist av alla. Hela TV-affären var lite kittlande för ingen av oss hade någonsin varit förstahandsägare på en TV förr. Jag ärver alltid mina föräldrars gamla och Christopher brukar hitta sina. Eller något.

Det var nästan religiöst när den kom. Vi kopplade in den och sen dess har vi levt lyckliga i alla våra dagar. Nästan.

Dessvärre vägde den gamla Tvn hur mycket som helst. Flera ton. Vi ställde den bredvid soffan.

Så länge.

Sen stod den där. De första månaderna pratade vi en del om den. Hur vi skulle lägga ut annons på Blocket att den bortskänktes om man hämtade den. Tiden gick. Molly började gå/hoppa och använde den som trampolin för att kunna hoppa ner i soffan. Hon använde den som bilbana och avställningsyta. Elva månader senare hade vi slutat tala om den. Den var en möbel som alla andra. Inget konstigt alls att ha en gigantisk tjockTV på golvet. Helt naturligt. Som att ha en skänk.

Så för två dagar sen så ser jag en statusuppdatering på Facebook. Min väninna har fått cykeln stulen samt Tvn hade slutat fungera. Skittrist. I december dessutom. Men  jag började tänka. Ingen köper väl en ny TV i december? Och vad ska man titta på tills rean börjar? Jag skrev till henne att de gärna kunde få vår TV. Vågade inte ens hoppas.

Så ringde telefonen för några timar sen och hennes man dök upp. Likt Messias tornade han upp i dörröppningen.  Han hade bara t-shirt på sig, trots kylan. Detta förstärkte den övermänskliga känslan. Vår Frälsare. Vår Räddare.

De löste sitt problem kortsiktigt.

Vi fick sinnesfrid.

Win-win.

Trevlig helg, mina vänner.

// Ami

Jag gör i princip ingenting på vardagskvällar utanför hemmet. Till och med träningen har jag ofrivilligt fått avstå ifrån pga av detta. Så när jag tillsammans med tre vänner en dag kom på att stjäla konceptet Halv åtta hos mig  blev jag överlycklig. Fördelen med detta koncept är att du sliter en kväll och sen får du njuta av dina vänners välplanerade middagar ett antal kvällar beroende på hur många ni är. Givetvis betygsätter vi varandra. Vinnaren kommer att bli bjuden på middag på en tjusig restaurang av oss andra och då vi självklart är med. Vi har bestämt att köra middag typ var tredje vecka och på en veckodag. Det är perfekt att köra veckodag för mig, som då slipper ordna barnvakt och att kvällen inte blir överdrivet lång, jag vill ju inte somna mitt i en mening.

Igår var jag, Karin och Matilda hemma hos Fredrik. Jag hade längtat hela dagen. Menyn hade han skickat ut ett par dagar innan. Ni förstår att jag såg fram emot kvällen va?

Välkomstdrink

Blossa 2011 Arabica - oväntat möte mellan Arabicabönan och tre vita viner.

Entrée

Krämig trattkantarellsoppa från de Småländska skogarna. Bröd.

I glaset: Rioja Navajas Crianza 2008

Plat principal

Fredriks Boeuf Bourgignon, inlagd gurka, dijonsenap, kokt nypotatis.

I glaset och i grytan: Terre de mistral, Côtes du Rhône

Dessert

Sött möter friskt: Lingonglass på handplockade lingon, juligt crumble.

Espresso

Om det var gott? You bet!

Både Karin och Fredrik har haft sina middagar och hur toppar man dem? Måste tänka. Måste vinna.

Genom att skriva en siffra på papperslappar och lägga i en burk genomförs betygsättningen. Vi har bestämt att det bara är vinnaren som meddelas under den sista middagen, inte resterande, främst för att vi alla är så dåliga förlorare.

Bli inspirerad och dra ihop några vänner och kör du med! Och smakar inte maten bra, har ni ju ändå trevligt tillsammans, ni har ju inte blivit ihoptussade av ett produktionsbolag.

// Ami

Mina föräldrar är gifta, sen 1976. Det har gått upp, det har gått ner men fortfarande sitter ringarna på, djupt insjukna i huden. Jag har ingen styvmamma, plastbrorsa eller låtsaspappa att ta hänsyn till eller planera efter. Utan mamma, pappa och storasyster. That´s it. Ganska okomplicerat (detta har dock inte hindrat våra jular att bli Norénpjäser ändå, men det är annan historia).

Det jag tänker på är all logistik runt julen när det är fler familjemedlemmar inblandade. Jag har alltid bara bestämt med mamma när jag kommer till dem och när jag åker hem beroende på arbetsschema. Som flygis är vi ju inte automatiskt lediga över jul och nyår utan jul eller nyårstjänst ingår i paketet obekväma arbetstider. Men jag har nästan alltid kunnat sätta mig på tåget till Landskrona och få i mig lite skinka i alla fall.

Men med min man är det lite annorlunda. Hans jular har bestått av att köra Sverige runt i princip, med konstant dåligt samvete för att inte favorisera någon eller missa mormodern och morfadern, som blir överlyckliga bara han tittar förbi en kort stund på kaffe och kanske spelar en melodi på pianot. Han gör det här, inte av pliktkänsla, utan för han vill träffa sin familj. Samtidigt ligger det alltid några spelningar de dagarna. När julen är slut är han helt färdig.

Vi delade på oss de första jularna som par, för att komplicera mindre om jag helt plötsligt jobbade på juldagen och skulle befinna mig i Smålands skogar. Men nu är jag med i julbilden och jag har inte riktigt förstått att planering är A och O. Redan i oktober. Jag som normalt är planeringsansvarig i familjen står helt handfallen. Hur gör vi nu? Hinner vi tillbaka till det? Och din spelning? Och om vädret blir dåligt? Och Molly? Men han är kolugn. För han är van och har alltid gjort det.

Och om man tänker ett steg längre så är det mycket lyxigare att inte hinna träffa alla än att inte ha någon familj att träffa.

Eller tänk om båda våra föräldrar varit skilda. Då hade vi snackat logistik på hög nivå. Dessutom befinner sig all familj i det vi kallar Götaland. Inte direkt jätteavstånd. Nä, jag ska bara torka bort stressexemen och go with the flow, han har ju koll. Får man hoppas.

Hur har ni det? SJ som trovärdig transportör, med mamma i Ystad och pappa i Övertorneå?

//Ami

För några timmar sen satt jag och svarade på klagomål i vanlig ordning. Jag var t om lite glad efter att ha fått ros från en kund. Det händer inte särskilt ofta. Nä, det händer faktiskt aldrig mig. Jag kände mig upprymd och det kändes som om jag var världens bästa handläggare.

Men jag hade otroligt ont. Foglossningen gjorde sig påmind. Bara att gå till skrivaren kändes som tortyr och att sitta ner kändes som att sitta direkt på rumpbenen, utan rumpkött mellan som lindrar. Så här måste ju skinny people ha det. Alltid. Stackare.

Jag satt och bet ihop. Jag hann inte tycka så mycket synd om mig själv som jag brukar utan fokuserade på att inte fokusera på smärtan. Helt plötsligt gick min chef förbi och böjde sig fram och såg rätt in i ögonen och frågade mig hur jag mådde. Egentligen. Fast på danska. Jag började stamma och underläppen darrade.

- ikke godt svarade jag

Sen började jag gråta. Inte fingråta med en tår som rullar långsamt ner längs kinden, utan jag började snörvla, frusta, snora och fulgråta. Jättehögt. Och försökte prata samtidigt som jag fulgrät, och flämtade efter luft, ni vet som barn gör. Tror knappt hon förstod vad jag sa. Men jag fick en varm kram och trots att hon bara är några år äldre än jag är, kramade jag tillbaka henne lika hårt och som om jag kramade min mamma. Det var så skönt och befriande fastän att jag med all säkerhet hade snorat ner hennes kläder. Jag fann mig själv efter en stund och insåg att alla andra i kontorslandskapet hade sett mitt psykbryt. Men det kändes ok. De hade åtminstone inte fått mitt snor på deras kläder.

Intressant det där att man bryter ihop när någon är snäll mot en istället för när någon är elak. Jag fick i alla fall åka hem för att vila och min syster ska hämta på dagis åt mig. Men här ska jag sejfa. Jag ska skicka ett SMS till henne och skriva att hon inte för vara för snäll, att hon måste vara lite hård. För jag vill inte bryta ihop igen.

Det räcker att fulgråta och hulka framför folk en gång om dagen, även för mig.

// Ami

Att strosa på stan, fönstershoppa en lördag förmiddag är en skön och trevlig upplevelse. Tills jag möter någon. Det kan vara en familjemedlem, en bekant, ett gammalt ligg. Det spelar ingen roll. Jag blossar upp direkt. Känner hur kinderna bränner. Jag rodnar alltså vid människomöten utan att vara det minsta generad. Ibland får jag frågan: varför är du röd i huvudet?

JAG VET INTE.

Det finns många teorier om detta. Ytliga blodkärl, låg självkänsla, psykiska problem osv. Någon har tipsat om KBT, svindyr kräm från Bioline eller att bara titta ner i marken. Kul.

När jag jobbar brukar jag dock inte bli röd, fastän flera hundra par ögon stirrar på mig varje dag. Kan ju vara för jag på något sätt spelar en roll. Ett undantag finns dock. När jag jobbade för flygbolaget Malmö Aviation för några år sen så delade man ut en liten varm handduk till alla passagerare i slutet av flygningen. Men av någon anledning blossade alltid mina kinder upp om någon person tackade nej till handduken. Sen delade jag ut några till och blossandet gick ner, tills näste man tackade nej. But why?

En annan jobbig händelse var för några år sen när jag sprang på killen jag var kär i på högstadiet. Ni vet sådär kär man är när man är 14. Han var typ två meter lång, hade håret i mittbena och page (ja, detta var nittotal), lyssnade på Metallica och var urcool. Det var inte jag. Vi var från två olika planeter. Jag vågade inte ens gå ut i rökrutan. Vad skulle jag göra där? Äta ett surt S-märke? I alla fall så kom jag ju över honom, som man gör med sina olyckliga tonårsförälskelser. Men då när jag träffade honom en sisådär 10 år senare så blev hela ansiktet naturligtvis rödare än rödast. Som om jag fortfarande var 14 och besatt av honom. Mycket stressande. Tänk om jag stöter på honom när jag är 55 och samma sak händer?

Eller när jag drar ett skämt och precis när jag ska leverera poängen så kommer färgen. Det förstör. Tar bort fokus från min punchline. Inte ok.

Har någon något bättre tips än att stirra ner i marken? Hur kommer jag över detta tillstånd? Jag är för övrigt inte blyg alls. Men detta är ett stort handikapp för mig och jag skulle inte kunna ha vilket yrke som helst, t ex .....president.

//Blushing Ami

Vissa har en massa gudbarn. Som de inte kan hålla reda på. För det är så många. Som typ Tito (ni vet den kommunistiske presidenten i fd Jugoslavien i vit uniform som gärna hade duva på axeln). Tito blev automatiskt gudfar till barn nr 13, i varje familj. Efter dopet skickade han ett ganska stort och inramat fotografi på sig själv som gåva. Han var dock inte närvarande vid dopet, men skickade en representant. Jag har sett ett sådant foto. Min fasters man Bepi, är nämligen hans gudbarn. Jag har alltid tyckt att den där historien är lite spännande, som om vår familj är en del av historien. Fast mer än så kan jag inte berätta eftersom det inte finns mer att förtälja. Det var inte direkt så att Tito kom på söndagsmiddag eller ringde och frågade hur det gick i skolan för Bepi. Vi kan inte säga att Tito var en närvarande gudfar. Men många gudbarn hade han. Kul för honom. Jag har inte haft ett enda. Detta har gjort att jag stundom tvivlat på mig själv som förebild. Är jag inte snäll nog? Har jag inte sunda värderingar? Är jag inte kristen nog? Nä, kan ju inte vara det. Hrm. Vi katoliker är ju lite mer über än de andra kristna. Lite mer lidande och lite mer hardcore än de andra vi-samtalar-i-ring-och-sjunger-kristna.

Min syster har två barn som har jättefina gudföräldrar. Ingen är dock jag. Nä. När så min bästis Ulle för tre år fick sin son Julian, tänkte jag: äntligen! Jag är ju Ulles soulmate, love of her life. Klart jag ska vara gudmor till hennes förstfödde. Men så blev det inte. Det blev hennes bror och broderns fru. Perfekta gudföräldrar åt Julian. Men jag blev ändå besviken. Ni vet, missunnsam och besviken, dvs kärringbesviken. Och vad jag har tjatat på Ulle och hennes man om detta under de här tre åren. När man är sådär jobbig så man tröttnar på sig själv, långt innan någon annan hunnit före. Så jobbig har jag varit. Vid ett tillfälle sa Ulle att om hon hade vetat vilket affär jag skulle gjort av detta, hade jag fått bli gudmor. Bara de sluppit höra mitt tjat.

Jaja.

Men att inte få vara gudmor känns ungefär som att vara okysst. Eller som att bli sist vald på gympan. Ok, nu är det inte så att man på mingelpartyn frågar folk: åh, hur många gudbarn har du då? Äsch, kanske är gudföräldergrejen förlegad ändå. Numera är det ju färre som döper sig och man har namngivning och utser fadder istället. Gud är liksom inte med mer. Eller så är man drakfé åt någon, som min kompis Viola. Det gillar jag på något sätt. Drakfé.

Men plötsligt händer det!

Måndagen den 31 oktober kl 23.20 föddes Liv. Ulles andra barn. Hon var ganska stor, 3935 gram och 53 cm. Stora pussiga läppar och mörkt hår. Och luktade lite godare än alla andra barn.

Och vet ni vad? Jag har fått äran att bli hennes gudmor. På riktigt. Jag ska lära henne allt jag kan. Givetvis har jag googlat min uppgift:

"Gudföräldrarna ansvarar tillsammans med föräldrarna för att barnet får en kristen uppfostran"

Vad tycker du om detta Liv? Eller ska vi säga att jag köper lite extra trevliga presenter och tar med dig på spa istället? Kanske åker vi på Parisweekend ihop? Och har hemlisar? Och att du slipper få ett inramat porträtt av mig som dopgåva.

Låter det bra?

Välkommen till världen älskade Liv.

//Ami

Under min förra graviditet gick jag upp 37 kg.

T R E T T I O S J U.

Åh vad jag led. Vad jag gnällde och tjatade om min fetma. Tyckte synd om mig själv även om jag var fullt medveten om att det var mitt eget fel. Jag hade ju knappast någon hormonrubbning eller annat giltigt skäl. Herregud jag hade ju ätit skräpmat dygnet runt och frös mitt gymkort i samma stund som jag kissade på stickan. Nu skulle jag slippa banta och träna för första gången i mitt liv! Halleluja! Det blev en kolhydrat- och-fett-fest i nio månader. Jag satte mig bekvämt i soffan och började äta praliner. Jag körde inte på: man ska ju äta för två. Jag åt för sju istället. Till sist var jag så tjock att jag knappt klarade att gå upp för de två trapporna till vår lägenhet. Min man fick stå bakom mig med händerna på mina höfter och med all sin kraft putta upp mig för trappan. Kändes ju värdigt. Man blir inte så charmig heller när man väger 107 kg.

Att gå ner igen var helvetet på jorden. Det var inte alls som alla sa: man går ner allt när man ammar. Bullshit. Jag blev bara ännu hungrigare av det. Jag fortsatte alltså att gå upp efter förlossningen. Det var bara att bita i det sura äpplet. Jag la in fem träningspass i veckan och lade om kosten så gott det gick. Blev ganska knäpp av att dra ner på kolhydraterna, men det fungerade. Mycket långsamt. Efter att ha tappat ca 20 kg började jag med löpning. Vilket lidande. Men vilken kick! Endorfinerna hoppade twist på min axlar. Jag var en löpare! Jag var Gud. Jag var sååå 2011.

Till sist hade jag blivit av med 35 kg, nästan allt. Och precis när jag började känna mig normal igen och t om lite het, blev jag gravid igen. Men jag har lärt mig en läxa. Aldrig igen. Jag orkar inte med mig själv i elephantsize (och ingen annan heller). Så för att undvika samma fälla försöker jag träna i alla fall två gånger per vecka. Men det är en stor skillnad på att ha ett specifikt mål att träna till ( te x att klara att springa på en viss tid eller ta en viss vikt i benböj) än att ha träning som "skademinimering" Man är inte jättepeppad när man står där med sin skivstång med mantrat:

bli så lite fet som möjligt bli så lite fet som möjligt bli så lite fet som möjligt

Det är inte riktigt samma sak att träna och inte kunna ge allt. Att känna efter så förbaskat mycket. Att inte kunna lida. Att veta att man inte får göra vissa övningar utan att få sammandragningar. Det blir lamt. Men hellre lamträning än att bli puttad uppför en trappa igen.

//Ami