Man ammar i snitt 40 timmar i veckan. Mycket av amningen sköter jag på natten, men merparten sker framför TV8 och TV9. Från att i mitt tycke varit andra klassens kanaler så känner jag nu att dessa är de enda kanalerna jag behöver. Jag varvar mellan Property ladder, Grand designs och Masterchef.

När jag började se se Masterchef Professionals, den brittiska versionen, så kändes svenska Mästerkock med Per Moberg och de andra, helt plötsligt så amatörmässig och käss. Vilket inte är så konstigt eftersom i Masterchef Profesionals är deltagarna kockar i grunden. Men desto mer spännande. En av programledarna är Michel Roux Jr. Han är en sexig, väderbiten man i femtioårsåldern med snälla ögon och när han pratar mat blir jag nästan pilsk. Det engelska språket är ju väldigt mer utvecklat än det svenska och det finns så många synonymer för gott så jag blir alldeles snurrig. Dock blir jag lika sur varje gång ordet "undercooked" översätts till "underkokt" på svenska. Det kan inte stämma? Existerar det ordet på svenska? Har givetvis letat i SAOL men inte hittat. Därför retar översättningen gallfeber på mig. Nåväl.

Man blir hungrig av att amma och att se kockarna laga fantastisk mat och underbara efterrätter hjälper inte. Detta har lett till att jag framemot eftermiddagen när lillen sover, kommer på mig själv att stå i köket och göra en sufflé eller liknande. Bara sådär. I mitt huvud hör jag Michel säga: ohh beautifuuul! It´s cooked to perfection and the raspberries makes a peeeeerfect combination with the light and slightly airy sufflé...

Jag leker alltså att jag lagar mat och hör röster som i ett matlagningsprogram. Detta beteende är ju inte friskt och eftersom jag måste äta det jag bakat/lagat och blir således fet igen. Därför har jag anmält mig till en tävling som heter Fitnessfighten i juni. Jag ska vinna skiten och ni kan väl heja på mig. För det finns ingen sämre förlorare än jag. Återkommer med det.

Men som matlagningsprogramknarkare har jag en spaning: det franska klassiska köket börjar bli riktigt trendigt igen! Känns lite skönt att ta en paus från pinjenötter och olivolja ett tag.

Gör som Michel vetja, gör en tarte:

Ni förstår varför jag blivit fet igen va?

//Ami

Under årens lopp som anställd i Danmark har jag varit med om ett och annat missförstånd pga av språkliga skillnader och nyanser. I efterhand kan man ofta skratta åt det. Speciellt när man som osäker nyanställd till sist inser att ens kollega inte ber en att hålla käften i tid och otid bara för personen säger "hold da keft!". Detta är mer ett "nä, är det sant?" eller ett vänskapligt/förvånat "lägg av!"

För några dagar sen gick det danska flygbolag jag arbetar för i konkurs. Vi möttes av nyheten tidigt på morgonen och sms och mail började hagla in. Givetvis blev jag väldigt ledsen och kände paniken i kroppen. Men vid en konkurs kan man inte sitta och lipa utan man måste hänga med allt informationsflöde om facket, A-kassa, garantilön från staten etc. Infon kom fortlöpande dagarna efter, och jag läste med datorn i knät mellan amningarna. Facebook var den naturliga mötesplatsen för de anställda och grupper bildades där info/skvaller/nostalgi behandlades. Något som förvånade mig var att det var så mycket prat om kuratorer.

Kuratorerna är utsedda!

Kuratorerna är på plats!

Kuratorn X håller i ett informationsmöte imorgon!

Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var ju schysst att det fanns en kurator att tala med vid konkursen. Folk mådde ju dåligt.  Men fanns det inte viktigare saker att fokusera på i ett sådant tidigt skede? Hur labila var folk egentligen? Och det kändes smått överdrivet när jag tittade på dansk TV och i otaliga nyhetsinslag så intervjuades någon av kuratorerna. Jag funderade på varför inte de anställda eller någon i ledningen intervjuades. Nä, nä här fick kuratorn allt ljus. Och vad pålästa de var!

Och någon dag senare föll allt på plats. På danska är en kurator inte en trött medelålders kvinna i glasögon som lyssnar på en missförstådd Emo-ungdom i pandasmink i ett slitet kontor med lysrör.

Nädå.
Det är en konkursförvaltare.

Hoppsan.

// Ami

Ps:

Kurator/Curator (av latinska cura, "omsorg") har grundbetydelsen ombesörjare eller uppsyningsman.

Påsk är godis.
Ät tills ni kräks för på måndag börjar vårt nya liv. Eller hur?

//Ami

Ps: tack för bilden Eddie

Jag lyssnar på radio dagarna i ända. Den skvalar i bakgrunden som en kär vän. Det känns tryggt och trevligt. Jag lyssnar på P3. Jag vill skriva P1. Det verkar sofistikerat. Men det hade varit lögn. Jag har lyssnat på P3 sen jag var barn och ville ringa in till programmet  "upp till tretton" med Ulf Elfving. Men jag vågade aldrig. Sen fyllde jag tretton och jag hade blivit för gammal. Å vad jag grämde mig.

Nåväl.

Under en dags lyssnande går man igenom en del intervjuer. Korta, långa, intressanta och tråkiga. Men alla har en gemensam nämnare. Användandet av oj  bland intervjuoffren. Oj används för att vinna tid. För att hinna tänka ut ett bra svar. Ojet sägs med en förvånad ton, som om man nyss fått världens svåraste fråga. Om man har fått en svår fråga så är ojet motiverat. Eller kanske inte med den där förvånade tonen. För blir man intervjuad så kanske man kan förvänta sig en svår fråga och inte verka så förvånad. Men jag reagerar inte på ojet vid dessa tillfällen, utan på när det används helt omotiverat. Alltså till en ganska enkel fråga:

- Var växte du upp?

- Oj! (konstpaus) svår fråga det där! Jag flyttade nämligen två gånger.

Sen jag började lägga märke till detta så sitter jag och väntar på ojet i varenda intervju. Det kan förstöra en intervju för mig. Och nu har jag säkert förstört för er som läser detta, för när man väl börjar vänta på oj så slutar man lyssna på innehållet. Jag drar ner er i skiten .

F'låt.

// Ami

Jag har inte märkt det. Det bara hände. Men Amileaks blev en blogg om städning. Flämt! Vem bloggar om städning? Jesus. Snart kommer väl ett bäst-i-test av rengöringsmedel. Eller inte. Behövs inte. Jag vet ju redan.  Ajax Universal är bäst, i alla lägen!

Nä, nu ska jag gå vidare i mitt liv och berätta om annan sorts städning.

Städning av mig själv.

Jag har inget badkar. Jag har en dusch. Ni vet när man letar lägenhet, börjar man med en lång kravlista men till sist blir man glad om det finns en dörr och kanske ett kök. Nä, badkar blev det inte och detta är en stor sorg för mig. Man blir aldrig riktigt ren i en dusch. Smutsen lukras liksom inte upp helt och hållet. När jag jobbar löser jag detta problem genom att alltid be om ett hotellrum med badkar i receptionen. De löser alltid detta även om jag är bokad till en rum med dusch. Hemligheten är att se snäll, hundaktig och bedjande ut, och säga:

- Can I get a room with a bathtub, please. I really need to take a bath. I don´t have a bathtub at home. I am sooo diiiiirty!

Detta brukar få den mest sura receptionisten att vekna och kanske skratta lite. Funkar alltid.

Men nu till mitt problem. Jag behövde bada inför förlossningen. Peela, fixa, ansa. Ja, tutti. What to do? Jo jag ringde min vän Jennie och bad om att få komma och bada. Det var inga problem. Så här gick det till:

Så enkelt är det att låna ett badkar och tvaga sig ren (att jag råkade orsaka en översvämning på slutet så mina kläder på golvet blev plaskblöta så jag fick föna min bautatrosor och kläder torra efteråt var ju lite olyckligt)

Men det spelar absolut ingen roll när mitt skinn är sådär ljusrosa som skinnet blev när jag blev skrubbad som barn och smutsen är borta och jag är mycket tacksam för lån av badkar.

// Ami

PS. imorgon är det ju Grammisgalan, och vi hejar på Christopher, eller hur?

Jag är redo.

För vad som helst. Skrivbordet är ju färdigt. Alla papper är sorterade, kategoriserade och arkiverade. Det är som en dröm. Ni som har läst vet att det började här  och  sen nådde jag botten här.

Det tog mig två dygn att gå igenom alla papper. Under arbetets gång hittade jag 300 kr i sedlar i olika födelesedagskuvert och några hundra i mynt i olika valutor. Underbart. Men samtidigt hittade jag utgågna presentkort med ett värde av nästa 2500 kr (!) Inte ok. Men det kommer aldrig att hända igen. För se nedan. Fint, eller hur?

Ja, då är det bara att klicka på filmen nedan!

Jag fann min gamla PC längst ner i min skrivbordslåda. I PCn hittade jag min dansfilm, filmad den 4e december 2009 när jag var en nätt liten böna på 107 kg och skulle föda. Epiduralen (bedövningen) har precis kickat in och jag är en lycklig människa som inte brölar som ett skadeskjutet djur längre. Jag ber inte längre om att få dö. Jag har fått tillsägelse att röra på mig för att skynda på förloppet, så istället för att gå runt i korridorerna kör jag discodans i rummet och Christopher agerar DJ (snällt låtval...)

Jag gillar verkligen min dansvideo.
Men jag gillar inte den flottiga ickefrisyren eller min gigantiska storlek. Sjukhusrocken är väl inte det sexigaste plagget heller. Men så ser verkligeheten ut. Man är osminkad och ugly. Försökte redigera mig snyggare. Men det var helt omöjligt. Jag såg helt enkelt ut så efter att konstant ätit choklad i nio månader och varit vaken över 30 timmar i sträck.

Men en fin bebis blev det!

// Ami

I morse ringde jag polisen för att anmäla en stöld. I fredags blev min plånbok med pass, bankkort, vårdfrikort, 50 danska kronor och en oskrapad Trisslott stulen. Jag hade plånboken uppe och betalade mina varor på Åhléns och gick ut genom dörrarna och satte mig i en väntande bil. Under denna korta stund försvann min plånbok. Med min enda ID-handling (nä, jag har inte körkort, mitt livs låsning). Jag upptäckte stölden först på lördagen då jag skulle använda min plånbok igen. Först tänkte jag att jag bara slarvat bort den och genomsökte bilen, ringde Åhléns osv. Men när Spärrservice bekräftade att någon försökt ta ut pengar på korten i en annan del av stan förstod jag att en ficktjuv varit framme.

Jag blev sur. Väldigt sur.

Och utan ID blir allt genast jobbigare. Kan inte gå till banken och ta ut pengar. Kan inte hämta ut paketet som väntar på mig på Posten. Och på BB? Hur kommer det gå där? Man måste kunna identifiera sig innan man föder.

Jaja.

Jag ringde Polisen och gjorde en anmälan och det var här till min stora förvåning någonting hade hänt. Tidigare gånger (ja, har tappat och fått värdesaker stulna förr) har de tagit mina uppgifter, lite lätt blassé och mest för försäkringsbolaget skull har det känts som. Lite som om: stulet är stulet och kommer aldrig mer igen.

Men denna gången var det helt annorlunda! Damen som tog emot min anmälan talade entusiastiskt om videoövervakning på Åhléns, videoövervakning vid bankomaten och vad jag haft på mig vid stölden för att jag skulle kunna identifieras på filmen och vad jag krävde i skadestånd?

What? Skadestånd?
Jag mumlade fram: 350 kr....

(det kostar ett nytt pass)

Hon pratade i termer som utredning, tala med sitt befäl osv. Jag blev helt ställd. De behandlade detta som ett riktigt brott.

När jag lagt på kände jag mig sedd, hörd och som ett brottsoffer. Inte som en slarvmaja. Tjuven skulle åka fast!

Men när jag funderade en stund senare tänkte jag på alla våldsoffer, våldtagna kvinnor och grova brott där utredningen bara läggs ner. Varför lägger Polisen sina resurser på min fattiga plånbok? Speciellt nu när det skjuts som bara den i Malmö?

Men mitt dåliga samvete försvann ganska snabbt. Det tog nämligen två timmar av Christophers arbetstid att sitta bredvid mig på en obekväm träbänk på passexpeditionen och vänta 55 nummer för att kunna identifiera mig. Under de två timmarna kände jag mig återigen som ett brottsoffer och beslöt mig för att det är bra att Polisen ser mig som ett offer och att det ska bli mig ett sant nöje när tjuven åker fast.

Man stjäl inte från en höggravid kvinna bara sådär.

You piece of shit!

// Ami

Det kan förefalla lite smått tragiskt. Men alla helgens tre höjdpunkter handlar om mat. Saker jag glufsade i mig. Men min bebis växer och jag har 29 dagar kvar att göda honom. Vi är dessutom ganska januaripanka och jag är ganska otrevlig. Att få äta gör underverk med mitt humör!

// Ami

Kommer ni ihåg när jag fick en tillsägelse om att fixa mitt skrivbord?

Mmm. Vi kan väl säga att jag inte tog det till mig. Förfallet är totalt. Och jag vet fortfarande inte vilket skrivbord han menade. Och nu vet jag inte vilken ände jag ska börja i.

I need my mummy.

// Ami

I afton är det min tur att ha halv åtta hos mig. Jag och tre kompisar har ju denna  tradition/tävling sen i höstas. Jag är inte direkt käss i köket, men heller inte en stjärna. Nu har jag valt en meny med 2000 moment. Kanske inte så smart när jag måste sitta ner och laga mat numera. Jag har t ex provlagat desserten under tre kvällar nu. Den har misslyckats varje gång och skurit sig. Igår misslyckades jag med havreflarnet som ska kröna desserten. En trottoar kan ju göra havreflarn! Men skam den som ger sig.

I can do it.

Igår googlade jag olika forum och matbloggar. Ägget till desserten kan ha varit för kallt. Eller ha haft mens. Min man är dock superlycklig. Han får äta snyggt upplagda misslyckade desserter varje kväll. Och januaris barnbidrag går till 3 dl-förpackningar av grädde. Jag vägrar ändra dessert. Och köttet? Jag har aldrig gjort hjort (hoho) förr. Har ni? Som ni märker tar detta upp hela mitt väsen. En sekunden tänker jag: klart jag kan få hjort gjort (hoho igen) men sen tänker jag på havreflarnen och desserten och jag vacklar. Eller så handlar det bara om att acceptera att man duger och är god nog.

Fast jag vägrar.

En tävling är en tävling, även om den går i gemytlighetens tecken.

/ Ami

När jag ser på ett TV-program på SVT känner jag mig alltid lite finare, lite mindre trashig än när jag tittar på diverse inköpta programformat på reklam-TV-kanalerna. Även TV-serier. Det borde ju inte spela någon roll eftersom det är ju den kanal som vunnit budgivningen som får rätten att sända en TV-serie. Kanalerna slåss ju ibland efter samma serie.

Ta t ex True Blood. Denna härliga, halvporriga serie, blir nästan finkultur bara för att den sänds i SVT.

Under den senaste tiden har fler och fler bra program, dokumentärfilmer och serier visats i ettan och tvåan (eller är det kanske bara jag som tröttnat på Two and a half men) och därför zappat över till SVT. Men det finns ett stort störningsmoment. Efter att i åratal gnällt över reklampauserna i de andra kanalerna, har jag vant mig och planerar mitt TV-tittande efter detta och såhär kan det se ut:

Reklampaus 1: röja efter kvällsmaten

Reklampaus 2: kissa

Reklampaus 3: göra kvällste

Reklampaus 4: ringa mamma

Reklampaus 5: kolla Facebook

Tv-serierna "Bron" och "Homeland" följer jag gärna, men sitter och vrider mig och efter ett tag och blir jag rastlös. Jag måste ha kissepaus! Jag måste få skära upp en apelsin, god dammit!

Jag förstår naturligtvis att jag är resultatet av åratal av reklam-TV-tittande och att det är nyttigt för mig att göra en en sak i taget.

Sitta stilla.

Koncentrera mig.

Fokusera.

Men det är inte helt lätt att se kvalitets-TV. Man måste öva. Kanske mest för att föregå med gott exempel. Mina barn kommer troligtvis att vara ännu mer skadade och stressade än jag.

Back to basic, back to SVT.

Halleluja.

//Ami

Jag har två fobier.

Jag vet inte om dessa två fobier har några tjusiga namn. De är ganska harmlösa och påverkar inte mitt liv särskilt mycket.

Den ena är fobi för nagelfilar. Jag kan knappt se en utan att håret reser sig på armarna och jag får rysningar i hela kroppen. Jag kan således aldrig gå på manikyr eller pedikyr och klipper ner mina naglar med sax. No biggie. Jag tycker dock att det kan vara svårt att att säga till folk som jag inte känner att sluta fila. Känner mig fånig och brudig. Speciellt när folk försöker vara snälla och ställa sig bakom ett skynke eller något och fortsätter att fila fast vi är i samma rum! Som om det hjälper. Jag vet ju vad de gör.

En gång fick jag stoppa en säkerhetsdemostration i flygplanet genom att vinka hysteriskt till min kollega precis när jag dragit på mig flytvästen. En passagerare satt framför mig och filade och jag mådde så dåligt av det att jag började skaka. Det kändes sådär att säga till henne. Som om hon inte fick fila av säkerhetsskäl, inte pga min stördhet.

Min andra fobi har fått näring de senaste dagarna. Denna fobi märker jag mest av på sommaren. Jag har väldigt svårt för föremål i vatten som inte hör dit. Till exempel skräp, båtskrov, rör, oljeplatformar, bryggor etc. Detta gör att jag bara badar i klara vatten där jag ser botten. Typ i mitt motherland Kroatien, som har kristallklart vatten. Jag är inte rädd för tång, fiskar och dylikt men skulle aldrig bada i en mörk sjö, utifall jag skulle råka röra foten vid en slängd rostig cykel.

För säkert 10 år sen såg jag jag en stol stå vid vattenbrynet vid en badplats. Den bilden förföljer mig fortfarande. Eller alla otaliga gånger jag var med min pappa på Öresundsvarvet som liten. Då han stolt visade upp båtar i flytdockan. Herregud. Vet ni hur skräckinjagande en fartygspropeller i vatten kan se ut på nära håll? Eller ett ankare?

Varför skriver jag om detta nu?

Jo. Sen igår har bland annat denna bild kablats ut över världen. Jag skiter på mig av skräck. Och det är inte drunkningsgrejen. Det är bara det att det kantrade fartyget inte passar in! Nä, jag skulle inte reagerat om det flöt omkring som vanligt. Det är själv kantrandet. Metall i vatten på fel ställe. Jag har undvikit varenda nyhetsändning på TV idag. Måste sudda ut bilden ur mitt medvetande.

Ni då, har ni någon märklig fobi? Med eller utan tjusigt namn?

// Ami

Den dog natten till den 1:a. Välte. Begick självmord. Kulorna var väldigt tunga också. Grenarna började sloka efter två dagar. Den var aldrig lycklig hos oss. Kanske inte jättekonstigt eftersom vi inte har vattnat den en enda gång. Granar behöver vatten.

Fast jag är ganska nöjd med att få ta ut julen. Redan efter julafton är julen passé, lika yesterday som en kvällstidning. Sen efter nyår blir det ännu värre. Tomtarna är det sorgligaste väsen man kan tänka sig och nötterna i skålarna känns helt malplacerade. Härskna är de säkert.

Nä, nu tänker vi framåt!

Krispiga tulpaner och luftiga ytor! och om 49 dagar kommer det finnas en ny man i huset. Måste fixa. Typ badolja. Och bebiskläder som inte är små rosa klänningar. Och baka till besök. För sist åt jag i smyg upp alla kanelbullar Christopher förberett så gäster fick Frödinge köbekladdkaka. Inte ok.

Och ni? är alla tillbaka på jobbet?

// Ami

Ok.

Igår skrev jag om att James skulle laga en curry (dvs en gryta). Och det gjorde han!

Han stod länge och väl i köket och lagade en fantastisk anrättning med linser och kyckling. Den smakade indiskt, kryddigt och med såndär konsistens som jag gillar och det var helt perfekt eller all julmat .

Vi satt runt grytan i ett kaos med 8 vuxna och 4 barn och det var omöjligt att koncentrera sig på en person och samtala. Men mysigt. Jag doppade naanbröd för fulla muggar och slickade mig om fingrarna. Jag tog några snapshots med min mobil för att "humblebrag" och lägga upp på Facebook. Ni vet:

Titta så härligt vi har det när vi bryter bröd

öhh.

Well.

Bilderna blev inte så bra.

Maträtten såg helt oaptitlig ut på mina bilder. Som ett gryta med skit. Sen försökte jag fixa till den bästa bilden med lite varmare färger och lägga på ett filter. Då såg det ut som en gryta med gul skit. Och jag insåg att vissa saker ska man inte fotografera, utan bara äta och njuta av.

// Ami

" I was thinking of cooking a ruby murray, fancy it?"

Jag fick dessa rader i ett sms från James igår, en engelsman som ska komma förbi för trevligt häng med sin svenska fru (min kompis alltså). Vi pratade lite om att beställa hämtmat och slappa. Men en ruby murray lät ju spännande.

Vad i helsike är en ruby murray?

Jag satt i bilen när smset kom och blev stressad. Frågade Christopher. Han hade ingen aning. Men jag ville inte verka bonnig inför denna Londoner. Googlade på mobilen en stund. Kom bara fram 2000 bilder på en brittisk sångerska. Jag försökte googla ruby murray food, eat ruby murray. Men inga bilder på någon maträtt kom upp. Jag la min stolthet åt sidan och svarade:

" I don´t know what it is, but it´s probably good!"

När jag skickat det fick Christopher en snilleblixt.

 - det är nog cockney!

Hmm. Cockney. Förutom att inte uttala vissa konsonanter går den här typen av slang ut på att rimma. Alltså det han skulle laga skulle rimma på Ruby Murray. Ännu svårare. Vad rimmar på Ruby Murray? Just då kom jag bara på ordet "furry".

Ahhhh! Vi skulle äta något pälsigt! Plötsligt tappade jag aptiten. Tänkte på Perserkatt.

Skulle han flå det pälsiga här? usch, usch. Då plingade det till i mobilen:

"It´s a curry"

Ja. Jo. Det borde jag kanske förstått och kände mig genast mycket omodern. Helt uppenbart att han menade en curry ju. Men samtidigt lättad över att vi varken ska äta husdjur eller sångerska.

// Ami

Igår när vi körde in i Växjö så var blodsockernivån låg och vi skulle snabbt ha något att äta innan Christopher skulle på soundcheck (jepp, han råkade boka in ett gig mitt i ledigheten, men så funkar det).

Stället Christopher ville gå på hade bommat igen (en helt vanlig företeelse för oss utflyttare). Därför tog vi första bästa pub/barställe med mycket svängrum. Menyn utanför såg lovande ut och passade oss alla. Vi gick in och fixade barnstol och fick snabbt beställa. De två ljusa körde säkra kort och jag kunde inte låta bli att beställa en panpizza. Med bea och oxfilé. Cause I´m the svennigast jugge i stan. Vi satt förväntansfulla och inväntade maten. Då råkade jag se in i köket. Kocken öppnade en kyllåda och drog fram en fryst pizzabotten. Jag snackar en Billy pan pizzabotten fast rund och utan fyllning. Jag blev bestört! Det kunde inte vara till mig? Jag satt och retade upp mig. Mer och mer. Till sist kom min "panpizza" ut. Ja, det var den botten kocken hade dragit fram. Jag log falskt och åt motvilligt. Bean var pulver. Men jag åt. Ni vet, bukfylla. Men jag var mycket missnöjd. Molly såg dock nöjd ut och dippade sina pommes omsorgsfullt. En ritual hon blir glad av. Christopher sprang iväg för att inte bli senare än han redan var. Jag åt färdigt min pizza och gjorde tecken att jag ville betala. Jag hade ca fem olika meningar klara i mitt huvud om hur jag skulle lägga fram mitt missnöje över att få betala 110 kr för halvfabrikat. Jag kände mig som Den arga kocken. Jag skulle avslöja deras bluff. Visa var skåpet skulle stå. När servitrisen kom med notan sa hon:

- Smakade det bra?

- Ja! jättegott svarade jag högt och tydligt.

Sen ville jag skjuta mig själv. För jag är en mes mes mes mes.

Men jag lämnade ingen dricks i alla fall och jag är en tvångsmässig dricksare.

Så där fick de! Ha!

//Ami

Oj oj! Skulle nyss lägga mig efter maratonpaketinslagning. Inte jag då. Han givetvis. Men jag gjorde annat. Som att röja och undvika hallen. Det luktar avlopp från gästtoaletten. Molly "råkade" kasta ner en sån där WC-grej som det kommer blå vätska ur när man spolar och sen blev det stopp och det var, ja, några månader sen och vi har "glömt" det och använt gästtoan som tillfällig garderob. Ni vet, en sån garderob man lägger in allt som inte har en naturlig plats. Jag öppnade och kikade in lite och såg b la en stor grön dinosaurie och en full IKEA-kasse med ren tvätt. Som nu luktar bajs. Men man kanske kan lägga ut kassen på balkongen en stund? Det fanns även en hel del leksaker som låter mycket. Men det är bra att det har börjat lukta. Toan åker upp som nummer ett på to-do-listan. Efter jul då.

Men detta var ett sidospår. Vad jag skulle berätta om var att det plingade till i min inbox och att Jens Dymling, hade skickat sitt fredagsinlägg om vin och jag kan säga att det är mycket, mycket bubblande. Det kommer upp fredag förmiddag och du får inte missa det för allt i världen. Inte för det försvinner. Men klicka gärna in, innan du åker till Systembolaget för att köa dig till döds.

Status annars: stress är reducerat till ett minimum. Vi har tagit julbråket idag, så det är gjort, så vår turné Malmö- Landskrona - Malmö - Kristianstad- Växjö- Malmö kommer gå finfint. Och julkorten är postade. Med dyrporto. För vi losers måste alltid använda vanligt porto på julen för att korten ska komma fram innan påska. Och smärtnivå i bäcken/rövva? Helt ok idag. 6 av 10 möjliga.

Tack Citodon. My friend.

// Ami

Det snöade i ca 2 minuter i förmiddags och skåningarna blev som tokiga. Både statusuppdateringar på Facebook och jag fick t om SMS om att det fanns två flingor i luften. Det slutade snöa efter en stund och flingorna smälte bort direkt.

Vi skåningar har en konstig relation till snö. På slutet av 70-talet, i början av 80-talet, hade vi snö. Massa snö. Vi kände oss  som ett med resten av Sverige. Hade längdåkningskidor och dylikt i garaget. Hade koll på vinterlingot och snackade valla och sånt. Sen hände något. Snön uteblev många år i sträck och man började tala om klimatförändringar. Vi Skåneungar förväntade oss ingen snö på julen och det fanns en hel del nysvenskar som bodde i Skåne som aldrig sett detta vita guld i verkligeheten. Men man accepterade faktum. För att bo så nära kontineneten fick man betala priset. Att vara snölös. Så får några vintrar sen kom den, med besked. Den lamslog oss, kollektivtrafiken och flygen stod på backen. Varken Kastrup eller Sturups flygplatser hann skotta undan och vi flygpersonal hade interna tävlingar om vem som hade stått längst i deicing-köer med våra flygplan (deicing, dvs avisning är när man sprutar på vätska på flygplanet för att få bort is och snö, innan man flyger). Det enda som fungerade med Skånetrafiken var ingenting. Att pendla över Öresundsbron var som rysk roulette. Maybe, maybe not. Vi som köpt smarta citybarnvagnar med svängbara framhjul fastnade i modden och stod kvar där. Folk på Österlen fick stanna på Österlen. Det fanns inte tillräckligt med plogbilar för att hinna med dem på landet.

Men trots alla våra vedermödor så mös vi. Av den nya ljusa verkligheten och av den sköna tystnaden som snön medförde. Och känslan av att dricka varm kvalitetschokladmjölk med grädde på toppen, efter en snöpromenad.

Sen fick vi hybris. För att ladda för ännu en vargavinter la man pengar på riktiga kängor, barnens overall skulle vara bäst i test och de skånska ungarna blev nog bäst vinterkittade i landet, redan i september. Kastrup flygplats köpte in nya plogbilar för miljontals kronor.

För nu var vi redo för vad som skulle komma.

Synd bara att det sket sig.

Det är vår ute. I folks trädgårdar slår knopparna ut. Den 21 december.

Snopet.

// Ami

Ö:et i önskar försvann på julkorten. Och den fina järneksramen försvann på kortsidorna. Fel format. Jag måste göra om, göra rätt och skicka någon till Japanfoto igen. Och fixa frimärken. Men det räcker väl om de kommer fram innan nyår?

Inte en enda julklapp är inhandlad. Den inre stressen äter upp mig. Men jag kan inte riktigt göra något åt det. För stressar jag runt hamnar jag och gossebarnet i liggande ställning. Men vi har en julig utsikt.

Jag har munsår i mungipan och sprucken underläpp. Vilket gör att jag ser ut som en sanitär olägenhet i ansiktet. Men jag är redan gift.

Hyacinterna har redan blivit bruna. Trots detta. Men man kan väl bara klippa bort själva blomman?

Hur går det för er?

//Ami

Huvudnyheten idag är att Nordkoreas diktator, Kim Jong Il, har gått bort. När de flesta hör hans namn tänker de nog på en tyrann som lät folket svälta för att hota grannländerna med kärnvapen, en konstig frisyr och grandiosa parader.

Själv tänker jag på min dotter.

När hon var några dagar gammal la min man ut en bild på henne på Facebook när hon var arg i vaggan och knöt nävarna. Många kommenterade och gratulerade och skrev hur söt hon var och superlativen haglade. Men en kommentar skiljde sig från de andra och det var att hon var lik Nordkoreas diktator Kim Jong Il.

Och vi kunde ju inte motargumentera direkt. Det fanns ju en likhet! Sen utveckalde ju hon en ganska stark personlighet och blev vår egen lilla diktator.

Fast en snäll en, utan kärnvapen och platåskor.

// Ami

Ibland ser man saker eller bilder som förföljer en. Oftast är det bilder på hungrande barn eller från krigszoner eller annat upprörande som inte går att sudda ut ur minnet hur mycket man än försöker. Men min senaste hangup är något så trivialt som en lussebulle.

Igår bakade jag. Med mammas gamla Assistent. Givetvis vill jag hellre baka med en pastellig Kitchen Aid, men man kan inte få allt man vill ha och Assistenten var grym. Jag var lite nervös eftersom det var första gången jag bakade lussebullar. Annars bakar jag bara bakverk med bakpulver. Blir bäst så. Men att det ska vara roligt att baka? Nä, inte direkt. Man kan liksom inte höfta, känna efter, bakning är ju kemi. Eller kanske. Något tillfredsställande  är det med att se hur degen jäst upp.

Men vad vad det som hände? Jo. När jag penslade bullarna så spillde jag ut halva skålen med uppvispat ägg över en av dem. Sen orkade jag inte torka upp spillet. Det avdunstar i ugnen tänkte jag. Sen satt jag ju ner vid köksbordet och bakade och de där två meterna till papper, kändes som två mil.

Det doftade ljuvligt när jag tog ut första formen med perfekta bullar. Utom en då. Något som fick mig att må lite lätt illa. Det hade liksom formats en liten omelett under bullen med äggspillet. Jag ville spy. Där och då. Och snart ett dygn senare kan jag inte släppa denna syn ("lusselett" som min vän Jack skrev) Säg att ni förstår mitt äckel.

// Ami

Jag har haft samma frisyr i 15 år. Med avbrott för en kort period 2006 då jag hade hårförlängningar (Jesus) och en redheadperiod på två dagar förra vintern.

Jag har brunt (vill gärna kalla det deep chocolate) halvlångt, lite vågigt hår med en snedlugg som jag sätter upp med små bruna klämmor där bak så det ser lite slarvigt nonchalant ut. Sen sprayar jag hårt. Denna frisyr har jag till vardag, fest och jobbar i. År efter år. Så om jag går till frisören behöver jag bara klippa  topparna för "jag har ju ändå ingen frisyr". Jag klipper mig därför så billigt som möjligt. Gärna på ett drop-in ställe. Stället jag oftast går på ligger på Gustav Adolfs torg i Malmö och det kostar 220 kr för en klippning och det brukar ta ca 13 minuter att klippa mig. Man kan säga att man får det man betalar för.

En fåraklippning.

Men, av min man hade jag fått tre presentkort på klippningar på tjusiga salongen Larsson & Lange. Presentkorten har legat i byrålådan länge eftersom jag har tänkt spara dem till "när jag ska klippa en riktig frisyr".

Men det är december. Jag är fattig. Jag vill spara varenda krona jag kan. Så jag  beslöt mig för att använda ett presentkort och bokade tid hos en topstylist. Japp, frisörer kallas så på dyrare salonger.

Men vi kan säga att det var skillnad på fåraklippningen och klippningen på tjusiga salongen (som dock är tre gånger dyrare). Jag kom in och blev mottagen som en kunglighet. Stylisten såg mig direkt och placerade mig i en hörna där jag kunde äta frukt, pepparkakor och stilla min törst. Sen tog hon min kaffebeställning och fixade med det. Vi pratade länge och väl om mitt hår. Allt annat försvann. Hon undersökte mina testar mycket noggrant. Just där och då var min hårstruktur viktigare än allt annat, speciellt ränteläget. Sen fick jag gå in i ett shamponeringsrum med avslappnande musik och stolen jag låg i hade inbyggd massage! Jag dog. Och när jag sen fick hårbottenmassage, ja, då dog jag ännu hårdare. Innan jag gick dit hade jag upprepat ett mantra för mig själv:

inte köpa något

inte köpa något

inte köpa något

Detta gör jag även innan jag går på ansiktsbehandling. För jag är lättpåverkad, lättövertalad och lättköpt. Men ni som brukar gå på diverse salonger vet hur svårt det är att motstå denna ganska plumpa och direkta säljteknik. Man vill inte verka otacksam när någon nyss klämt ens pormaskar eller tvättat ens flottiga hår.

Denna gången var jag beredd. Jag visste att jag inte kunde lägga ett antal hundralappar på ett dyrt shampo.

Jag var redo för attacken.

Inte. Köpa. Något.

Men helt plötsligt drar stylisten (som var australienska) fram en pumpflaska och säger:

- This is pure protein.

Tiden stannande.

Hon hade innan dess pratat om hur jag behövde bygga upp mitt skadade hår med protein och verkligen vårda mitt hår, speciellt då jag ska ha barn igen. Ordet protein hade kommit upp ett antal gånger. Som en slags suggestiv hjärntvätt. Jag ville slita flaska ur handen på henne. Jag behövde ju proteinet mer än någon annan!

En stund senare satt jag på Mormors bageri och tog en stärkande läsk och bulle och tittade på påsen från salongen. Jag visste att i den låg inte bara det rena proteinet, utan även snordyrt shampo och snordyrt balsam och ännu en gång hade jag förlorat mot mig själv. Jag tittade ut genom fönstret, suckade och åt lite mer bulle.

Ni då? kan ni värja er?

// Ami

Att köpa en dagstidning nowadays känns ganska mycket som slöseri. Man kan ju i princip läsa hela tidningen på nätet och dessutom uppdateras nätversionen fortlöpande. Men när man jobbar på flyg och och har tre minuter över för att läsa tidningen (kanske mellan serveringen och att göra kabinen klar för landning) då fungerar det inte att dra fram datorn där i lilla flygplansköket. Och inget bredband eller wifi finns att tillgå. Nä, i dessa lägen är en papperstidning hårdvaluta. Eller om man varit ut på en sk slinga ett par dagar (när man sover på diverse bortabaser flera dagar i sträck) och då får tag i en DN eller en Aftonbladet. Detta blir som guld i händerna. Att få nöjet med att lämna över en svensk tidning till piloterna i cockpit (eller dansk beroende på vilken nationalitet de har) är oslagbar. Man blir poppis. Lifesaver. Får vita blänkande leenden. Kanske en blinkning (nä jag ljög, detta är inte Pan Am). Men ni förstår.

Men det intressanta är hur snabbt glansen försvinner från papperstidningar. Jag kan t ex inte läsa en morgontidning efter kl 11. Den blir passé, mossig och hopplöst inaktuell. Yesterdays news.

När jag var mammaledig sa jag upp min morgontidningsprenumeration eftersom jag oftast inta hann läsa den på morgonen (!) och slängde högar med olästa Sydsvenskan varje vecka. För jag ville inte ta i tidningarna framemot lunch.

När det gäller kvällstidningar så är bäst-före-tiden längre. Den fungerar hela kvällen för mig. Men från att vara det värdefullaste man äger till att förvandlas till rent skräp (dvs när man läst sista sidan, TV-programmen) går det riktigt snabbt. Finns det något som ser skräpigare ut på bordet än en läst kvällstidning? Usch. Som en kackerlacka som måste förgöras ligger den där. Och om sportdelen ligger utanför tidningen, då har vi nått botten. Från att ha varit såå inbjudande i tidningsståndet!

Man borde nog kunna jämföra detta med ett onenightstand!

Herregud, detta är en mycket bra liknelse, om jag får säga det själv.

Men jag förundras över denna snabba förvandling. Det kan ta tio minuter. Från krispiga news till pappersinsamling.

Inte jättemärkligt att jorden snart kommer att gå under och vi männsikor kommer begravas under vårt eget skräp. Nä.

//Ami

Förra veckan lärde jag mig:

Att danskar tycker kombinationen pepparkakor/ädelost är jättemärklig. De förkastar det helt. Men kombon ost/påläggschoklad är tydligen normalt.

Att första advent kan infalla innan december.

Att man inte ska baka tårta själv för att vara "genuin" och ekonomisk. För det tar två jävla timmar när man saltar grädden och det blir inte billigare när man får skicka någon till affären för att köpa nya ingredienser ett antal gånger.

Att man ska dubbelkolla tågskylten efter julfest i Danmark så man inte åker mot Helsingör istället för Malmö. Då får man stå på en iskall perrong mitt i natten i någon håla och hoppas att man inte blir mördad eller en random galning ska skära ut ens barn ur buken.

Att Laleh kan prata utan konstpauser. Men fortfarande på tok för långsamt för jag ska kunna behålla fokus.

Att ens man inte behöver sluta älska en när man ber honom köpa analsalva för sin blödande anal. Det är ganska vanligt.

Jag lever, jag lär!

// Ami

Att jobba på en flygplats innebär att det känns som om man är i händelsernas centrum. Kastrups Flyplats är verkligen inget undantag. Visste ni att det är Danmarks största arbetsplats med 20 000 anställda? Jo, sant. Man stöter ju onekligen på mycket folk när man rör sig där, både personal och passagerare. Många som är ganska stressade och en del som har lämnat hjärnan hemma (vanligt för resande, man slutar helt enkelt att tänka normalt och blir irrationell, lite aggressiv eller bara full) Men det där tar jag en annan gång.

Jag vill prata om det juliga med flygplatser. Ni förstår, redan i oktober julpyntas det och Starbucks serverar Sizzling cinnamon extra christmas ginger latte (typ) och butikerna fylls på med tingeltangel. Det känns som om man är med i en julfilm. Man känner dofterna, man ser mötena, skratten och tårarna. Och julmusiken i högtalarna blir soundtracket till ens imaginära Hught Grant-film.

Men det slutar alltid lite snöpligt. För ingen Hugh Grant möter en i ankomsthallen och när man tagit rulltrappan ner till tåget är det plusgrader och verkligheten biter en hårt när man inser att julen bara existerar på flygplatsen med sina fejksnöflingor. I verkliga livet är det bara en helt jävla vanlig onsdag i oktober. Och så här ska man hålla på i tre månader och när julen verkligen har kommit kan man inte dricka sån där julig latte igen. Aldrig. Någonsin.

// Ami

Av: Nina Hemmingsson

Denna tillägnade Viola Sten mig. Ni vet, förra veckans gäst.

I love.

// Ami

Nyss hände något helt fantastiskt.

Jag fick ett telefonsamtal och plötsligt var vår långe vän här och hämtade vår tjockTV. Detta var en underbar händelse. Så fort dörren stängts började Christopher dansa segerdans, vi highfivade och betedde oss som hormonstinna tonårskillar. För det kändes som en stor börda hade lyfts från våra axlar.

Jag tar det från början.
I december förra året bestämde vi oss för att inte köpa fjantiga julklappar till varandra. Vi skulle köpa något ordentligt. Något redigt. En investering liksom.

Vi hann knappt enas om detta förrän Christopher fullkomligt skrek ut att vi ska ha plattTV. Och det skulle vara en LED! Sen pratade han om LED, LED, LED LED varje dag fram till jul. Vi skulle vara extrasuperdupersmarta och köpa en på rean.

Han googlade

Han testade

Han pratade hål i huvudet på mig.

Vi hade nämligen en tjockTV. Typ sist av alla. Hela TV-affären var lite kittlande för ingen av oss hade någonsin varit förstahandsägare på en TV förr. Jag ärver alltid mina föräldrars gamla och Christopher brukar hitta sina. Eller något.

Det var nästan religiöst när den kom. Vi kopplade in den och sen dess har vi levt lyckliga i alla våra dagar. Nästan.

Dessvärre vägde den gamla Tvn hur mycket som helst. Flera ton. Vi ställde den bredvid soffan.

Så länge.

Sen stod den där. De första månaderna pratade vi en del om den. Hur vi skulle lägga ut annons på Blocket att den bortskänktes om man hämtade den. Tiden gick. Molly började gå/hoppa och använde den som trampolin för att kunna hoppa ner i soffan. Hon använde den som bilbana och avställningsyta. Elva månader senare hade vi slutat tala om den. Den var en möbel som alla andra. Inget konstigt alls att ha en gigantisk tjockTV på golvet. Helt naturligt. Som att ha en skänk.

Så för två dagar sen så ser jag en statusuppdatering på Facebook. Min väninna har fått cykeln stulen samt Tvn hade slutat fungera. Skittrist. I december dessutom. Men  jag började tänka. Ingen köper väl en ny TV i december? Och vad ska man titta på tills rean börjar? Jag skrev till henne att de gärna kunde få vår TV. Vågade inte ens hoppas.

Så ringde telefonen för några timar sen och hennes man dök upp. Likt Messias tornade han upp i dörröppningen.  Han hade bara t-shirt på sig, trots kylan. Detta förstärkte den övermänskliga känslan. Vår Frälsare. Vår Räddare.

De löste sitt problem kortsiktigt.

Vi fick sinnesfrid.

Win-win.

Trevlig helg, mina vänner.

// Ami

Det finns alltid något att störa sig och lägga onödig energi på (som här) och jag delar gärna med mig.

Adam Live

Herregud. Jag har ju helt missat det här programmet på TV3. Troligtvis för att det sänds på Bolibompatid. Men idag var Molly inte här och jag hade makten över fjärrkontrollen. Kändes ovant och annorlunda.

Ok, jag har en låg lägsta nivå. Jag gillar skit helt enkelt.

Problemet med programmet är inte innehållet. Det köper jag. Perfekt när man sitter där med öppen mun efter en arbetsdag och halvsover i soffan. Nä, det är attityden de två manliga programledarna Adam Alsing (mansgris 1) och Daniel Breitholtz (mansgris 2) har mot den kvinnliga programledaren, Carin da Silva. De är nedlåtande, elaka och klappar henne på huvudet. Inte en gång, utan genom hela programmet. Hon försöker desperat vara en av grabbarna och blir bara hånad. Och avbruten. Jag får ont i magen. Det är ju ganska lätt att förstå att hon går in i sötochdum-rollen. Ren försvarsmekanism. Jag gör ofta precis likadant. Man spelar lite trög, rolig och oförstående och ler och skrattar mycket så tror man på något sätt att man kontrollerar situationen.

Det gör man inte.

Sen tar de in Hans Wiklund (mansgris nr 3) som har ännu värre lillagumman-attityd än de andra. Hans Wiklunds mindervärdeskomplex skiner ju alltid igenom varje gång han öppnar munnen i diverse TV-program.

Sorgligt.

Gratis bananer i affären

Jag förstår att Konsum, Hemköp och andra kedjor har försökt att vara smarta när de erbjuder gratis banan till barn med lågt blodsocker, så föräldrarna kan shoppa i lugn och ro och för att man ska återvända till dessa butiker. Men. Det ställer till med problem. För hur förklarar man för en tvååring att i vissa butiker ska det betalas för bananen innan den får ätas och i andra får man äta direkt. Det tog mig lång tid att vänja av lillan vid denna dumma ovana. Så nu är ordningen återställd.

Allt ska betalas.

Äta sen.

I ALLA butiker.

Jag struntar i att den är gratis, jag betalar hellre än att bråka vid varenda butikskassa de närmaste åren.

Malmöbor som inte kan pendla snyggt

Ja, jag vet att det har gått snabbt för Malmö att förvandlas från sömnig industristad till storstad och att vi inte har följt med utveckligen. Men är det så svårt att man låter folk gå av från tåget innan man går på och står på höger sida i rulltrappan? Snälla. Det var 10 år sen vi blev sammanlänkade med Köpenhamn. Hur lång tid ska det ta innan vi lär oss kollektivtrafikens oskrivna regler? Eller vänta, de är ju inte ens oskrivna. För några år sen hade ju Skånetrafiken en kampanj om hur man beter sig som pendlare. På Malmö C fanns ju pilar och pingviner att följa för att vi pendlare skulle lära oss.

Jag går inte så snabbt just nu. Detta gör att jag aldrig hinner gå av tåget innan jag blir nertrampad av en folkhop som springer på tåget. Så länge vi håller på så här kommer vi alltid att vara bönder. Med eller utan Turning Torso och en stor bro.

Det var det hele. Annars är det bra.

// Ami

Trots att jag är vuxen så kör jag med lördagsgodis. Hade jag fått välja hade jag kört, måndag och tisdags, onsdagsgodis också. Men som jojobantare kan jag inte hantera det. Det får inte finnas ett spår av godis de dagar som inte är godisdagen. Förutom mörk choklad då, men det är inte godis. Man äter en bit sen känns det som man är mormor. Vi snackar kvalitetsgodis från Hemmakväll eller Karamellkungen.

Men.

Jag kan inte dela godisskål. Jag får panik om min man (eller någon annan) plockar ut de bästa godisbitarna jag tänkt spara till sist. Sen äter jag så pass snabbt att den andra personen inte får en chans att ta några bitar. Och det blir dålig stämning innan filmen ens har börjat.

Hemmavid har vi löst det med varsin skål. Det funkar fint. När godiset är uppdelat är regeln att man inte för röra den andres skål eller tigga när den enes skål är slut. Detta är kanske ett väldigt osexigt förfarande mellan ett kärlekspar. Som om man är syskon. Ingen Lady & Lufsen här inte, då man puttar över köttbullen till den andre. Utan roffa, roffa åt sig och sen likt Gollum sätta sig på sin kant av soffan med skålen och vakta den med sitt liv.

Jag funderar ibland över om det här vanligt bland par? Bland barn, ja, men par?

Eller är det bara vi som är osolidariska, själviska grisar?

Ha en fin helg kära läsare!

(I filmen nedan från förra helgen är själva fisandet inte poängen. Jag fiser INTE. Han hör fel. Jag skrattar bara åt själva uppdelningen. Så ni vet. Ingen fis. No)

// Ami

När man jobbar som flygvärdinna reser man en del. Ja, det är ju själva jobbet. Nu är det inte som i Tv-serien Pam Am, då man jobbar som dubbelagent och bor i presidentsviten, men det är ändå ganska spännande.

Ibland flyger man fram och tillbaka flera gånger om dagen och ibland sover man borta. Man har då något som vi kallar stopp, som är övernattningar på annan ort. Det finns bra stopp och det finns dåliga stopp. Dåliga stopp är när man kommer till destinationen sent på kvällen, checkar in på hotellet, hinner shit, shower and shave, och sen plockar taxin upp en igen kl 04.00. Bra stopp är när man kanske har 24 timmar eller mer på en destination och hinner både vila, shoppa, träna på hotellet och kanske få en utekväll. Nowadays är de flesta flygbolag fattiga så det gäller att maximera personalen (inom regelverket förstås) så bra stopp är sällsynta. Oftast får man bra och exotiska stopp om man flyger long haul, dvs över de stora haven, över tidzoner.

Jag har oftast inte jättespännande stopp. Jag hänger mest i Litauen. Eller typ Ålborg. Däremot min kompis Lotta, som jobbat på 5 olika bolag, har varit runt en del. Hon hamnar i en del märkliga situationer. Som jag älskar att skratta åt.

Den senaste tänker jag läcka.

Lotta vaknade på morgonen i Dubai. Hon satt på hotellet och åt frukost med ett bultande huvud tillsammans med sin besättning och planerade dagens utflykter. Hon kände en viss smärta i ena sidan av ryggen. Som träningsvärk eller som en sträckning. Hon gick igenom kvällen i sitt huvud. De hade dansat hela kvällen på klubb och haft en fantastiskt kväll då champagnen flödat. Hon berättade för sin kollega att hon hade jätteont i ryggen.

- det är dvärgens fel hade kollegan svarat.

Dvärgen? tänkte Lotta.
Efter en stund gick det upp för henne att hon tillbringat hela kvällen med en dvärg hon burit runt på. Som ett litet barn på höften. Ställt honom på drinkbordet ibland, sen tagit upp honom, gått vidare och dansat med honom. Men tagit hand om honom som det vore hennes lilla barn, med vit smoking.

Bildbeviset fanns i mobilen:

Underbart. Helt underbart. Jag vill också bära på en dvärg i smoking, i Dubai.

// ami

För varje ny TV-serie eller box jag följer, börjar jag apa efter. Medvetet eller omedvetet. Speciellt om det är en box jag köpt, eftersom jag då tittar mer koncentrerat och det blir 1-2 avsnitt per kväll. Går omkring och tänker på karaktärerna på dagtid. Sätter mig in i dem. Vill vara dem.

Jag är inte ensam om detta. Min kompis Ulle, gick länge omkring och pratade som Yoda i Star Wars. Alltså med helt fel ordföljd. Det var gulligt, men blev ganska påfrestande efter ett tag. En annan kompis, Sofie, började med amerikanskt ghettoslang efter the Wire. Helt plötslig utbrast hon:

Holla back at ya!

öh. Vad svarar man på det?

Keep it real, man?

Jag kan inte slang. Kändes inte jättenaturligt att samtala så.

Men det är lätt att hamna där. Den jag blivit mest påverkad av är Mad Men (ja, vet otrolig långsam och sävlig i början, men man måste ge den 5 avsnitt innan man fastnar) Efter vi sett säsong 4 hade jag bara röda läppstift och försökte med alla medel puffa upp mina bröst. Inte helt lätt eftersom jag normalt har A-kupa. Jag beställde tid hos Dyra Frisören för att färga mitt hår rött. Jag skulle bli sekreteraren Joan. Håret blev inte alls sådär sexigt och glansigt som Joans. Jag såg mer ut som tonåring som gick det estetiska programmet, drack grönt te och löste världens konflikter på Café Ariman i Lund.  Jag färgade tillbaka håret brunt ganska snabbt.

Det senaste som har påverkat mig, är inte en look. Det är ett sätt att säga "Nej" på. I SVTs serie Bron, spelar Sofia Helin, polis. Hon säger nej lite dröjande, lite frågande men ändå bestämt och med diftong. Näaej.

Åh vad jag älskar det är nejet. Jag vill också. Och har börjat apa efter.

Sen säger hon "jaha" väldigt kort, avhugget. Det ska jag också sno.

(När jag ändå är inne på Bron som utspelas i Malmö/Köpenhamn så kan jag ju inte låta bli att undra varför så få talar skånska? Samma sak med Wallander. Och om det kommer in någon med skånsk dialekt är den så tillgjord och käss att man knappt förstår. But why? Finns det inga duktiga skådisar här nere? Tydligen inte.)

Näaej.

Lyssna på nejet här nedan genom att klicka på högtalaren. Gör det gärna. För det var skitsvårt att få upp ljudklippet.

// Ami

Jag fick en tillsägelse av min man. Han sa att jag faktiskt borde städa mitt skrivbord. Och organisera i mappar. Jag blev inte ens stött, för han har ju rätt. Frågan är ju bara vilket skrivbord han menar?

eller menade han detta skrivbord?

Jag borde nog ta tag i bägge två. Sen. I framtiden.

//Ami

Ibland stör man sig på småsaker. Sen stör man sig på sig själv på att man stör sig. Att man är så liten människa att man ens har tid och ork att störa sig. Jag stör mig på väldigt mycket. Det är oftast inte ens stora saker jag stör mig på. Bara trams. Men jag kan älta det i mitt huvud om och om igen.

Jag tänkte dela med mig tre saker jag stör mig på Facebookstatusar just nu. Detta betyder inte att jag är en surkärring, jag är en snällkärring.

1.

När man talar om sig själv i tredje person på sin Facebookstatus, typ:

Har fått sin lägenhet såld idag

Det är bara Zlatan som får tala om sig själv i tredje person. Bara. Zlatan. Plugga på personliga och possesiva pronomen. Genast.

2.

När man beskriver sin pojkvän, man, sambo som mannen. Typ:

Mannen kommer snart hem

Det är inget språkligt fel i detta, det är bara det att i mitt huvud, så kan jag riktigt höra hur mannen uttalas på bred skånska och mannen blir för mig en naken, man med en erigerad penis som har ett dött rådjur på axeln, som han själv har skjutit. Han dricker mjöd ur en ölsejdel i trä. Med sin jättepenis. Sen daskar han till kvinnans rumpa och skrockar hohohoho, allt medan kvinnan skurar golvet och är kuvad. För han är ju Mannen.

3.

Att inte ha koll på när "dem" och "de" ska användas. Nä, bara för att man säger dom i talspråk blir det inte automatiskt "dem" i skrift" Typ:

Nej! har tappat mina nycklar! var är dem?

Ni stör er säkert också.

På vad?

Säg.

// Ami

Häromkvällen ringde jag taxi för att hämta på dagis. Jag var sen och foglossningen brände på i bäckenet och det var redan kolsvart ute.

Som vanligt ringde jag det billigaste taxibolaget i Malmö, Taxi 979797. En resa inom city kostar alltid 65 kr (39 kr när jag flyttade till Malmö men saker förändras ju).

Taxin körde upp exakt 4 min efter mitt samtal. Det var en sk storbil. Som en liten buss. Jag klättrade mödosamt in i baksätet och stånkade lite. Jag hälsade glatt på chauffören, sa vart jag skulle, men han muttrade bara till svar. Jag slogs direkt av att det var så mörkt i bilen. Jag tittade på chauffören och insåg att han såg ut som den klassiske skurken ur en film. Långt, tunt stripigt hår i en hästsvans och krokig näsa. Inte naturligt krokig utan bruten-många-gånger-krokig. Och längs hans högra kind löpte ett långt ärr. Som om han blivit knivskuren,  Eller var det bara ett vanligt akneärr? Svårt att se i dunklet. Men det var här jag anande oråd. Han körde lite väl hetsigt. Jag försökte titta fram på panelen om det fanns taxameter som kunde styrka att jag satt i en taxi. Jodå. Och bilen på utsidan hade det stått 979797, stort och tydligt. Men varför hörde man inte några utrop från centralen? De har ju alltid på den där högtalaren. Eller? I så fall kunde han väl ha radion på? P4 åtminstone. Skulle han köra mig till dagis? Eller skulle han köra mig till en lagerlokal för att sen sälja mig som sexslav? Jag hann tänka tusen tankar. Mest på att jag är över 30, avdankad, med hängiga bröst och dessutom gravid! Varför kidnappade han inte en fräsch 20-åring? Här någonstans slog mitt hjärta så hårt att han måste ha hört. Jag drog fram min iphone och började belysa delar av bilen. För att vara helt säker på att han inte hade en kumpan som gömde sig längre bak. Knäppte av bältet och stod på knä i sättet för att nå ut i varenda skrymsle med mobillampan. Chauffören vände sig om och tittade på mig. Jag skrattade lite nervöst.

-Jag har tappat en lapp sa jag.

Han svarade inte.

Herregud, en lapp? Vad för lapp liksom? Menslapp till gympaläraren?

Jag satte mig ner igen. Försökte agera normalt. Tittade upp i innertaket och såg en massa svarta streck i taket. Rivmärken? Jag tittade ut och vi var vid Dalaplan, ganska nära dagis och jag började slappna av när han HELT PLÖTSLIGT GJORDE EN USVÄNG!

- Jag missade sa han lugnt

Och då så jag att han kört för långt och var på väg tillbaka. Jag andades ut. Nu var vi inne på dagisterritorium. Ingen lagerlokal i sikte. Jag betalade så snabbt jag förmådde och hoppade ut med ett skutt (sket totalt i foglossningen) så fick halta bort mot ingången för att kompensera skuttet. Jag stannade upp och började fundera på vad det var för fel på mig? Vad hade alla dess tankar kommit ifrån? Och då insåg jag att jag och Christopher har sett på kriminalserien Bron på SVTplay de senaste kvällarna. Och det har jag varvat med CSI och Criminal Minds. Dessutom har jag varit inne på en sajt där man listar alla Sveriges pedofiler. Är det så konstigt att man börjar misstro hela sin omgivning? Eller är det mitt paranoida öststatsarv? (min pappa tror att i princip hela livet är en stor konspiration). Eller är jag bara en idiot, som borde lämna Malmö och flytta till Svedala?

Jag och Molly tog dock bussen hem och var mycket nöjda över det. No drama.

//Ami

Jag läser ofta skvallertidningar och kändisintervjuer. Nä, jag är inte stolt över detta, men jag skäms inte heller. Men något jag slås av när jag läser kändisintervjuer i dessa tidningar eller lite mer ansedda tidningar är att ingen ångrar något. Alltså INGET. Frågan ställs ju i princip i varje "djupgående" intervju. Och att inte ens ångra pytte, pytte pyttelite att man var med i den där dokusåpan eller gjorde det det där utviket som ung eller tackade nej till den där filmen som blev en sån stor succé, är väl konstigt?

Jag har lärt mig av alla misstag

Mina val är den jag är

Man kan inte gå omkring och ångra saker man gjort

Det måste vara rent skitsnack. Jag tycker det är konstig att inte ångra något. Jag ångrar nämligen väldigt mycket. Dåliga beslut, ännu sämre beslut och de allra sämsta besluten. Nä, men om jag fick göra om saker i mitt liv hade jag ändrat på så många saker. Att jag inte skaffat mig en utbildning. Att jag inte vågade säga till frisören som satte upp mitt hår så fult när jag gifte mig eftersom jag inte ville såra henne. Och mina kässa bostadsaffärer! Bildgooglar man "misslyckad bostadsaffär" kommer en bild på mig upp. Och jag kan undra vad hade jag gemensamt med den där killen (arna)? Jesus. Hur ofta lär man sig av sina misstag? Egentligen?

Kanske är det ett tecken på svaghet att man ångrar beslut och handlingar? Jag vet inte. Eller kan det vara så att jag ångrar så mycket för att jag gillar att frossa i mina egna misslyckanden? Det kanske är en del av mitt martyrskap helt enkelt? jo, så måste det vara.

Eller så ljuger kändisar.

//Ami

På väg hem från jobbet passerar jag 7eleven på Kastrup flygplasts. Där finns det chokladcroissanter. Butiksbakade. För 10 dkk får man två stycken. Jag vill bara ha en. Jag hinner äta upp den under den tiden det tar att gå från 7eleven, igenom terminal 2 och ner till tåget som går hem till Malmö. Jag hinner även torka mitt flottiga nylle och få undan alla chokladrester runt munnen uti fall jag möter någon smal flygvärdinna jag känner. Men så kommer alltid frågan om jag inte vill ha två? Det är samma pris. Piss. Oftast svarar jag "nej tack" Men ångrar mig alltid efteråt. Jag kan ju ge den ena till en uteliggare! Eller bara smaka på de krispiga ändarna? Sen slänga resten. Slänga mat? Får man ju inte....

Äter dubbelt så snabbt för att hinna med bägge två innan jag kommer ner till tågperrongen. Fullständigt trycker i mig dem. Springer ombord tåget och slänger mig ner i ett säte. Yeah. Säte i tågets färdriktning. Ler mot passageraren mittemot mig. Men utan att öppna munnen. Vill inte riskera chokladleende. Känns fint. Han misstänker inte mitt frosseri. Sen tittar jag ner på bröstet. Hela jackan är full av flottiga smulor. Jag rodnar. Jag vet. Han vet. Vi vet. Att jag är en croissantgris.

// Ami

Tre minuter från min lägenhet ligger en liten mininärbutik på hörnan av Malmös mest trafikerade korsning. Det är öppet i princip alltid. Bakom disken jobbar oftast en man i trettioårsåldern. Han är en effektiv man. Han vet att kunderna har bråttom och betar av kön systematiskt, i ett högt tempo, men utan att vara otrevlig. Alla artighetsfraserna finns där och man har växeln i sin hand innan man hunnit blinka och kan springa ut och hinna med sin buss.

Jag uppskattar att han småpratar, men att han håller det kort. Jag vet att han har utländsk bakgrund, har två små barn och han vet att jag har ett och att jag alltid är försenad. Detta räcker för oss.Men mest uppskattar jag att han varje morgon, när han ser mig springa in lagom dramatiskt, lunkar fram till kylen och tar fram mjölkpaketet och inte går iväg och plockar varor utan står där bakom disken och väntar tålmodigt på att jag ska ha tryckt ut en kopp kaffe ur kaffemaskinen. Så utan att säga något ger jag honom min kopp med rykande hett, ganska äckligt automatkaffe. Han tar koppen och går fram till vasken och häller av exakt en tredjedel. Precis som jag vill ha det. Sen ger han mig mjölkpaketet och jag fyller på med iskall god standardmjölk. Detta är vår outtalade deal. Varje morgon.

Att vara tjenis med sin närbutikhandlare är mysigt och känns kontinentalt. Som att man bor i Florens. Fast i gråa Malmö. Det enda som känns trist är jag numera inte kan köpa toalettpapper där. Det känns alltför intimt att han skulle veta att vår familj går på toaletten. Så om tar pappret slut, blir det lila finservetter tills Christopher har gått ner och handlat. Eller att jag har haft möjlighet till att handla en bal, iklädd solglasögon och slokhatt, helt anonym på en stormarknad.

Fjanteri och trams, jag vet.

Men jag föredrar att få mitt kaffe drickbart än att ha toalettpapper.

Prioritering, mina vänner.

//Ami